Den rationella världens torftighet

I Sverige har vi lyckan att vara långt komna i Digitaliseringsutvecklingen och att ligga i framkant gällande allas möjlighet till interntuppkoppling och tillgång till teknik. Detta har haft en avgörande betydelse för hur vi kunnat hålla samhället öppet och att kunna leva och arbeta ändå trots Coronaepidemin och den sociala distansering som vi tvingats in i. I de flesta andra länder finns inte dessa möjligheter på samma nivå, i Tyskland t.ex. saknar var tredje lärare i skolan en mailadress.

Samtidigt som vi känner tacksamhet för tekniken och de möjligheter att upprätthålla livet oavsett omständigheterna i det omgivande samhället som den ger oss, blir fler och fler medvetna om att tekniken trots allt inte kan ersätta det mänskliga mötet. I länder som haft en sträng lock-down under våren och sommaren och som nu behöver hantera en ny smittvåg, ser vi starka protester mot den sociala distansering och de restriktioner för mänsklig interaktion som politiker och myndigheter vill pådyvla befolkningen som ett medel att stävja smittspridningen.

I grunden handlar det om att social interaktion och mellanmänskliga möten är en grundläggande dimension av vad det innebär att vara människa. Det är lätt att glömma att isolering är ett av de mest kraftfulla bestraffningsmedel som finns och som används i fängelser världen över.

Före Corona var övertron på tekniken framträdande i debatten och många var övertygade om att vi skulle kunna leva en stor del av livet via nätet och med hjälp av tekniken utan problem. AI skulle revolutionera världen och vi skulle kunna ersätta människor med robotar inom de flesta områden i livet och i detta känna oss lyckligare och friare än någonsin. Kanske kan de erfarenheter som vi får under den rådande pandemin bidra till att nyansera debatten så att vi både kan känna inspiration och tacksamhet för AI och tekniken och sätta ett större värde på relationer, mötet människor emellan och sinnligheten i livet som tekniken inte kan ersätta. Ett liv som bygger på AI och social distansering blir visserligen effektivt och rationellt men om det mänskliga mötet byggs bort blir livet torftigt och meningslöst.

Känslan av meningslöshet i relation till arbetslivet var redan mycket hög före pandemin och hänger ihop med att många inte upplever att det de gör på dagarna skapar mening och att stora kontorslandskap med free-seating gör att man känner sig oviktig som person och att man reducerats till ett anställningsnummer. Min spaning är att den rådande krisen kommer bidra till att balansera utvecklingen där frågan om AI och teknik ställs i relation till vad vi som människor faktiskt behöver och längtar efter. Ett liv utan mening är som bekant inget liv värt att leva oavsett hur effektivt och rationellt framgångsrikt det är. Förhoppningsvis kan de känslor och upplevelser som människor har i krisen som pågår i världen tvinga tillbaka människan till en position där hon ställs som centrum för livet där arbete, teknik och ekonomi sätts i relation till mänskliga behov och vad som skapar mening, glädje och harmoni i tillvaron.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.