Den som vågar mister fotfästet ett slag. Den som inget vågar mister sig själv.

Den som vågar mister fotfästet ett slag. Den som inget vågar mister sig själv.
Kirkegaard

[dropcap]D[/dropcap]et är sommar och semestertider, en tid på året som naturligt brukar ge perspektiv på vardagen och det liv vi lever. Besvärliga men viktiga frågor gör sig påminda; ”Hur mår du – egentligen?”.
Hur har du det i din relation och i relation till andra viktiga närstående? Hur påverkar jobbet dig? Att det råder högsäsong för”professionella hjälpare” efter semestertider är naturligt.

Att det råder högsäsong för psykologer, terapeuter och andra ”professionella hjälpare” efter semestertider är en naturlig följd av att våra viktiga livsfrågor gjort sig påminda under ledigheten och vi behöver hjälp och stöd i att reda ut dem för att visa oss själva att vi tar vårt liv på allvar. Det [pullquote align=”right”]Att det råder högsäsong för”professionella hjälpare” efter semestertider är naturligt.[/pullquote]krävs mod att våga vara förvirrad och att kasta upp de givna pusselbitarna i luften och att nyktert syna dem. I vardagens ekorrhjul som snurrar i allt snabbare takt år från år är det lätt, och ibland tacksamt, att inte hinna tänka och känna efter så mycket. I ett land och i en kultur där livets mening handlar om att förverkliga sig själv och sin potential så långt det går, fungerar det dock inte att i längden leva med skygglapparna på.
Att ta sitt liv på allvar innebär att man måste finna modet att ifrågasätta, tvivla, reda ut och fatta beslut om hur man vill och behöver ha det för att må bra och känna mening i sin tillvaro. Sommar och ledighet brukar sätta igång dessa processer i personlig utveckling och när ”tåget väl har satt igång går det inte att stoppa”.
Om det känns läskigt att uppleva dessa känslor av förvirring och oro är mitt råd att du mediterar en stund över Kirkegaards berömda citat:
”Den som vågar mister fotfästet ett slag. Den som inget vågar mister sig själv.” Det finns inget recept eller facit över hur livet bör levas, den enda gemensamma nämnare som går att urskilja hos väldigt gamla människor och som är harmoniska och nöjda med sitt liv, är att de har haft modet att leva nära sig själv och vågat betrakta och begrunda sitt liv under resans gång för att förändra och låta sig förändras i takt med tidens och de olika livsfasernas gång. Att inte våga leder däremot till stagnation och livet tappar sin skärpa och inneboende mysterium.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.