Det är aldrig så mörkt som timmen före gryningen….

2018 närmar sig sitt slut och många upplever att det har varit ett omvälvande och mört år på flera sätt. Klimathotet har kommit närmare och vi står nära en återvändsgränd där vi inte kommer kunna stoppa en global miljökatastrof. Parallellt har Donald Trump fattat politiska beslut som är i direkt motsättning till en värld präglad av fred, medmänsklighet och hållbarhet. Han och andra världsledare i Turkiet, Ryssland, Brasilien och Ungern driver fram högernationalistiska strömningar som tar makten i allt fler länder på ett sätt som får mardrömmen från 1930-talets Tyskland att göra sig påmind. Terroristerna har slagit till igen mitt i julmarknaden och våldet även i vårt eget samhälle har eskalerat och gjort dödsskjutningar på öppen gata utanför ett vanligt svenskt dagis till en normalitet. 

Kort sagt finns det fog för att vi ska känna oss nedslagna och pessimistiska när vi sammanfattar 2018. Just därför vill jag bidra med ett perspektiv som speglar hur jag själv ser på situationen som kan ge lite hopp i denna mörka tid. 

Det finns ett uttryck som säger ”Det är aldrig så mörkt som timmen före gryningen”som jag tänker passar väl in i sammanhanget. När jag startade min blogg 2012 var syftet att förmedla tankar och perspektiv på det omvälvande paradigmskifte som vi befinner oss mitt uppe i och som det ibland kan vara svårt att ha perspektiv på och än mindre ha ett språk för. 2012 var året som världen gick under enligt den gamla Mayakalendern.  Mot bakgrund av paradigmskiftet är jag benägen att hålla med om att 2012 innebar en punkt då insikten om att världen som vi känt den var över, blev tydlig. Stora, omvälvande samhällsförändringar sker naturligtvis inte över en natt, man får räkna med en period på 20 år innan skiftet blir tydligt för den breda massan och ytterligare någon generation innan skiftet är manifesterat och den nya ordningen råder. Det skifte vi befinner oss mitt uppe i nu är i paritet med Medeltidens övergång till Upplysningstiden och just nu lever vi i en övergångstid där insikten om att vi lämnat ett paradigm gått upp för den stora massan men bristen på klarhet om det nya gör det ganska jobbigt att leva just nu.

När människor känner sig vilsna och oroliga uppstår en längtan efter starka ledare som visar vägen och som avlastar från den individuella friheten genom att erbjuda en lösning som ofta är auktoritär och totalitär. Det är i ljuset av detta naturligt att vi just nu har ledare som nämnts ovan vars perspektiv på livet och politik är totalt världsfrånvända. Det är en strävan tillbaka till 1980-talets världsordning då gemene man fortfarande var lyckligt omedveten om miljöhot, då kvinnorna var mindre jämställda med männen, den vite mannen dominerade världen och tradition snarare än personlig utveckling var normen. Det är den nostalgiska längtan tillbaka till denna tid som ligger bakom Brexit såväl som högerextremism och valet av presidenter som vill vrida klockan tillbaka snarare än att bygga visioner för framtiden.

Det är ingen slump att dessa krafter intensifierats under 2018 eftersom den gamla världens ideal ställs mot den nya tidens och i detta framträder en klyfta som speglar två skilda civilisationer. Världen är splittrad i två läger där vi å ena sidan har en falang som sitter fast i det gamla och en annan som driver på utvecklingen framåt. Krig, våld och konflikter som präglar vår tid har sin rot i denna, ofta omedvetna kamp. Det finns en tid och en plats för allt och i längden kommer livskraften att ta över och föra världen framåt oavsett vad vi anser politiskt, på samma sätt som skett i alla tidigare paradigmskiften i historien. Innan det blir bättre blir det ofta sämre tyvärr och det är just detta vi bevittnar just nu. Donald Trumps beslut blir alltmer befängda vilket får hans egen administration och anhängare att börja vända honom ryggen eftersom allt fler inser att hans syn på världen är helt absurd och att det helt enkelt inte längre går att förneka. 

I skrivande stund är det inte heller säkert att Brexit kommer gå igenom eftersom yngre generationer i Storbritannien protesterar mot ett beslut som fattats av äldre generationer och som de upplever går stick i stäv med samhällsutvecklingen och deras värderingar. Min slutsats är att vi behöver ha tålamod och samtidigt stå upp för det vi tror på, våga ta kliv framåt och ta ansvar för hållbar utveckling och för en hållbar värld – trots allt motstånd. 2019 är det år då vi behöver flytta fram våra positioner och börja leva och agera enligt de värden som det nya paradigmet grundas på, värden som handlar om medmänsklighet, hållbarhet och gemenskap. Det är dags att vi börjar samla oss kring dessa universella värden och att vi finner platser där vi kan mötas och stötta varandra, samskapa och gemensamt bygga ett fundament för en hållbar värld för kommande generationer.

Gott avslut på 2018 och må 2019 bli ett år som präglas av att vi ser ljuset i tunneln! 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.