”Det finns en status i att skada sig själv”

På DN Insidan (14/11) pågår för närvarande en intressant artikelserie som belyser självskadebeteende hos ungdomar. I en nyligen genomförd undersökning bland 1000 ungdomar i årskurs 7 och 8, framgår att 45 procent av flickorna och 38 procent av pojkarna har skadat sig själva vid minst ett tillfälle. Essensen av artikeln är att självskadebeteende har ökat väldigt mycket i samhället, men att vi samtidigt har att göra med en trend bland ungdomar där det anses coolt att skada sig själv genom att exempelvis skära sig på armar och ben. Det betyder dels att vi behöver betrakta detta destruktiva beteende med andra glasögon än de vi haft hittills, där självskadebeteende uppfattats som uttryck för psykisk störning såsom borderlineproblematik eller annan allvarligare psykisk problematik, dels att vi samtidigt måste ta problemet på allvar eftersom det för många handlar om ett rop på hjälp för att få de vuxna i omgivningen att reagera.

Ungdomsåren är en känslig och sårbar tid för många, och det är viktigt att vi som vuxna och föräldrar orkar och förmår vara närvarande och delaktiga i barnens liv. I en ålder då det är vanligt att de istället lämnas lite vind för våg och många har väldigt lite tid och engagemang i hur de egentligen mår och har det. Det finns en fara i att självskadebeteende normaliseras och uppfattas som vår tids nya ”tonårssjuka” och att det bland ungdomar uppfattats som coolt, att det är en status i att skada sig själv som visar att man vågar utmana sig själv. Att följa trender och att vara en i gänget är ett stort behov för ungdomar i sökandet efter en identitet och en självkänsla, vilket gör att man ofta är väldigt lättpåverkad och beredd att gå över vissa gränser för att bli sedd och bekräftad av andra. Det är naturligtvis av stor betydelse att vi inte misstolkar dessa beteenden och uppfattar dem som uttryck för psykisk störning när det handlar om normalfungerande ungdomar, men samtidigt behöver vi ta oss en djupare fundering på vad detta fenomen är ett uttryck för?

Svaret finner vi i Hjalmar Söderbergs berömda dikt ur Doktor Glas:
“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

 

2 Kommentarer
  1. Anette Siri Simran says:

    Hej Fredrik, tack för intressant synpunkt, som vanligt. Jag tror att självskadandet många gånger kan vara produkten av en stark emotionell smärta. Personen har inte verktygen att ta hand om det den känner och upplever så oerhört intensivt, att den fysiska smärtan vid självskadandet blir en förlösning. Jag tror också det finns ett samband mellan att må dåligt känslomässigt som föder ett lågt egenvärde vilket rättfärdigar ett bestraffande av jaget. Vi vuxna behöver lära oss mer om känslor och emotionell intelligens för att kunna nå ut, skapa kontakt och hjälpa de som är unga nu.

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Tack Anette för ditt inlägg. Jag tror du har helt rätt i att vi vuxna måste vara väldigt lyhörda för vad de unga uttrycker och att självskadebeteende ofta är ett sätt att hantera känslor som de saknar ord för att uttrycka.
      Ökad emotionell intelligens är absolut något som vi behöver mer av i vårt samhälle nu då vi inte längre lever i industrisamhället och har maskiner att hantera. Framtiden handlar om det mellanmänskliga samhället och om relationer. Vilket förutsätter att man känner sig själv, har ord för sina tankar och känslor och en förmåga till lyssnade, intoning och förståelse för andra.

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.