Det handlar om att öppna upp för samtal

[dropcap]B[/dropcap]åde små och stora barn har ofta ett behov av att få samtala om svåra saker, som döden. En äldre släkting, en nära anhörig, det älskade husdjuret – förr eller senare konfronteras alla med att livet en gång tar slut. Psykologen Åsa Landberg var under flera år knuten till Rädda Barnen. Hon säger att vuxna som inte vågar tala om till exempel döden lämnar barnen ensamma med sina funderingar och känslor (DN 31/10.)

[dropcap]H[/dropcap]ur ska vi då tala med barn om döden och andra svåra saker?
– Vi vuxna ska inte tvinga oss på barnen, utan mer ge utrymme för deras frågor och tankar. Det handlar om att öppna upp för samtal och finnas till hands när barn kommer med sina funderingar. Detta är kanske den allra största utmaningen i vår tid där det saknas tid för att vara närvarande med sig själv och sina nära – även i tider av stora och viktiga förluster. Vi förväntas vara på jobbet och prestera som vanligt även efter en närståendes död, vi måste hantera allt det praktiska och hålla igång familjens aktiviteter och sociala liv. För många innebär detta att de måste stänga av sina känslor och undvika att prata om vad de går igenom eftersom sorgen helt enkelt inte har någon plats i vårt samhälle och i den tid vi lever i.

[dropcap]V[/dropcap]ad händer då  om vi inte talar med barn om svåra ämnen?
– Det kan sätta djupa spår hos pojkar och flickor som exempelvis upplever att deras föräldrar ”drar sig undan” efter att någon i den nära omgivningen dött. Att försöka skydda barnen mot det ”hemska” har ofta motsatt effekt. Tystnaden kan vara direkt skadlig och göra det svårare för barn att hantera sina tankar och känslor långt upp i vuxen ålder. Många av de barn som Åsa Landberg möter beskriver just detta; det blev så tyst efter att mormor eller farfar hade dött. I dessa ”tysta” familjer lär sig barnen att inte prata om svåra sake­r. När de själva senare kanske får barn är det ett beteende som följer med. Även i vuxen ålder sätter man på sig skygglappar inför det som känns jobbigt att tala om. Konsekvenserna av denna tystnad och oförmågan att hantera viktiga livshändelser i vårt pressade och konkurrensutsatta samhälle gör att vi utvecklar olika symptom på ohälsa även för egen del. Under alla år som jag arbetat med människor som drabbas av utmattningsreaktioner har jag funnit att det så gott som alltid ligger en eller flera oförlösta sorger i bakgrunden som aldrig kunnat lyftas fram och bearbetas. En vanligt förekommande orsak till dessa besvär i det vuxna livet visar sig vara förlust av en närstående, förälder eller annan kär person i barndomen. Bristen på bemötande från föräldrar och andra i att hantera förlusten, hitta ord för den och få uttrycka smärtan har gjort att smärtan kapslats in och aldrig bearbetas. När den väl kommer upp till ytan är det år av förtryck av det egna känslolivet för att hålla sorgen i schack som kommer fram och som kräver bearbetning. Tid, stöd och utrymme för att hantera dessa processer finns sällan och konsekvenserna är oerhört stora såväl i form av personligt lidande som för våra prestationer på arbete och i förlängningen för hela samhällsekonomin. Grundproblemet handlar om att vi lever med en människosyn där vi är maskiner och inte människor med mänskliga behov och drivkrafter.

Läs hela artikeln här –>

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.