Den rådande Pandemin med Coronaviruset har plötsligt satt hela västvärlden i kris och skakat om vår känsla av kontroll i grunden. Teknik, pengar, makt eller anda mänskliga egenskaper och tillgångar står sig slätt inför en epidemi som kan drabba alla och som ingen kan kontrollera. Många har tagit till sig informationen från experter som manar till sans och balans gällande rädslan för att bli allvarligt sjuk med undantag för äldre och människor med nedsatt immunförsvar. På en psykologisk nivå kämpar man däremot med en oro och ångest som har sin grund i bristen på kontroll och förutsägbarhet. Vad kommer detta innebära för min och mina närmastes hälsa? Hur kommer detta att påverka ekonomin? Vad ska jag göra då jag inte kan distrahera mig med nöjen och förströelser utan behöver landa hemma och leva avskilt från sociala evenemang och aktiviteter?

Vi har vant oss vid en tillvaro präglad av frihet utan gränser där vi kan göra vad vi vill och röra oss som vi vill. Det är denna frihet som vi värnar så högt och som vi i normala tider ofta har så svårt att balansera med personligt ansvar. Trots information och tillgång till kunskap är västvärldens medborgare i mångt och mycket avogt inställda till den omställning i vanor och beteenden som omställningen till ett hållbart samhälle kräver. Sverige uppfyller t.ex. i dagsläget inte ett enda av de uppställda klimatmålen, vilket till stor del beror på att människor inte öppnar sig för förändring och omställning i sitt agerande i den utsträckning som krävs.

Ibland hör vi hört röster som undrat om det kommer gå att ställa om till ett hållbart samhälle i en demokrati eller om det skulle krävas en diktatur för att tvinga fram nödvändiga förändringar? Få människor skulle vilja göra avkall på den frihet och trygghet som ett demokratiskt samhälle innebär men det ligger också en sanning i att människor har svårt att agera och släppa det vi tycker om – om inte krisen slår till och öppnar ett fönster för nytänkande och förändring.

Den rådande pandemin som förlamar samhället tvingar oss på många sätt in i vanor som ligger i linje med vad omställningen av samhället de facto behöver. Vi behöver ta ett personligt ansvar i vårt agerande för att skydda oss själva från att smittas men också för att undvika att smitta andra. Vi behöver hjälpa varandra för att det ska fungera att upprätthålla samhällets funktioner, att värna om de äldre som bör skyddas från risk för smitta och inse att det endast är tillsammans som vi har en chans att ta oss igenom den rådande krisen. Samhället, näringslivet och civilsamhället blir en enhet som jobbar ihop och sakpolitik och oenigheter läggas åt sidan då vi har ett gemensamt hot att kämpa mot. Flygtrafiken har reducerats till ett minium och rörligheten har gått ner till förmån för ett enkelt liv hemma i lokalsamhället där man bor. Konsumtion och evig tillväxt har förbytts till enkelhet, måttlighet och närvaro med sig själv och sina närmaste.

Vi lever mitt uppe i krisen och dess konsekvenser går inte ännu att överblicka. Däremot kan vi konstatera att vi skakats om i grunden, att vi insett vår sårbarhet och att det finns större krafter i livet, i naturen och i världen än vad vi kan ta kontroll över. Förhoppningsvis kan detta leda till en ökad ödmjukhet och vördnad för livets egentliga värden och ett existentiellt sökande som kan leda till en ökad förankring i oss själva och i det som ger livet mening på bekostnad av en överfokusering på distraktion, nöjen och förströelser som för oss bort från oss själva, från kontakten och relationen med nära och kära och från tid och engagemang i vårt gemensamma ansvar för omställningen av samhället till en hållbar framtid.

Stundens allvar kan ge många insikter, ta väl vara på den!

Den franske presidenten Macron’s uttalande i tidskriften ”The Economist” tidigare i veckan där han unnar sig något för politiker så ovanligt som en filosofisk reflektion över tiden vi lever i, väckte starka positiva och negativa reaktioner av det enkla skälet att han satte ord på sakernas tillstånd istället för att censurera sanningen. Kontentan är att det har byggts upp en stark och obeveklig storm i Västvärlden som jag tänker att vi inte har upplevt sedan slutet på kalla kriget. Följden av det blev bl.a. att Berlinmuren föll för 30 år sedan och att Östeuropa befriades från diktatur, censur och förtryck.

Förväntansbilden var att människor i Östeuropa skulle jubla, fira friheten och stå på barrikaderna för all framtid för att värna om demokrati och mänskliga rättigheter. Att vi endast några årtionden senare och trots allt stöd och all hjälp från EU skulle uppleva att det istället är högernationalismen, antisemitismen och ropet på stängda gränser, murar och diktatur som efterfrågas av stora delar av befolkningen, hade vi inte kunnat föreställa oss.

Analysen av orsakerna till denna radikala svängning i mänsklighetens historia återstår för framtiden att klargöra på djupet eftersom vi som lever mitt i denna turbulenta tid inte kan ha de perspektiv och den distans som krävs för att förstå dessa komplexa sammanhang. Det vi kan se och uppleva här och nu är att vi lever i stormens öga och att vi i liket med våra föräldrar och farföräldrar som levde på 1930-talet tvingas ta ställning till vilken moral och vilken människosyn vi vill anamma. Att leva i censur och tänka att det är upp till någon annan att reda ut oredan vi lever i i världen håller inte i en demokrati där vi alla har en röst och en möjlighet att vara medskapande till utvecklingen av samhället och framtiden.

Knäckfrågan är om det är möjligt att hindra en annalkande storm? Eller är det kanske t.o.m så att stormar oundvikligen följer naturens lagar och därmed är oundvikliga? 1930-talets storm ledde till Andra Världskriget vars mänskliga, ekonomiska och sociala konsekvenser för hela den Europeiska kontinenten var förödande för generationer av människor. Kalla krigets upptrappning som följde därefter ställde hela världen inför hotet om ett globalt Kärnvapenkrig och mänsklighetens undergång innan liberalismens krafter segrade i Västvärldens samhällen och kommunismen föll ihop som ett korthus.

Anspänningen idag som i mänsklighetens konflikter genom årtusendena, har sin grund i synen på invandring, ekonomisk fördelning och värderingar kring familj, religion och identitet. Kalla krigets upplösning handlade om att ett globalt Kärnvapenkrig hotade hela mänsklighetens överlevnad vilket till slut blev en gemensam angelägenhet att undvika som överskuggade övriga meningsskiljaktigheter och konflikter. Motsvarande överbryggande kraft idag handlar om Klimatkrisen vars konsekvenser inte gör någon skillnad på hudfärg, socialgrupp, kön eller andra faktorer. Inför detta är vi lika utsatta som världsmedborgare även om världens fattiga självklart är mest utsatta och kommer gå under i första ledet.

Frågan är om den aktuella stormen som närmar sig orkan, kommer kunna påverka människor att göra sig större och ta ansvar för mänskligheten och för jordens framtid genom att samla sig medan tid ännu är? Macron’s okonventionella klarspråk är ett steg som hjälper oss att se verkligheten i vitögat. Först i konfrontationen med verkligheten som den är utan skygglappar kan vi börja orientera oss mot en möjlig väg framåt. En nyckel i detta är sannolikt att Liberalismens företrädare inser att frihet och yttrandefrihet inte räcker för att människor ska må bra och vara glada och nöjda. När människor blir fria ställs också krav på jämlikhet, inkludering, utjämnade sociala och ekonomiska klyfter, samtidigt som det personliga ansvaret hos individen själv ökar i att växa, utvecklas och agera utifrån etik, moral och ansvar för sig själv, sina medmänniskor och som samhällsmedborgare. En enkel analys av samtiden visar att det finns en hemläxa att göra både för samhället och för den enskilde individen.

Forskning visar att hela världens befolkning rör sig i en riktning mot ökad frihet om än i olika takt och utifrån kulturell kontext, vilket kan tolkas som en naturlig utveckling i människans historia. Den storm som blåst upp nu handlar inte om frågan om huruvida människan vill vara fri eller inte, utan om den obalans som uppstått genom bristen på ansvar som automatiskt följer med friheten men som vi har tappat bort på vägen. Nästa kapitel i människans historia kommer därför oundvikligen att handla om att utveckla dygder som ödmjukhet, medmänsklighet, måttlighet o.s.v. egenskaper som varit tongivande i alla framgångsrika samhällen genom tiderna men som vi har så lätt att tappa bort i jakten på mer och bättre för mig själv oaktat konsekvenserna för andra. Framtiden får utvisa om vi kommer klara att få stormen att bedarra innan den övergår i en fullskalig orkan som orsakar oundviklig förödelse men ett första steg är i alla fall att acceptera att stormen är här och att börja fundera på vad det betyder.

En av de största farorna med den västerländska civilisationen är att vi tappat förankringen och intresset för historien i tron att framtiden och det som är nytt är det enda som betyder något. På vägen har vi tappat känslan av sammanhang och underliggande mänskliga mönster som gör att vi saknar förmåga att tolka och hantera både våra egna tankar och känslor och det som sker i vår omvärld.

I ljuset av den pågående högernationalistiska rörelsen i Västvärlden som för varje dag gör rasism och hot mot folkgrupper mer och mer legitimt, står de flesta av oss handfallna och tittar på medan det som inte fick hända igen sker mitt framför våra ögon…Det börjar bli bråttom om vi ska ha en chans att stoppa den utveckling som vi redan genomlevt under 1930-talet då folket på demokratisk väg röstade fram fascistiska ledare som lät mörda miljoner människor på grund av etnisk bakgrund och tillhörighet till minoritetsgrupper.

Den bulgariske författaren Ivan Krastev tar sitt ansvar genom den fantastiska boken ”Efter Euorpa” som han skrivit för att skildra hur flyktingkrisen 2015 förändrat Europa i grunden. Det har uppstått en avgrundslik klyfta mellan Västeuropa och Central- och Östeuropa som enligt Krastev kan förklaras med västländernas tidigare ointresse för sina grannar.

I en intervju i DN (27/6 2018) reflekterar han tillbaka 30 år i tiden då muren föll 1989. Då genomlevde världen en verklig revolution, men till skillnad från tidigare revolutioner som den ryska eller franska, stannade inte vinnarna kvar för att förändra sitt land. De gav sig istället i väg till Västvärlden för att förbättra sina egna liv. Denna dränering på intellektuellt kapital, på driv och passion som kännetecknade de unga, välutbildade medborgarna som gav sig iväg till väst har bara fortsatt vilket lett till en befolkningsminskning i flera centraleuropeiska länder. Hos dem som blivit kvar som kanske aldrig ens föreställt sig att Sovjetunionen skulle rämna, råder en känsla av osäkerhet och förvirring kring framtiden.

Konsekvenserna av detta är att tidigare västsinnade ledare som dåvarande Tjeckoslovakiens Vàclav Havel, ersatts av nationalister som Viktor Orbàn i dagens Ungern. Krastev exemplifierar skiftet genom att lyfta fram att det tidigare ansågs som något positivt om ledarna talade främmande språk. Idag är det det faktum att du inte gör det som får dig vald. Det handlar om en grundläggande klyfta i världen mellan den kosmopolitiska eliten som dragit fördelar av globaliseringen och de möjligheter till individuell frihet och förverkligande av drömmar som de fått möjlighet till, och de som halkat efter som av olika skäl inte haft möjlighet att ”hoppa på framgångståget”.

När människor själva befinner sig i själslig och/eller i ekonomisk nöd är de av naturliga skäl mer protektionistiska och mindre altruistiska. Det handlar om att i första hand se om sitt eget hus. Flyktingfrågan har av dessa psykologiska skäl blivit stor i flera centraleuropeiska länder trots att de knappt har några flyktingar. Deras inställning sätter däremot käppar i hjulet för EU´s utveckling där västländerna nu tvingas konstatera att östländerna inte har tagit över de västeuropeiska idealen och livsstilen och att EU 2018 inte står enat utan djupt splittrad mellan två helt olika civilisationers syn på livet och världen.

Medan vi fortfarande trodde att historien hade nyttiga lärdomar att ge oss och vi socialiserades in i en kunskap om människans eviga villkor från en generation till en annan, lärde vi oss att akta oss för beteenden som i västvärlden blev kända som de sju dödssynderna. Idag har denna urgamla visdom glömts bort men den aktuella politiska situationen i Europa har onekligen sin grund i synder som högmod där västvärlden framställt sig som vägvisare för den rätta vägen i livet. Vi kan även urskilja krafter som hänger ihop med högmod som leder till lättja och frosseri vilket i detta sammanhang skulle kunna betyda brist på ansvar och överbetoning på individuell frihet på bekostnad av ansvar för andras väl och ve. Reaktionerna på detta blir automatiskt andra synder som avund och vrede som i dagens hetsiga politiska situation tar sig uttryck i högernationalism och hat mot flyktingar men i grunden handlar alltså flyktingfrågan om våra interna angelägenheter och inte om flyktingarna.

När Västvärlden tittade på spillrorna av Europa efter andra världskriget var man eniga om att detta fasansfulla aldrig mer fick upprepas. Att förhindra att sådana destruktiva krafter tog över blev varje nations och varje politikers hederssak. Människor i allmänhet blev också medvetna om sitt ansvar att använda sin röst i det demokratiska samhället för att aktivt bidra till en sund och hel värld. Allt detta är nu bortglömt och vi får bevittna hur rasismen och främlingshatet smyger sig in i vår vardag. Vi hör människor förnedras av okända på öppen gata och mitt på dagen för att de ser ut att ha ett utländskt ursprung. Vem reagerar?

Sverige har starka krafter för människors lika värde och för medmänsklighet men vi har just nu kanske en minst lika viktig uppgift att förse världen med konkreta fakta. I detta gör DN ett fantastiskt arbete genom att detta valår lyfta in statistik kring flyktingarnas situation och belastning i vårt land som visar att den pågående debatten är helt felvinklad. Problemet handlar i själva verket väldigt lite om flyktingarnas belastning på vårt samhälle, däremot blir det tydligt att de har blivit en projektionsyta för ett missnöje som har sin grund i den splittring mellan de ovan nämnda civilisationerna i Europa som är i krig med varandra.

Under detta valår har vi ett ansvar att slå fast om de grundläggande värderingarna som ger alla människor lika värde där den ekonomiska och sociala stabiliteten och välfärden i Sverige ger oss förutsättningar att räcka ut en hand till dem som är behövande. En hållbar värld handlar om att omfamna olikheter och se sig som världsmedborgare där jorden är vårt gemensamma hem. Vägen dit handlar om att privilegierade behöver utvecklas i ödmjukhet, generositet och ansvar för andra medan de som är arga och i uppror behöver ta ansvar för att uttrycka vad de faktiskt känner och behöver istället för att projicera sitt missnöje på oskyldiga flyktingar.

Vi måste börja där vi står och aktivt sluta acceptera kränkande särbehandling och rasism och påminna oss om att det var just så processen en gång inleddes i 1930-talets Tyskland. De få som ännu är med oss och som var unga då vittnar om att klimatet i samhället är snarlikt. Den frågan du behöver ställa dig här och nu är vad du kan göra för att ta ditt personliga ansvar för att bidra till en hållbar värld och framtid där ursäkter som att du inte visste eller förstod, inte hade tid osv inte håller. Vi lever i en demokrati och vi har alla ett ansvar för att hålla oss informerade om fakta så att vi kan använda vår röst till att påverka samhället i en riktning som är i överensstämmelse med vårt förnuft och våra värderingar.

Det är dags att hejda de små stegen mot avgrunden…..

I kölvattnet av Tim Berglings tragiska bortgång har det fötts en diskussion och en initierad dialog som tyvärr kom för sent för honom själv men som förhoppningsvis kan leda till något gott och banbrytande för världen. Genom sitt enorma inflytande över världens befolkning och den öppenhjärtiga dokumentären ”True Stories” lyckas han som ingen annan förklara och tydliggöra att utmattning är en existentiell fråga som har sin grund i känslan av mening och att det helt enkelt inte går att lösa existentiella frågeställningar och behov med hjälp av pengar, vila eller uppmärksamhet. Det är känslan av meningslöshet parat med en känsla av hopplöshet kring möjligheterna att må bättre som får en människa som har ”allt” att avsluta sitt liv. Det är samma inre, själsliga desperation som fått tusentals andra att begå självmord eller som fått hundratals unga européer att lämna allt för att ansluta sig till IS eller andra terrorsektor i Mellanöstern.

Den springande frågan för det västerländska samhället är hur vi ska klara av att hantera och möta existentiella frågor och själsliga behov utan religionen som skyddande ramverk för livet? Tim Bergling hade framgång, pengar, uppmärksamhet, trygghet, han vilade, han hade en personlig tränare och han gick i terapi och fick hjälp med sin personliga utveckling. Jag tänker att allt detta var stödjande parametrar i hans liv som han behövde och som förde honom närmare sig själv och sina behov. Problemet var att det sen inte fanns något annat som tog vid och som kunde hjälpa honom att hantera den existentiella frågan om mening. De transcendentala behoven hos människan kan inte hanteras eller mättas i den rationella världen men vila, inre fokus och personlig utveckling kan hjälpa oss att bli mer mottagliga och mer i kontakt med dessa djupare behov. Det är just då det blir så avgörande om det finns något som tar vid och som kan ge svar på de existentiella frågorna kring mål och mening i livet. För väldigt många i den sekulariserade världen finns det bara en ekande tomhet som svar på dessa grundläggande behov.

I DN (29/4 2018) berättar Nils Von Heijne som var med och byggde upp Avicii’s varumärke om hur fokus skiftade från människan Tim Bergling till industrin Avicii. Han ställer kloka frågor till sig själv till om någon hade kunnat göra något för att stoppa i tid? En av de mest fundamentala parametrarna inom existentiell psykologi handlar om att stötta och vägleda människor i att leva autentiskt, att vara trogen mot sig själv. Det framgår av både Tim Bergling själv och av hans omgivning att han under hela sin karriär var medveten om att hans livsstil och industrin Avicii gick emot hans natur och att han vid varje framträdande gjorde våld på sig själv. För en introvert person som Tim Bergling vars liv handlade om att få skapa musik och att få vara ostörd i den processen, blev hela industrin och uppmärksamheten på hans person liksom det ständiga turnerandet och rollen som extravert en alltför stor påfrestning. I likhet med andra begåvade introverta personer som lever ett extravert liv drabbades han av utmattning i sin mest allvarliga form.

Nils von Heijne reflekterar i intervjun kring att det var pengarna och framgången som drev människorna kring Avicii att fortsätta driva på när de istället borde ha stöttat honom att sakta ner eller att kliva av. Tim Berling var fortfarande tonåring och oerfaren av livet då han blev kändis och han var utlämnad till sin manager Arash ”Ash” Pournouri som enligt uttalanden i ”True Stories” var besatt av att lyckas och att nå framgång. Girighet är en av dödssynderna som handlar om att människan blir besatt av mer och bättre och att hon tappar förankringen i sig själv och i de värden som skapar ett balanserat liv. Det är lätt att hamna i klorna på Girighet i en värld där framgång och lycka mäts i pengar och i materiella värden och där det saknas gränser för vad som är tillräckligt.

Det är just dessa drivkrafter som är svåra att bryta sig loss från och det är uppenbart att Avicii’s framgång också gjorde hans medarbetare liksom hela industrin omkring honom till miljonärer. Hans turnéer gjorde att hundratals personer runt honom kunde förverkliga privata drömmar och skapa sig förmögenheter. Ju mer han jobbade desto mer pengar tjänade de. I en värld där religionen inte erbjuder en förankring i djupare världen är det lätt och mänskligt att vi faller in i mer primitiva drivkrafter och i beteenden som vi vid närmare eftertanke inte skulle vilja stå för. Det framgår tydligt att Tim Berling var djupt besviken på den brist på stöd som han mötte från sin omgivning då han ville kliva av och sluta turnera. Han uttrycker i filmen att alla ju såg hur dåligt han mådde och att hans stress och ångest hade nått orimliga nivåer som även orsakat allvarliga fysiska problem, ändå försökte man övertala honom att fortsätta….

Det är just här som den viktiga frågan om ansvar kommer in i bilden. Tim Bergling var tydlig och uttryckte verkligen att han behövde hjälp att ta sig ur den situation han befann sig i. Hans omgivning vars roll var att stötta och hjälpa honom och som även han betraktade som sina närmsta vänner stöttade honom inte. Till slut fattade Avicii beslutet att dra sig ur ändå – men skadan satt djupare än vad man kunnat ana och uppenbarligen fann han inte någon väg till mening bortom livet i offentligheten. I likhet med andra stora artister, konstnärer och världsförändrande personer var Tim Berling en reflekterande person och en känslig själ – egenskaper som världen behöver och som vi behöver lära oss att ta hand om och bättre värna om. Det finns ett ansvar hos Tim Berlings omgivning som såg men inget gjorde av skäl som de behöver begrunda och hantera. Det fanns också ett ansvar hos honom själv som det framstår som att han faktiskt tog i att fatta drastiska beslut och ta ställning för att söka och ta emot hjälp. I detta fanns också ett ansvar hos hans ”hjälpare” kunde de möta honom i hans existentiella frågor kring mål och mening eller begränsades de till fokus på stresshantering, fysisk träning och återhämtning – nödvändiga men otillräckliga komponenter för en person i själslig nöd?

Tim Avicii Berglings tragiska bortgång lämnar en enorm spricka i den välpolerade bilden av lycka som västvärlden är uppbyggd av. Kanske är det detta som var hans avsikt att lämna ett eftermäle som blir så starkt genom de chockvågor det väcker bland människor i alla åldrar och samhällsskikt att de omedvetna drivkrafterna bakom människors beteenden oundvikligen förs upp till en medveten nivå där frågan om ansvar blir möjlig att greppa och hantera? Det vi alla delar är att vi föds nakna till världen och en dag ska vi lämna den utan att kunna ta något med oss. ”We are just passing through”…

Krig & Fred

USA´s roll som världsledande supermakt och som garant för frihet, demokrati och världsordning kan aldrig överskattas. Under generationer har miljoner människor från jordens alla hörn funnit en fristad i Amerika på flykt undan krig och förföljelse eller för att finna en frihet att vara sig själv bortom socialgruppstillhörighet och att kunna bygga ett liv och förverkliga ”The American dream”. För västvärlden har USA dessutom representerat en ”trygg förälder” som man kunnat förlita sig på i alla lägen. Det var USA´s inblandning i andra världskrigets fasor som satte stopp för kriget och skapade fred i Europa, det är USA som varit garant för att Ryssland håller sig på mattan och som genom sina ideal och sin makt kunnat påverka utvecklingen av demokratiska principer och mänskliga rättigheter i världen. Kort sagt har USA stått för hoppet om en bättre värld för hela mänskligheten. Dess inflytande över vår syn på livet, på världen, våra konsumtionsmönster och vår bild av oss själva kan inte överskattas. Kärleken till och beundran för USA har helt enkelt varit så förblindande att vi länge bortsett från dess tillkortakommanden och misstag.

Vietnam kriget som pågick mellan1955-1975 var för många det första varningstecknet på vad som komma skulle men världen var och förblev förblindad över Amerikas storhet och saknade därför verktyg och kanske mod att protestera. Undantaget i västvärlden är Frankrike, en kultur med en stark bildningskultur och med ett revolutionärt förflutet som utmynnat i ledorden Frihet – Jämlikhet – Broderskap. Dessa kollektiva värderingar i kombination med en intellektuell skärpa och ett samhälle där bildning är ett ideal som ges utrymme i samhällsdebatten, skapade en uppfriskande kritik mot USA och dess grandiosa självbild som resten av västvärldens demokratier helt blundat för.

Just därför är det som sker i USA just nu av ofattbar betydelse. Vi kan helt enkelt inte greppa, förstå eller ta in vad det betyder att USA har vänt världen ryggen och att de ideal och värderingar som det amerikanska samhället vilat på – tillhör historien. Ur psykologisk synvinkel skulle man kunna säga att USA har utvecklat en narcissistisk självbild och att man i likhet med en narcissistisk personlighet inte längre förmår se världen bortom sin egen självbild. Man har alla svar och man ser sig själv som facit som andra människor bör ta efter. Gör man inte det och lyder utan att protestera, åker man ut i kylan. Med makt och styrka försöker man styra människor och i detta fall länder och världen i sin helhet, till att underordna sig och ”rätta in sig i ledet”

Vi som lever mitt i detta brytningsskede saknar perspektiv på det stora som händer nu då USA´s image faller och den för narcissisten nödvändiga speglingen av dess förträfflighet uteblir. Ingen som levde då kommer kunna glömma den 11e september 2001 då den muslimska terrorgruppen Al-Qaeda raserade World Trade Center i New York och USA drabbades av det mest förödande terrordådet i dess historia. Det har gått nästan två decennier sen dess och ännu har vi och ännu mindre USA hämtat sig från den attack på deras självbild som oantastbar supermakt och som rättesnöre för hur livet bör levas, som denna attack innebar.

USA´s svar på denna attack har handlat om att använda sin styrka som medel för att förinta Mellanösterns radiala islamister som man uppfattat som Djävulens inkarnation på jorden. Det man aldrig analyserat är att dessa krafters radikalisering är hämtad ur den amerikanska, narcissistiska självbilden där människor i andra delar av världen helt enkelt inte är beredda att anamma och att ta till sig de ideal och den världsordning som USA vill skapa. Det är de förödande krigen i Afghanistan, i Irak och i Syrien som gjort att världen tvingats inse att USA inte längre är den supermakt man invaggats i att tro och att dess militära framfart i världen av oliktänkande inte skapat fred och harmoni utan istället total fasa och katastrof.

Barack Obama blev hårt kritiserad för sin utrikespolitik men nu har tiden hunnit ikapp och kulturen gestaltar alltmer problematiken med USA´s grandiosa självbild och dess konsekvenser. Politiska amerikanska TV-serier som Homeland, The Designated Survivor m.fl. lyfter fram kluvenheten och den alltmer utbredda kritiken hos den amerikanska befolkningen kring landets utrikespolitik och visar hur t.om. amerikanska soldater som tjänat i strid i Mellanöstern – vänder sig mot USA och konspirerar för att ändra riktningen för politiken i världen.

Mitt i detta finns det självklart en falang som gör vad de kan för att rädda vad som räddas kan och i detta kaos blir det både naturligt och logiskt att Donald Trump väljs till president. En nation som utvecklat en narcissism söker en ledare av samma kaliber. Med denna utveckling i USA finns det en falang som känner sig stärkt och som tror att klockan går att vrida tillbaka med Trumps hjälp så att Amerika på nytt kan återta sin roll som supermakt i världen och att Amerika blir rättesnöret som visar vägen. En annan falang som inser komplexiteten i världen och att behovet av mogna, bildade och ödmjuka politiker styr världen mot fred och hållbarhet, innebär samma situation en total humanitär katastrof och ett hot för hela mänsklighetens överlevnad.

Tiden kommer utvisa vilken utgång denna spänning mellan två motsatta civilisationer kommer att få men det är hög tid att vi alla vaknar och tar vårt ansvar för den gemensamma frågan om vilken värld vi vill lämna efter oss till våra barn. Kommer vi att välja krig eller fred?

Alla föds vi med en förmåga till hänförelse och förundran över livets magi. Många tappar kontakten med denna intensiva lyckokänsla under livets gång och blir som vuxna påminda om den endast i kontakten med barn som så naturligt låter sig förundras i upptäckten av livet. Alla som minns hur det känns att känna sig hänförd eller förundrad av en människa, en plats, en situation eller en upplevelse vet att det är just där och då som livet ter sig som vackrast och mest meningsfullt. Forskning påvisar både psykologiska effekter som förhöjd närvaro, minskad stress och ökad altruism – men även minskad risk för hjärtinfarkt och andra fysiska hälsobesvär.

Vad är det då som får oss att förlora kontakten med denna så viktiga förmåga som påverkar hela känslan för livet och livskvalitén i stort? Min analys är att det är jakten på mer och bättre som får oss att springa förbi livets magi som ständigt finns där naturligt för oss att upptäcka – om vi bara saktar farten och tillåter oss att vara närvarande. När vi hamnar i klorna på frosseri och girighet förlorar vi även förmågan att känna oss nöjda och ta det lugnt. Fokuseringen på vår egen storhet och vårt ego gör att vi blir högmodiga och tappar den förundran för naturen, för arkitektur, konst, kultur eller ett möte med en annan människa som vidgar vårt perspektiv på oss själva och på livet. Svaret på detta blir för många utbrändhet och depression.

Dock finns det ingen nedärvd orsak till att vi tappar bort den naturliga förmåga till hänfördhet och förundran som alla barn föds med. Det handlar om hur vi socialiseras in i en familj, i en kultur och i ett sammanhang och om hur dessa erfarenheter formar oss. Jag tänker på min farmor vars förmåga till hänförelse över en nyutslagen blomma i trädgården, dagens första kopp kaffe, eller ett samtal med en familjemedlem eller en vän – kunde sprida glädje för oss alla. Jag tänker på min pappa som timmarna innan han dog och dödssjuk intog sin sista måltid som bestod av barnbarnets födelsedagstårta och en kopp nybryggt kaffe. Det lyste om honom så underbart gott tyckte han att det var. Jag är verkligen tacksam över att de lyckades behålla förmågan till hänförelse över det lilla och enkla i vardagen och att de därigenom satte tonen och banade väg för att vi barn kunde behålla denna förmåga även för egen del och genom livet.

Förmågan till hänförelse och förundrad är den viktigaste gåvan man kan ge till sitt barn eftersom den bäddar för en högre tillfredsställelse med livet oavsett de yttre omständigheterna. Dessutom öppnar dessa positiva känslor upp våra sinnen och gör oss mer altruistiska och benägna att hitta broar för samverkan och fredliga samvaro med andra. Ett recept för både inre – och social hållbarhet helt enkelt!

Det har gått ett år sedan Donald Trump blev president i USA. Hans politik har tydligt framkallat bilden av en värld som är splittrad i två olika civilisationer med fundamentalt olika syn på livet och världen.

DN (20/1 2018) har gjort en djupdykning hos invånarna i staden Grundy i Virgina, USA där 8 av 10 röstade på Trump. Där är man överlag nöjd med året som gått och uttrycker sin belåtenhet med Trump med följande uttalande: ”Sammanhållningen här är stark. För kolet och för presidenten. En attack på en, är en attack på alla.”

Genom de intervjuer med invånare i Grundy som vi får ta del av i artikeln är det tydligt att deras syn på livet grundar sig i vart de befinner sig i Maslow´s behovshierarki. Om vi fortfarande kämpar med att få mat på bordet för oss själva och för våra barn, är det helt naturligt att vi bortser från miljöhot, kvinnors rättigheter och demokratifrågor. Västvärldens stora misstag är att man inte förmått ersätta nedläggningar av gruvor och industrier som försörjt miljoner människor under 1900-talet med något annat.

Det går inte att ta ifrån människor deras levebröd och lämna dem åt sitt öde samtidigt som man förväntar sig att de ska vara upplysta och ta ansvar för världens globala problem. Den falang som driver utvecklingen framåt och som satsar tid, engagemang och sitt liv för att skapa en hållbar värld för framtida generationer har haft tillgång till information, kunskap, utbildning och därmed möjligheter som gör att de kan tänka större och mer altruistiskt. För att världen ska gå framåt i enad riktning är det därför av största vikt att vi hjälper de mindre bemedlade så att de får förutsättningar att hänga med på resan.

Många av de främsta hoten mot en hållbar utveckling i västvärlden har sin rot i dessa frågor både bland dem som är ekonomiskt och socialt utsatta och som kämpar för sin överlevnad, och hos de med konservativa och traditionella värderingar som känner hotet mot sin själva existens i en utveckling där kvinnor har lika rättigheter som män, där svarta har lika värde som vita och där friheten att vara sig själv blir ett direkt hot mot stereotypa könsroller, identitet och indelning i rätt och fel. Gemensamt för båda dessa grupper är att man har värderingar som bygger på en känsla av otrygghet och hot mot ens existens i en eller annan riktning. Båda lägren är en grogrund för invandringsfientlighet och bristande tolerans för olikheter och minoriteter i olika former.

Alla hållbara samhällen i världshistorien har haft socialiseringsprocesser för att hjälpa människor att leva väl tillsammans där framgången vilat på en balans mellan egna behov och omsorg om andra. Västvärldens utveckling och framgång under 1900-talet har dock uteslutande vilat på ekonomiska och rationella parametrar där identiteten blivit kopplad till vad du gör och hur mycket pengar du tjänar, istället för den du är och de värderingar du har. Konkurrens och girighet har vuxit fram som en naturlig konsekvens av bristen på socialisering i andra värden där Sverige genom sitt sociala välfärdssystem, trots sina relativa brister, ändå ligger i framkanten för globala hållbarhetsvärderingar jämfört med USA där politiken utgått från ”survival of the fittest” .

Västvärlden idag är i greppet på de mänskliga krafter som all världens visdom lärt oss är dödssynder i betydelsen att de leder till undergång. Det är detta som våra politiker och media borde lyfta fram och fokusera på för att hitta en gemensam väg för västvärlden där vi kan leda resten av världen mot en hållbar utveckling. För att detta ska lyckas måste vi dock först ”sopa framför vår egen dörr”.

Trump och hans ministrars radikala beslut skakar hela den fria världen och möter jubel på annat håll. Vi lever i en historisk tid då två diamentralt olika sätt att se på världen ställs mot varandra. Det handlar om två helt olika civilisationer.

USA blev under 1900-talet ett hem för människor som sökte friheten att vara sig själva och att forma sitt liv utan att vara bundna av tradition eller etnisk bakgrund. Individen ställdes i centrum och den amerikanska drömmen att ha friheten att själv skapa sitt liv och att med egna krafter bygga en framtid har dominerat världsordningen sedan andra världskriget. Amerika erbjöd en fristad och ett hem för judar som flydde undan nazismen såväl som för fattiga européer som lämnade allt för att förverkliga sig själva och sin potential. Amerika stod för världsordning och trygghet och har under decennier varit världens främsta supermakt.

Som jag har skildrat i olika artiklar och i mina böcker behöver vi dock bli vaksamma på en otyglad frihet eftersom den i obalanserad from leder till högmod. Man tror sig ha alla svar på vad som är rätt och fel och rättar sig inte efter någon. Detta leder förr eller senare till splittring och kaos, oavsett om det handlar om en individ, en grupp eller ett samhälle.

Högmod är en av de sju dödssynder som människan sedan sin begynnelse behöver vara uppmärksam på. Ett barn med total frihet och utan uppfostran och anpassning till andra blir inte bara odräglig att ha att göra med, utan upplever också en vilsenhet och en ångest i tillvaron i sökandet efter de gränser som vi alla behöver för att känna oss trygga. På kulturell nivå kan man säga att det amerikanska samhället såväl som det västerländska samhället i stort som tagit över många av den amerikanska demokratins ideal, just har nått en punkt av vilsenhet och gränslöshet som öppnat dörren för Trump och allehanda högerextrema rörelser i västvärlden.

I en intervju i DN (4/2 2017) kan vi ta del av en belysande intervju med Alexander Dugin, rysk statsvetare och högerrörelsens främsta ideolog, som formulerar själva essensen i den splittring som vi lever mitt uppe i just nu och som avspeglar två olika civilisationer.

Dugin lyfter fram att de globala högervindar som blåser över världen, ironiskt nog handlar om att stå upp för vad han kallar för mångpolighet. ”Det handlar om att alla ska ha rätt att försvara sin identitet. Det första exemplet på det var Putins Ryssland och nu med Trump har vi de två mäktigaste staterna befriade från globalister. Med Trump har vi att göra med en ny värld, det finns ingen universell sanning, utan USA och varje land ska göra det som är bäst för det. Demokrati, liberalism, mänskliga rättigheter, gaypride och annat är inte allmängiltiga. Om Sverige vill ha det så är det ok. Men om till exempel norrmännen inte vill ha homoäktenskap, så har de rätt till det, och ska inte fördömas som reaktionära.”

”Dugin jämför med Sovjetunionens fall, en händelse som var ett start argument för att kommunismens ideologi inte fungerade. Han ser Trumps seger som ett tecken på att den globalistiska agendan inte heller fungerar. Varför skulle det vara fel att stå upp för mänskliga rättigheter? Därför att det är en västlig, anglosaxisk idelogi som betraktar människan som en individ. Den har ingen förståelse för att i andra civilisationer, låt oss säga Kina, islam och Ryssland, är människan något annat än individen, eftersom individen där endast är en del av en familj, kanske en stam, kanske en kyrka eller ett trossamfund. Man kan inte tvinga på sådana samhällen ett system som är djupt främmande för deras natur. ”
Alexander Dugins uttalande sätter fingret på själva kärnan i de stora politiska skeendena i världen just nu. Såväl högerextremism som terrorattacker, krigen i mellanöstern, Brexit och Trump förenas av den gemensamma kampen mot den fria världen och de ideal som våra demokratier vilar på.

För Sveriges del blir detta särskilt problematiskt då vi som bekant är ett extremistiskt land gällande de frihetsvärderingar som är själva högerextremismens främsta hotbild. I psykologisk och existentiell mening behöver vi som lever i den fria världen och som står upp för människans frihet och för mänskliga rättigheter och demokrati lära oss något centralt och viktigt av den konflikt som vi är en del av. USA är inte Gud och det sätt att se på världen som vi tar som självklart är inte det enda sättet. Vi kan inte å ena sidan stå upp för mångfald och stifta lagar mot diskriminering parallellt med att vi fastnar i högmod och försöker tvinga in resten av världen i att se livet med samma glasögon och med samma perspektiv som vi själva gör. Ödmjukhet är vägen framåt, men istället hamnar vi i känslor och beteenden präglade av makt och förakt.

I grunden handlar världens stora konflikter om att människan känner sig hotad i grunden och hon försvarar sig med näbbar och klor för att inte gå bort sig i ett totalt kaos. I Västvärlden ser vi IS och islam som den stora fienden men har nu fått Trump på vår egen bakgård att hantera. Hur kan vi bli förrådda i våra egna led!? Insikten om hur vi själva känner kan hjälpa oss att förstå hur andra människor i andra delar av världen vars liv, självbild, värderingar och världsbild utgår från familjen, stammen eller religionen, känner sig hotade och trängda av de demokratiska värderingar som vi står för och som sätter individens personliga frihet i centrum. Vi glömmer att det ur existentiell synpunkt är extremt hotfullt med total frihet eftersom vi därmed själva blir ansvariga för livets utformning. På ett instinktivt plan försvarar människor i andra delar av världen sig mot det moraliska förfall och den psykiska vilsenhet och meningslöshet som är en del av den nutida västerländska människans ok att bära.

Situationen är komplex och kommer kräva av oss som lever nu och imorgon att höja oss över våra instinkter och att försöka arbeta för samförstånd och fred trots våra olikheter. För detta krävs ödmjukheten att respektera varandra i olika läger även om man inte förstår varandra. Det är inte genom hot och våld som man får människor med sig utan genom att möta dem där de befinner sig och börja bygga därifrån. Man måste få människor med sig i en förändringsprocess och det är uppenbart att det politiska etablissemanget i Västvärlden blivit elitistiskt på många håll och att vi fastnat i högmod och frosseri på bekostnad av en balans mellan frihet och ansvar och mellan frihet och trygghet. Denna självinsikt och denna hemläxa måste vi ta hand om i Västvärlden innan vi kan bidra till en konstruktiv brygga mellan de båda oförenliga civilisationer som världen lever i och med idag och som utgör ett hot för människans och för mänsklighetens framtid.

Den psykiska ohälsan i Västvärlden är ett allt ökande problem som vi försöker lösa med förenklade metoder som missar grunden för problemet. Skälet är att vi tappat förankringen till de eviga mänskliga ramar som människan i alla tider och i alla kulturer lever inom och som kommer orsaka symptom på fysiskt och/eller psykiskt plan om vi överskrider dem. Istället för att uppmärksamma detta, acceptera livets gränser och förhålla oss till våra djupare behov, lär det medikaliserade samhället oss att döva symptomen med hjälp av sömntabletter, ångestdämpande och antidepressiva tabletter.

Det är på ytan naturligtvis en stor paradox att miljoner människor i Västvärldens priviligerade samhällen som har god hälsa, all tänkbar bekvämlighet, stabil ekonomi, frihet att forma sitt liv som vi önskar, möjlighet att upptäcka och att uppleva det mesta av det vi önskar och drömmer om – utvecklar stressbesvär och depressioner. Hur är det möjligt att vara olycklig när man är rik i ekonomiska termer undrar häpet resten av världen!?

Faktum är dock att allt fler i yttre mening priviligerade människor söker sig till psykologer, till läkare och till alternativa behandlingsformer för att finna ro, läkning och mening i tillvaron. Många har redan ”allting” i form av lyckad karriär, alla materiella behov tillgodosedda, ägodelar, resor och upplevelser utan slut. Ändå sover man inte gott på natten och känslan av glädje och harmoni lyser med sin frånvaro. Trots att många av oss är välutbildade, intelligenta och upplysta och har tillgång till all information och kunskap i världen via sin smartphone när som helst dygnet runt – ha vi ingen aning om roten till det onda.

Under resor till Indien, Bali, Afrika eller andra mindre priviligerade samhällen förundras man över att de psykiska besvär som plågar oss dag och natt och som blivit västvärldens stora farsot – lyser med sin frånvaro där människor saknar det mesta. Istället för lyxhotell söker allt fler sig till enkla kloster och lokala boenden under sina resor där man får uppleva att man trots brist på all bekvämlighet, mår bättre än vad man gjort på länge. Trots fysisk ansträngning, trots brist på toalett och dusch – sover man bra som omväxling till den tärande sömnbrist trots bekväma madrasser och sidenlaken som man har hemma – och man vaknar utan vare sig värk i ryggen eller i nacken! Inombords upplever man en lätthet som man inte känt på åratal och man inser förvånat att man känner sig ”djupt avslappnad.” Vad är det vi har funnit som påverkar oss så starkt att vi inte känner igen oss själva?

De människor man har omkring sig där har ofta utsått umbäranden och kval som vi bara hört talas om eller sett på TV. Deras själar är dock klokare trots att vi har mycket mer intellektuell kunskap om det mesta. Vi kan slappna av i samvaron med dem för att de inte väntar sig någonting av oss. Vi behöver inte visa att vi duger eller prestera någonting. Vad vi än ger dem kommer att räcka. De är tacksamma för tiden vi ägnar åt dem, vare sig det handlar om minuter, timmar eller dagar. Deras ögon utstrålar ödmjukhet och värdighet, en känsla av anspråkslöshet som gör att även en stressad västerlänning kan slappna av.

Denna sinnesro som inte kan köpas för pengar gör att allt fler lämnar sina bekväma liv i väst för att leva under mer primitiva förhållanden i andra delar av världen. Men lika lite som att lösningen för Afrika är att alla unga lämnar kontinenten för att fly till Västvärldens utbud och möjligheter kan vi i Västvärlden fly till andra delar av världen på grund av grundläggande brister i vår kultur. Istället för dessa migrationsströmmar borde lösningen istället vara att försöka finna bot och vägar framåt på hemmaplan!

Västvärldens plåga har sin rot i Frosseri – en sedan länge känd s.k. Dödssynd i vars grepp hela det Västerländska samhället befinner sig i. Frosseri innebär att överkonsumera något, till den punkt där den som frossar inte förmår konsumera allt utan stora delar går till spillo. I traditionell mening syftar frosseriet på mat, men i utvidgad bemärkelse kan man även frossa i till exempel bilar, skor, resor, upplevelser, relationer m.m. m.m. Synonymer till frosseri är :vällevnad, överflöd, överdåd, slöseri; överdriven njutning. Den medicinska termen som kommit för att diagnostisera denna plåga är Hyperfagi.

Avsikten med frosseriet kan vara flerfalt, men att visa sin makt och rikedom är en orsak, samt att stilla sin hunger eller att njuta. Moderna kritiker menar att samhället idag som helhet ägnar sig åt frosseri och att detta är en oönskad bieffekt av Välfärdssamhällets utveckling i kombination med en utbredd sekularisering. Att göra en klassresa tar några generationer och de flesta är inte födda i adelsfamiljer utan har med hjälp av arbete, utbildning och intelligens tagit sig upp till en nivå i livet där det gäller att bevisa för sig själv och för omvärlden att man duger, att man är lyckad och någon att räkna med. Det är människans djupaste och mest primitiva drivkrafter som är aktiverade och om dessa inte hanteras med hjälp av djupt förankrade värderingar i form av eviga dygder såsom tacksamhet, ödmjukhet och värdighet – förlorar människan sig i Frosseri oavsett kön, ålder, etnicitet eller andra bakgrundsfaktorer.

Inre Hållbarhet är inget annat än yttre Hållbarhet , vilket betyder att vi behöver lära oss att förhålla oss till egna och yttre gränser i oss själva och i den omgivande miljön. Vägen till lycka och sinnesro går inte via mer och bättre för den som redan är mätt – utan handlar om att lära sig att avstå och att lära sig att känna sig nöjd och tacksam.

I tider av utbrändhet och då många upplever sig överbelastade kan det tyckas märkligt att lyfta fram den sjunde och sista av de heliga dygderna som handlar om flit. Men redan de gamla grekerna lyfte fram vikten av ett liv i balans och delade in dygnet i 3 delar; Vita Activa (Arbete), Vita Contemplativa (Fritid) och Vita Regenerativa (Sömn) á vardera 8 timmar. Att arbeta, att ha en meningsfull sysselsättning var då som nu en av grundpelarna i livet.

Semester och ledighet är ett relativt nytt påfund som inte existerade i det gamla Bondesamhället men trots att vi idag har mer ledighet och längre semester än någonsin, är vi samtidigt mer stressade och utmattade. För att förstå denna paradox är det viktigt att vi lär oss urskilja vad det är som tröttar ut och stjäl energi från oss och att vi är medvetna om att aktivitet, arbete och meningsfull sysselsättning i sin grund faktiskt är hälsofrämjande.

Ingemar Bergman gav i en intervju en gång ett svar på ”hemligheten” bakom sin aldrig sinande kreativitet och produktion av litteratur, filmer och teaterpjäser genom att berätta att 50% var medfödd talang och 50% var disciplin. Det räcker inte att ha talang för att lyckas och ha framgång i livet, oavsett om det gäller arbete, andra aktiviteter eller för den delen våra relationer. Det som får vår uppmärksamhet och som vi lägger tid på blommar och utvecklas medan det omvända också är sant.

I västerländska samhällen kom välstånd och utveckling som belöning då människor flitigt arbetade och engagerade sig för att lyfta oss ur den förödelse som 1900-talets båda världskrig hade lämnat efter sig. Att arbeta och ha en aktiv fritid med ett samhällsengagemang och/eller för att förkovra sig, bygga på huset eller för den delen städa och se till att allt var rent och snyggt i hemmet, var värden som människor medvetet och omedvetet samlades kring. Vår ”gamle” kund, Gustaf VI Adolf hade valspråket ”Plikten framför allt!”

Under de senaste årtiondena har vi dock blivit lite förblindade av framgång och av att vi har det väldigt bra och därför inte riktigt behöver ägna oss åt att vara flitiga och duktiga längre. Nya värderingar är att ha roligt, att njuta och att tänka på den personliga utvecklingen snarare än på kollektivets bästa. Konsekvenserna av detta ser vi i en minskad arbetsmoral, yngre generationer är inte villiga eller kapabla att arbeta målmedvetet och hårt för att avancera i karriären utan vill ha befordran på en gång, engagemanget i samhället har minskat kraftigt och Folkhemmet är ett minne blott. På fritiden ägnar vi oss mer åt att fila på profilen på FB, att sova, mysa, eller hänga med kompisar, och vi satsar på snabbmat framför TV-n eller datorn istället för att laga mat och ha engagerande samtal med familj och vänner.

Eller också är vi överambitiösa och arbetar för mycket och ägnar oss alltför mycket åt att bli perfekta på livets alla områden i jakten på känslan av att duga och har fastnat i greppet av en prestationsbaserad självkänsla. Även denna livsform som är alltmer vanlig och en viktig faktor bakom psykisk ohälsa, är tecken på obalans där överdrivet flit och för lite utrymme för vila och återhämtning skapar en obalans såväl psykiskt som fysiskt.

Framförallt kan vi se att det västerländska samhället har försjunkit in i lättja då det gäller värderingar. Att sköta sitt arbete, sina relationer, sitt hem och att rent generellt ta hand om sitt liv på ett värdigt sätt innebär att ta ansvar och att balansera flit med välförtjänt vila och lek. För mycket åt ena eller andra hållet skapar en obalans och återigen landar vi i att den rådande obalansen av idag har sin grund i att vi hanterar Frihet på ett onyanserat sätt.

När vi frigjort oss från alla yttre bojor och blivit fria att skapa och att formge vårt liv som vi önskar har vi missat att känslan av frihet uppstår när den står i balans med krav, förväntningar och att ibland ge till andra och stå tillbaka med de egna behoven. Att njuta av en välbehövlig semester t.ex. efter att ha arbetat hårt under året är viktigt för livsbalansen, medan ledighet utan början eller slut för arbetslösa pigga pensionärer eller icke-arbetsföra kan vara belastande och orsaka depression.

Det är framförallt när det gäller värderingar som jag vill avsluta serien om dygderna med att uppmuntra till en ökad medvetenhet och en större ansträngning i att efterleva dem. Flit är det som skapar inre styrka, som gör att vi orkar anstränga oss, göra oss lite större och bättre och inte ge efter då vi möter utmaningar i livet.Bristen på motståndskraft mot livets påfrestningar är kanske kardinalsymptomet på att våra yngre generationer inte fostrats in i att hantera livet med disciplin och skärpa på ett tillräckligt sätt utan att vi har lämnat för stort utrymme åt att det kul, skönt och avslappnande. Behandla din nästa som du vill bli behandlad själv är en allmänmänsklig regel i levnadskonst som inte bara förkunnats av den kristna världen utan i alla livsfilosofier i alla tider. Så enkelt och samtidigt så svårt men en viktig levnadsregel att påminna sig om både i relation till sig själv, till andra och för att ibland stå emot människans naturliga impuls av att undvika svårigheter och utmaningar istället för att utmana dem och därmed växa i inre styrka och mod.