Under alla år som jag har arbetat med människor som blivit utbrända har det blivit tydligt för mig att frågan om drömmar är väldigt central i att förstå varför de har drabbats av detta tillstånd.
Jag har kommit fram till att det finns 3 olika kategorier;
Först har vi dem som lider av prestationsbaserad självkänsla där livet i sin helhet handlar om att prestera och att visa sig duktig i alla sammanhang. I ett sådant utifrånstyrt liv finns det helt enkelt ingen plats för drömmar som ger livet mål och mening. Drömmarna som dessa människor har är status- eller prestationsorienterade men vid en viss punkt i livet ger högre lön eller en ny bil endast en kortvarig kick som själen inte kan livnära sig på. Detta är ett tillstånd som miljoner människor i västvärlden befinner sig i just nu, särskilt ”lyckade” och framgångsrika personer i 30-45-årsåldern där utbrändheten egentligen handlar om en existentiell kris som uttrycker att livet måste levas och inte bara presteras.
Kategori två består av människor som har haft stora och rika drömmar om hur livet skulle gestalta sig men olika omständigheter i livet har gjort att de inte har gått att förverkliga. I dessa fall handlar det mer om en successiv nedbrytning av saker i livet som betyder mycket för dem och som de på ett eller annat sätt förlorat. Temat här är sorg och ett behov av att få sörja det som de har förlorat för att kunna börja drömma på nytt. På engelska benämns denna form av utbrändhet ofta som wornout. Om livet gav utrymme för att bearbeta och ta hand om sorg och förslut skulle dessa människor inte behöva bli utbrända, men i betungande situationer kan det bli ohållbart att upprätthålla arbete, ansvar och krav under en viss period. Utbrändhetens budskap i dessa fall handlar om att man behöver få stiga åt sidan ett tag, gå in i sig själv och ta hand om själens sår innan det går att hitta nya drömmar. I kulturer där utbrändhet inte existerar hjälper människor varandra att hantera livets normala processer och stöttar och avlastar dem som drabbas av sorg och förlust så att de kan läka ihop.
Kategori 3 slutligen handlar om människor, framförallt yngre 18-30 år vars drömmar om livet och tillvaron inte går ihop med samhällets och arbetslivets strukturer. Här blir det en värderingskrock som skjuter hål på drömmar och föreställningar om hur livet bör levas för att vara meningsfullt. Denna form av utbrändhet präglas ofta av väldigt stark ångest, det råder ett krig på insidan och hela ens väsen revolterar mot att behöva överge det som det strävar efter. Det kan handla om att värdera frihet och att få vara sig själv i ett arbetsliv som ställer krav på ramar och strukturer som man känner sig fångad och låst av. Eller föreställningen om hur man vill vara som mamma och förälder samtidigt som man har ett jobb som kräver allt fokus och som tar all den energi man har. Till denna kategori hör även många i den offentliga sektorn; lärare, poliser, sjukvårdspersonal vars drömmar handlar om att hjälpa, vara till eller förmedla saker till andra. I deras arbetsmiljö har utrymmet för dessa värderingar och drivkrafter krympt och övergått till att handla om ekonomisk lönsamhet och effektivitet, värden som de är främmade för om de kräver att de måste göra avkall på det som ger deras tillvaro mål och mening. Även för denna kategori av människor handlar det om en existentiell kris som signalerar att livet som det levs eller upplevs inte är meningsfullt. Drömmarna har gått i kras och man ser ingen väg ut eftersom man inte upplever sig kunna ändra på strukturerna. Oavsett vägen in i utbrändhet handlar det om att du inte har några drömmar, att du har förlorat dem eller att de är i konflikt med din omgivande miljö. Ännu är det dock sällan någon som frågar den utbrände om hans eller hennes drömmar. Rådet är istället att ta tabletter och att döva symptomen på att själen har en längtan.
