”En sund själ i en sund kropp ter sig alltmer omöjligt i en dödssjuk värld”

Den amerikanske psykiatrikern Lise van Susteren har myntat begreppet ”Pretraumatiskt stressyndrom” som beskrivning av de symptom som drabbar allt fler människor som följd av den rådande klimatkrisen. Det går inte längre att blunda för att stress, ångest, depression, sömnlöshet och andra hälsobesvär som drabbar människor runt om i världen är adekvata reaktioner på en ”dödssjuk värld”. Margit Richert reflekterar över den rådande situationen i en krönika i SvD (9/12 2019) och konstaterar att det är svårt att må bra och vara obekymrad när man ser hur naturen och därmed livsvillkoren för såväl djur som människor förändras i takt med att klimatkrisen yttrar sig i den omgivande miljön, i hennes fall på Öland där torkan lett till såväl uttorkade brunnar som sönderbrända enar.

Trots att miljoner människor världen över, inte minst barn och ungdomar, lider av psykisk ohälsa i allt stigande grad, lyser kopplingen mellan världens tillstånd och de psykiska symptomen med sin frånvaro. Man envisas med att tolka symptomen som tecken på sjukdom som bör behandlas med psykofarmaka, ångestdämpande mediciner och sömntabletter. Till detta kan läggas olika former av psykoterapi vars syfte är att återställa ordningen så att den lidande klarar av att återanpassas till en fungerande samhällsmedborgare som sköter skolan och/eller arbetet. Detta trots att mänskligheten befinner sig i en existentiell kris av en dignitet som vår civilisation aldrig tidigare har upplevt som kräver akuta åtgärder omedelbart.

Det finns självklart inget gott i att skapa en kollektiv panik men som Greta Thunberg säger borde vi inse att huset faktiskt brinner och att känslor av panik är adekvata reaktioner på en situation som hotar vår överlevad. Kanske krävs det ett akut kristillstånd för att vi ska inse att vi måste bli radikala och släppa allt som är oviktigt för att klara livhanken? Kanske är det först då vi inser att vi sitter i samma båt och att vi måste samarbeta och ro i samma riktning för att komma framåt och undvika en kollektiv undergång, som vi kan sluta med våra barnsliga stridigheter och oändliga debatter om rätt och fel, om ansvar och skuld, om rättvisa och orättvisa.

Att stora delar av världens befolkning och särskilt politikerna inte befinner sig där handlar i grunden om två anledningar. De fattiga och utsatta är fullt upptagna med att överleva och klarar inte av att ta in eller agera på något annat än den egna och familjens vardag. Den rika delen av befolkningen och makthavarna å sin sida har hamnat i greppet på ”dödssynderna” och drivs av girighet, frosseri, högmod och andra krafter som gör att många är fastlåsta i tankar och ambitioner som handlar om egen vinning och egna behov vilket gör att de kraftigt förnekar allt som skulle kunna tänkas hota deras privilegierade tillvaro. Hoppet står till medelklassen som har det tillräckligt bra för att orka engagera sig och som samtidigt ännu inte har alltför mycket att förlora på att bli impopulär inför nästa val eller att ställa om den egna livsstilen för att bli mer hållbara och mindre bekväma samt till ungdomarna som inte har något att förlora.

För närvarande sitter världen fast i detta skruvstäd där mer information och fler larmrapporter inte kommer göra någon större skillnad. Världen är i uppror och mindre och större revolutioner pågår i världens alla hörn. Den gemensamma nämnaren är att världen som vi känner den behöver gå under eftersom den västerländska livsstilen leder till förgörelse och undergång. Endast så kan det skapas plats för ett nytt paradigm som bygger på hållbarhet i alla dimensioner. Skiftet kommer ske i närtid då riktningen för framtiden också kommer uppdagas som en konsekvens av naturens egna lagar. Ännu vet vi inte om det blir livskraften eller dödskraften som kommer gå segrande ur striden men låt oss välja optimism som medveten strategi och hoppas och tro på att de goda krafterna i livet kommer segra till slut och finna tillförsikt i det gamla ordspråket ”Det är aldrig så mörkt som timmen före gryningen”.

Den franske filosofen Bruno Latour som citeras allt mer över världen erbjuder ett intressant perspektiv på undergångsstämningen genom att lyfta fram den potential som finns hos den enskilda människan, hos oss alla, att genom kris finna kraften till enastående utveckling och transformation. Han menar att den globala klimatkrisen visserligen är av en magnitud som vi inte kan föreställa oss men detta innebär samtidigt att var och en av oss tvingas ändra våra vanor, tankar och förhållningssätt på radikala sätt och att hoppet om en ljus framtid står att finna i det lilla vardagliga livet som bärs upp av alla tillsammans.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.