Fler friska mammor – artikel i DN 18/10.

Kvinnors sjukfrånvaro skjuter i höjden efter att de har blivit mammor.
Nu ger regeringen Försäkringskassan i uppdrag att titta på vad de dramatiska skillnaderna i sjuktalen mellan mammor och pappor beror på.


I DN (18/10) kan vi läsa en artikel som ger en god inblick i en småbarnsfamiljs vardag med två heltidsarbetande föräldrar som försöker få livspusslet att gå ihop och jag slås av hur lite som har hänt under de 10 år som förflutit sedan jag skrev min första bok ”Att få livet att gå ihop – om yngre karriärmänniskors arbets- och livsvillkor”. Då intervjuade jag kvinnor och män som befann sig just i den åldersgrupp som den aktuella studien vill studera, d.v.s. kvinnor och män mellan 30-40 år som hade småbarn och karriär att ta hand om samtidigt – en ofta omöjlig ekvation som ledde till utbrändhet och sjukskrivning för många. Min slutsats då som nu var att arbetslivets och samhällets strukturer inte var anpassade för människor som befann sig i denna livssituation och att det därför uppstod en värderingskollision för många, framförallt kvinnor, som å ena sidan förstod ansvaret och betydelsen av att vara närvarande med sina barn under småbarnsåren och å andra sidan var uppslukade av jobb och karriär med krav på fokus och närvaro som bygger på singelmänniskor som lever för jobbet och karriären.
Debatten om dessa frågor tenderar att bli oerhört rationell och fokusera på praktiska aspekter som handlar om jämställdhet, vem hämtar och lämnar, fördelas hushållsarbetet lika mellan män och kvinnor e.t.c.

I artikeln i DN får vi bl.a. läsa om hur middagsbordet dukas på morgonen och om att det är bäst att jobba heltid eftersom deltidsarbete innebär att utföra ett heltidsarbete på mindre tid och med mindre betalt. Mitt perspektiv efter att ha jobbat med dessa frågor och med människor i denna livssituation under många år, är att vi har ett felaktigt fokus. Vi skulle behöva vända på det och utgå ifrån vad ett litet barn faktiskt behöver och vad som faktiskt händer med en kvinna som under 9 månader bär ett växande barn i sin kropp, föder det fram till livet och lever (förhoppningsvis) i en symbios med sitt barn under en tid därefter. Ett barn behöver kärleksfulla och fysiskt och psykiskt närvarande föräldrar för att utveckla en känsla av trygghet, att livet är gott att leva och för att utveckla en stabil självbild och självkänsla. Så länge det är kvinnor som är gravida, som föder och ammar barnen, finns det under småbarnstiden en naturlig och självklar skillnad i anknytning mellan kvinnor och män som inte går att rationalisera bort. Det handlar om anknytning och om biologiska instinkter.

I Sverige där vi har en relativt sett lång period av föräldraledighet där ofta mamman på grund av amning och vikten av symbiosen är hemma under ett antal månader eller något år sker en värdefull anknytning mellan mor och barn som senare leder till en värderingskonflikt för mamman om hon efter att ha återvänt till jobbet, upplever en kravnivå som gör att hennes möjlighet att vara en god mor för sitt barn inte är förenlig med karriären. I detta läge utvecklar kvinnor en inre känsla av stress som är oerhört tärande och som för många leder till utmattning, depressioner, ångest och sjukskrivning. I andra länder som saknar förutsättningar för kvinnor att vara hemma med sina barn mer än några få veckor efter födseln, uppstår inte samma ”problem” eftersom mammorna helt enkelt inte har möjlighet att leva nära sitt barn under den för barnet centrala symbiosfasen som är grunden för resten av livet.
I Sverige ger samhället förutsättningar via föräldraförsäkringen som utgår från barnets behov, men sedan sjukförklarar vi de stackars mammorna som egentligen är friska men reagerar med symptom på att de tvingas gå emot sina naturliga och korrekta instinkter som är att ge sitt barn det som det behöver!

Dagens småbarnspappor är i princip den första generation män som har värderingar och egna och yttre förväntningar på sig att vara närvarande med sina barn och att ta ett aktivt ansvar för familjens sociala liv. Detta ska jämföras med att kvinnor sedan urminnes tider haft ansvar för barnen och för relationerna inom familjen och släkten. Att likna mammors sedan generationer nedärvda syn och förväntningar på moderskap med därtill välutvecklade instinkter med männens som helt saknar förebilder i generationerna bakåt, tycker jag är orimligt. Vi pappor behöver absolut vara aktiva och närvarande i vår föräldraroll och med våra barn, jag är själv djupt tacksam över att leva i en tid och i ett samhälle där detta är möjligt. Min poäng är att jag blir djupt upprörd över att vi gör alla dessa fantastiska och kärleksfulla mammor till ett ”problem” när deras reaktioner och symptom egentligen är sunda och friska! Det är jätteviktigt att fånga upp orsakerna till att mammor blir sjuka i högre utsträckning än andra i vårt samhälle men jag är rädd för att man gör detta till ett individproblem som handlar om jämställdhet och svaghet istället för till en system- och värderingsfråga!

 Kanske borde vi istället fråga oss om det helt enkelt är förenligt att ha flera barn och en karriär att ta hand om parallellt så länge jobbet kräver ett fokus och ett engagemang som är oförenligt med att vara förälder på det sätt som barn behöver? Alla som varit hemma med barn och haft ansvar för familjelivets vardag och sociala relationer vet att detta är ett heltidsjobb och den dimension som skapar harmoni och mening för alla familjens medlemmar. Idag tror vi att detta kan skötas ovanpå krävande heltidsjobb trots att behoven i familjelivet är oförändrade. Baserat på min professionella erfarenhet tänker jag att skillnaderna i sjuktal mellan mammor och pappor främst förklaras med att kvinnor generellt tenderar att utveckla symptom på ohälsa och uppsöka läkarhjälp där de förklarar sitt dilemma och blir sjukskrivna, medan männen som ofta kanske mår lika dåligt, byter jobb istället för att bli sjukskriven.

 Ur ett mänskligt och existentiellt perspektiv ser jag att det är friskt att reagera mot osunda strukturer och ett ovärdigt liv genom att utveckla symptom av psykisk karaktär. Låt oss hoppas att Försäkringskassan kommer utgå från ett sådant respektfullt perspektiv på mammornas situation i sin undersökning!

Även andra tidningar belyser detta ämne:
SVD’s artikel –>
Aftonbladets artikel –>

2 Kommentarer
  1. Johanna says:

    Hej Fredrik!

    Intressant att läsa dina tankar kring föräldraskapets utmaningar i kombination med karriären!

    För 15 år sedan intervjuade jag ett antal chefer inom bemannings- branschen och skrev en uppsats om detta.

    Det jag såg som ytterligare en aspekt är att, istället för att se avbrottet med föräldraledigheten som en “karriärförstörare” borde man kunna välja att se det som kompetensutveckling. Man utvecklas enormt som människa av att ta ansvar för ett litet barn. Exempelvis uttryckte många att de upplevde att de utvecklat exempelvis förmågan till empati (som man ju numer vet att man kan träna upp), konsten att kunna utföra många saker parallellt (om dock inte lika effektivt som när vi är fokuserade på en sak) och ökat förståelsen för andras situationer. Som ledare och chefer är ju detta förmågor som är otroligt viktiga!

    Tänk om man som arbetsgivare, när någon kommer tillbaka efter en period av föräldraledighet, gjorde en inventering och en utvärdering av vad som hänt med medarbetaren och tog till vara detta. För vissa innebär det att man förändrat synen på sitt arbete, vissa kanske vill utvecklas åt ett nytt håll och andra har fått fördjupad förståelse för sitt arbete. Många upplevde också att man blev mycket mer effektiv på jobbet eftersom man visste att det inte gick att sitta kvar och arbeta på kvällarna.

    Kan man ta tillvara de positiva effekterna se att barnen är våra bästa lärare, kan det kanske också utvecklas en förståelse för att det är självklart att prioritera barnen när det bli konflikt mellan jobb och familj.

    Tack för ditt bidrag till debatten, jag kan bara hålla med om att det är oacceptabelt att strukturen ser ut som den gör och att människor ska behöva bli utbrända för att kunna få uppleva något av det mest grundläggande och underbara av att får bli föräldrar!

    Tack!

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Tack Johanna för dina värdefulla synpunkter! Jag håller verkligen med dig om att föräldraskapet innehåller många möjligheter till personlig utveckling som kan komma väl till pass i arbetslivet och inte minst i ledarskapet. Jag hoppas och tror att denna koppling ska kunna bli en självklarhet i framtiden och att man bättre ska ta till vara den utveckling och mognad som sker om man är närvarande, delaktig och engagerad i sin roll som förälder med sitt lilla barn. Hälsningar Fredrik.

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.