Föräldraledigheten perfekt tillfälle att tänka på karriären

[dropcap]P[/dropcap]å DN. Jobb (24/1) kan vi läsa en artikel om hur föräldraledigheten kan användas till att fundera över hur du vill ta dig vidare i karriären. Jag kan tänka mig att väldigt många läsare lockas av de goda tips och råd som ges i artikeln som hänvisar till en ny bok med titeln ”Grattis” En bebis och ett nytt drömjobb”. Själv blir jag förfärad av läsningen eftersom jag tänker på alla dessa duktiga och prestationsinriktade människor där ute som kommer läsa denna artikel och uppleva att de nu inte längre bara kan njuta av sin föräldraledighet och gå in i den bubbla som familjelivet kan erbjuda under en viss tid, utan nu ”måste” tänka på att fylla denna privilegierade med nya krav. Att få ett barn och att bli förälder, oavsett om det är första barnet eller ett i raden av flera, är en omtumlande händelse i livet.

I Sverige har vi tack vare vår unika möjlighet till föräldraledighet förutsättningar att ge våra barn den oersättliga grund i livet som skapas genom att ge det nyfödda barnet en fysisk och psykisk närvaro som lägger grunden för en stabil självkänsla och en känsla av att vara det viktigaste och mest centrala i föräldrarnas liv. Alla som har barn vet hur värdefull det första året i barnets liv är för anknytning och etablering av en stabil relation, inte bara i relationen mellan barnet och föräldrarna, utan också mellan föräldrarna och i den större familjekontexten.[pullquote align=”right”]Vi lever i en utmanande tid där kraven på prestation och på att duga är högre än någonsin. Frestelsen, eller kanske t.o.m. känslan av nödvändighet att vara påkopplad till jobbet 24/7 är hög hos många[/pullquote] Omställningen är stor för alla parter och det tar tid att hitta de nya rollerna. Ju mindre stressade vi är och ju mer närvarande desto större är förutsättningarna att det ska bli bra. Enbart fysisk närvaro räcker inte. Om vi som föräldrar är där rent fysiskt men i tankarna och känslorna är upptagna med vår karriär eller andra frågor som fjärmar oss från närvaron och där och då känslan med barnet, upplever barnet det som att det inte får kontakt och att det saknar värde. Detta skapar mycket oro och ångest hos barnet och är en viktig förklaring till depressioner hos vuxna. Att uppmuntra nyblivna föräldrar till att hålla kontakt med jobbet under föräldraledigheten, att planera inför sin framtida karriär och/eller vara engagerade i andra uppslukande projekt bygger på en okunskap om den viktigaste investeringen vi som föräldrar kan göra för vårt/a barn. Dessutom är själva distansen till jobbet under föräldraledigheten det som gör att vi kan komma tillbaka med nya perspektiv på livet och med nya färdigheter som vi kan ha nytta av i arbetslivet.

[dropcap]V[/dropcap]i lever i en utmanande tid där kraven på prestation och på att duga är högre än någonsin. Frestelsen, eller kanske t.o.m. känslan av nödvändighet att vara påkopplad till jobbet 24/7 är hög hos många. Om du inte kan avsätta den tid och det fokus som det nyfödda barnet behöver för sin utveckling, är det enligt min mening bättre att engagera en kärleksfull barnflicka eller en släkting som vill och kan ge barnet det icke-splittrande fokus som det behöver, än att vara hemma och vara uppkopplad med dator och telefon medan ditt barn varje dag ”badar” i en känsla av ensamhet och övergivenhet – även om du sitter i samma rum och jobbar och inbillar dig att du är där. Det som är mest förvånande är att denna typ av uppmaning till ökade krav på dig själv och vad du ska prestera sker parallellt med att den stressrelaterade ohälsan i vårt samhälle ökar, särskilt bland unga småbarnsmammor.

2 Kommentarer
  1. Camilla says:

    Tack Fredrik för att du skriver så fantastiska synpunkter kring hur vi förhåller oss till våra barn, och hur skev synen är att vi skall prestera på jobbet t o m när vi är föräldralediga. Kravet idag på att vara fullkomligt uppkopplade mot omvärlden har idag inga begränsningar – vi skall hålla oss ájour med senaste tekniken, med våra sociala kontakter med vänner och bekanta och inte minst ständigt med vårt arbete. Vi kvinnor betraktas idag inte som feminina varelser som skall och får följa vår instinkt om att vårda och ömma det viktigaste vi kan få – nämligen våra barn – utan vi skall parallellt med detta inte bara jobba utan klättra på karriärstegen och nå lika långt som männen samtidigt. Likadan utveckling har skett för män, din analys i ditt inlägg härom dagen (23 jan) kring att tröttheten breder ut sig och påverkar både sömn och kärleksliv och där en kärleksfull relation till en partner och kanske den andra föräldern i en familj har reducerats till en runda-bords-förhandling med en Laptop i knäet är ett bevis på kravet att män skall hinna och orka allt. Jämlikhet i Sverige har gått förfärligt fel, därför den syftar till att vi alla skall prestera och vara duktiga i varenda sammanhang, det finns ingen vila, ingen kärleksfull syn att man vill göra gott för varandra och hjälpa den man älskar, utan helst skall kvinnorna i ännu större utsträckning pressas till att bli som män, medan budskapet samtidigt är att den förkastliga sysslan att ta hand om våra barn måste kvoteras och fördelas därför inga skall egentligen fullt ut ägna sig åt detta. Min pappa brukar ha en träffande kommentar kring detta där han menade att på 70-talet ville kvinnor och politikerna att männen skulle bli mer närvarande med sina barn och det var kärnfrågan i jämställdhetsdebatten, man ville bort från att ha ett familjeliv med frånvarande män. Nu 40 år senare har vi istället fått både frånvarande pappor och mammor. Debatten ledde till att alla istället är vad man gör på jobbet, och inget annat.

    När mina egna barn var små, i förskoleåldern, valde jag att gå ner till 25% arbetstid och därutöver fylla gapet av en inkomst genom att vara dagmamma med ett eget familjedaghem. Jag hade mina egna barn i min egen verksamhet och tog emot andra barn i åldern 9 mån-5 år. Jag uppfattade mig som i stort sett den enda mamman i min stadsdel som var hemma med mina egna barn, och jag blev t o m tvungen att annonsera i familjetidningar efter andra vuxna att umgås med tillsammans med barnen. Det var tomt på föräldrar i lekparkerna, istället kryllade det av förskolefröknar och små barn i deras prickiga och rutiga små reflexvästar. Den känsla av upplevelse jag fick med mina barn var unik, vi gjorde hela stans museer tillsammans, vi bakade och klättrade och lekte. När jag kom tillbaka från dessa år som ”mammaledig” fick jag enormt gensvar från min arbetsgivare inom finansbranschen, de tillmötesgick alla mina önskemål och behov av flexibla arbetstider, jag fick ansvar för de svåraste projekten på min avdelning, och de bönade och bad mig om att de så gärna ville ha min kompetens. Den kunskap jag fick av att ensam ta 47:ans buss mitt på dagen med 7 små barn och ha en heldag på Skansen kan inte ersättas, och de utmaningar jag fick av att behöva ta snabba beslut, att fördela min tid, att ha helikoptersyn, att ha ett säkerhetstänk etc är helt ovärderlig och det svåraste jobb jag någonsin har haft. Särskilt som jag också upplevde Stockholm som en väldigt barnilsken stad på så sätt att vuxna människor inte är särskilt gulliga och snälla mot barn på dagtid. Jag tror föräldrar idag är omedvetna om hur ofta barnen blir åthutade av äldre människor på stan – om de sjunger, om de springer, om de överhuvudtaget pratar.

    Efter ett tag blev jag också varse att jag kunde höra hur föräldrarna som kom till lekparkerna på eftermiddagarna med sina små barn i 9-månadersåldern högt och ljudligt över huvudena på barnen som åkte rutschkana berättade för varandra om att de knappt kunde vänta till att få gå tillbaka till sina jobb, hur de längtade efter att få träffa vuxna igen. Alla småbarnspappor som möttes upp i parkerna var fullt upptagna med sina mobiltelefoner, mammorna satt och fikade tillsammans och barnen lekte ensamma med en spade och hink i sandlådan. Jag kunde efter ett tag t.o.m urskilja på bussarna vilka föräldrar som egentligen inte umgicks med sina barn utan hade lämnat bort dem på dagen därför de har en alldeles särskild vän röst till sina barn där de pratar som om de talar hövligt och vänligt till en ytlig bekant eller släkting – inte normalt, lagom strängt, och vardagligt till sitt barn. De små barnen som var hos mig som dagbarn anammade ett beteende där jag som dagmamma blev ett totalt substitut för en mamma, de började kalla mig mamma, stod och grät när föräldrarna gått och omvänt ville inte gå till sin förälder när de kom tillbaka på eftermiddagen för att bli hämtade utan klamrade sig ibland fast kring min hals för att få stanna kvar hos mig som ju hade varit med barnet hela dagen. De visade samma separationsångest mot mig som mot en förälder, de stod utanför dörren och grät när man skulle gå på toaletten eller man fick helt enkelt ta med sig barnet in på toaletten därför de inte klarar av att bli lämnade några sekunder utan att kunna se den de knutit an till. Jag tänkte ofta att om föräldrarna visste detta, så skulle inte en enda mamma eller pappa längre stå ut med att lämna bort sina barn i så unga år.

    Jag tycker det är sorgligt att så få föräldrar verkar ta ställning för hur de vill göra med sina små barn, att småbarnstiden aldrig kommer tillbaka. Den artikel du hänvisar till vittnar också om att vi i Sverige ännu inte har förstått någonting, utan vill påvisa att vi i ännu större utsträckning skall splittra oss och jobba på vår karriär t o m när barnen är pyttesmå och ännu inte ens har börjat på dagis. Det är förfärligt att uppmaningen är att inte ens då vila i att vara fokusera och kunna njuta av livet, av våra barn utan istället lämna dem i ett tomrum med en splittrad förälder som ger alla signaler att han eller hon helst vill vara någon annanstans. Vi lever med en slags kollektiv känsla över att vi inte är någonting såvida vi inte har en karriär att hävda oss med. Detta leder ju till att vi lever ut vår jakt efter bekräftelse via våra arbeten och detta blir tydligt när vi får barn. Hur många föräldrar tar inte upp sin dator och arbetar parallellt med barnen som ägnar sig åt sitt, som ständigt är uppkopplade med mobil och mail, som även i lekparker går undan för att ta emot arbetssamtal eller över huvudtaget pratar över huvudet på barnen. Den bild jag får av ett sådant beteende är att vi inte förmår vara närvarande med våra barn ens när vi bokstavligt är i samma rum, utan vi förmedlar en känsla till andra personer och till våra barn att det är annat som drar vår uppmärksamhet, annat som är mer betydelsefullt och genom att dyka ner i dator och mail/sms kommunikationen så utesluter vi alla andra runtomkring oss. Barn som vänjer sig vid en sådan atmosfär tror jag kommer växa upp med att hänvisa sig till kompisgänget och kommer anamma samma bekräftelsebeteende som vi vuxna genom att leva världen virtuellt genom mobilsurfande och ”facebook-uppdateringar”. Det är inte konstigt att små barn idag försöker leka mobiltelefon och att hålla händerna mot örat för att låtsas prata med någon annan.

    Jag vill koppla ihop hela budskapet i det du nyligen skrev om den psykiska ohälsan hos barn och unga till det beteende vi vuxna har idag. Barnen är en återspegling av hur de vuxna beter sig, och det är vi som är ansvariga för vilket klimat vi vill ha i vårt samhälle, om vi skall värna om oss själva och varandra, eller om vi är vårt jobb.

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Hej Camilla,

      Tack för ditt långa inlägg och dina reflektioner kring mina olika inlägg här kring vuxna, barn och våra beteendemönster. Jag tycker du sätter fingret på väldigt centrala frågeställningar som jag tror att många upplever i sitt vardagliga liv men inte riktigt har tid och utrymme att reda ut. Hoppas att du funderar vidare på dina kloka tankespår och gör något mer av dem!

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.