Även om vi lever mitt uppe i Corona epidemin kan det finnas ett värde i att börja reflektera över vad som händer efter den största globala krisen i modern tid. Detta eftersom vi som människor har en förmåga att skapa mening av de förhållanden som råder och därmed påverka utvecklingen framåt i konstruktiv riktning.

Enligt Gunilla Almered Olosson, professor i Humanekologi, bereder den rådande pandemin väg för den större omställning som klimatforskarna länge har efterlyst (DN 18/3). Hon menar att det inte kommer att bli business as usual efter krisen utan att vi kommer vakna upp till ett i grunden förändrat samhälle som ger nya möjligheter. Corona försätter inte bara smittade individer i karantän, utan skapar även en ”konsumtionskarantän”. Detta gör att de riktlinjer för hållbar utveckling som stipuleras via FN’s Globala Hållbarhetsmål och annat Agenda 2030 och som världen inte lyckats omsätta i handling, nu plötsligt blir det nya normala. Li Edelkoort (Trendorakel i Modevärlden) förutspår ett nytt samhällssystem som tar utgångspunkt i människors arbets- och livsvillkor.

Pandemin tvingar oss in i hållbara beteendemönster där vi tvingas skala ner, leva mer lokalt och betydligt enklare. Den minskade rörligheten är svår för många att vänja sig vid då vi vant oss vid att kunna transportera oss mellan olika städer, platser, länder och världsdelar som en naturlig och självklar del av vardagen. När detta inte längre går tvingas vi upptäcka vad vi har i vårt närområde och hur lite vi egentligen behöver. Dessa nya vanor i kombination med den relativt höga medvetenheten om nödvändigheten av en grundläggande omställning i våra beteenden och vår livsstil som fanns på plats redan före den aktuella krisen, gör det svårt att tänka sig att vi kommer gå tillbaka till gamla beteendemönster när Corona krisen släppt greppet om världen.

Allt beror naturligtvis på hur länge krisen varar, men om den varar tillräckligt länge för att det etablerade systemet ska falla sönder och de påtvingade nya levnadsvillkoren blir det nya normala, kommer det att signalera att vi klivit in ett nytt paradigm i människans historia och att vi börjar formera en ny berättelse om vad livet på jorden bör handla om framåt.

Paradigmskiften är aldrig smidiga och aldrig enkla att gå igenom. För dem som lever mitt uppe i en sådan omvälvande tid blir förlusterna ofta stora på olika plan. Då gäller det att se den större bilden av vad det betyder att vara människa i världsaltet och försöka hitta känslan av nyfikenhet och äventyrslust som en positiv drivkraft för att orka med denna påfrestande och samtidigt så utvecklande och dynamiska tid.

Människan har i alla tider ställts inför krafter som är bortom hennes kontroll. Krig, naturkatastrofer, sjukdomar, förluster, och omvälvande samhällsförändringar har varit en naturlig och oundviklig del av livet.

För att uthärda oro och ängslan över det som vi inte kan påverka och hantera förluster av det som vi har kärt, har människan utvecklat förmågan till acceptans, tålamod och vilat i en känsla av existentiell tillit som haft sin grund i den andliga dimensionen av tillvaron. Vi har lärt oss tolka livets skeenden efter den logik som endast förankringen i en högre dimension kan ge och fram tills nyligen har vi upplevt oss som underordnade naturens lagar.

Mötet och konfrontationen med livets utmaningar gör att vi utvecklar en resiliens, en inre styrka och ett mod att hantera olika situationer i livet utan skygglappar och att klara av att förlora de/det vi älskar, att bryta upp och börja om någon annanstans – med hälsan i behåll. Måttet på detta kallas för KASAM (Känsla av Sammanhang av Aaron Antonovsky) vars kärna handlar om den inneboende förmåga att skapa mening av sina erfarenheter som människan bär som en potential i sitt inre.

I dessa tider då Corona Viruset skakar världen i grunden och raserar världsekonomin och hela fundamentet för den rådande världsordningen, famlar vi förtvivlat efter verktyg. Den moderna välfärdsstatens trygghetssystem har gett oss en aldrig tidigare skådad känsla av trygghet och frihet under det senaste århundradet som växt sig starkare för varje årtionde som gått. På vägen har vi övergett religionen och vår andliga dimension till förmån för vetenskapen, tekniken och pengarna. Ingen talade om att vi på vägen ”kastade ut barnet med badvattnet”. Konsumtionssamhället har snarare fostrat oss i motsatta dygder där otålighet, frustration och en evig längtan och strävan efter mer och bättre där tempot i tillvaron skruvats upp till en nivå som gjort utmattningsbesvär till en folksjukdom och depression och ångest till en del av vardagen. Vi har satt oss själva och vårt ego i centrum för livet och trott att vi kan bestämma och ta kontroll över det mesta.

Kris bär fröet till utveckling och det globala kristillstånd som råder just nu har en potential att leda oss in i nya förhållningssätt till oss själva, till varandra och till vår omvärld som leder till en hållbar utveckling och en ny berättelse om vad livet handlar om. För att komma dit tvingas vi till insikt och acceptans av att världen som vi känt den inte kommer tillbaka. Pengar, makt och status som vi knutit vårt behov av trygghet mot har visat sig vara värdelöst i mötet med en Pandemi som på några dagar kan få världens börser att rasa och där såväl samhällsekonomin som företagen och civilsamhällets ekonomi riskerar att falla ihop som ett korthus. Det är naturligt att vi drabbas av ångest och panik och att vi går in i ett läge där behovet av tröst blir primärt. Det finns inga svar på hur det ska bli och vi är utlämnade till oss själva.

Situationen tvingar oss att acceptera det som sker och att utveckla tålamod i väntan på att Pandemin ska plana ut och gå över. Detta är självklart extremt utmanande, särskilt eftersom många saknar den existentiella tillit som vi bara kan hämta ur vårt inre och som är ett resultat av att vi har en förankring i en andlig dimension. Det är därför dags att hämta styrka ur den visdom som människan utvecklat under sin tid på jorden och påminna oss om att våra förfäder klarat av liknande förhållanden och omständigheter i alla tider och att förmågan att hantera ovisshet och att böja sig för krafter som är större än oss själva helt enkelt tillhör människans livsvillkor.

Fysiologiskt kommer det faktum att de flesta av oss kommer att smittas av- och överleva Corona hjälpa oss att utveckla en resistens mot viruset. På motsvarande sätt kan den psykologiska vinsten på sikt bli att vi utvecklar en högre grad av självtillit och resiliens som gör oss lugnare och mer trygga inombords på det sätt som endast genomlevda, utmanande erfarenheter av livet kan ge. Om vi inser detta och förmår ta vara på detta undantagstillstånd på ett konstruktivt sätt kan isoleringen hemma och självreflektion bli en högst meningsfull erfarenhet som rustar oss för en nyorientering i livet.

När jag startade denna blogg 2012 var min drivkraft att beskriva det paradigmskifte som jag och många andra upplevde att vi stod på tröskeln till men som ännu inte hade något namn eller var särskilt synbart i den offentliga debatten. För mig som under hela min yrkeskarriär lärt mig läsa människors hälsa och symptom i relation till den omgivande miljön och samhällsutvecklingen och som har förmånen att få möta människor i djupa samtal om mål och mening i tillvaron varje dag, blir saker och ting ofta tydliga på ett tidigt stadium.

Jag insåg att epidemin av psykisk ohälsa och utbrändhet var symptom på en existentiell kris av så stora dimensioner att det inte skulle räcka att bota symptomen – vi borde istället lyssna på dem och låta dem vägleda oss. Jag insåg att den västerländska livsstilen med konsumtion och tillväxt utan gräns och vår brist på djupare förankring i oss själva och i en tydlig värdekompass – hotade att förgöra oss. Bristen på respekt för våra egna gränser som följd av att vi förlorat oss i frosseri och glupskhet orsakade såväl livsstilssjukdomar och avspeglade sig i en frapperande nonchalans för naturen och ekosystemets gränser. Historien lär oss att omvälvande samhällsförändringar föregås av en period då allt ter sig som vanligt på ytan samtidigt som symptomen på en kollaps blir tydliga bland fler och fler människor tills de uppnår en kritisk massa som gör att det till slut tippar över.

Under dessa år upplevde jag ofta att jag talade för döva öron och att man inte förstod vad jag pratade om, censuren över sakernas tillstånd var helt enkelt ännu för kompakt för att kunna bryta igenom. I Sverige och i Europa belyste jag vår existentiella nöd och hur detta avspeglade sig i den epidemiska spridningen av psykisk ohälsa och lyfte tankar om att ”lösningen” var att återknyta till en livsstil där våra grundläggande fysiologiska, sociala och existentiella behov som människor fick stå i centrum och arbetslivet och samhället organiseras från den utgångspunkten. ”Sustainability begins with you” var det mantra jag utgick ifrån men hållbarhet var ännu inte ett ord i människors dagliga språkbruk.

I Afrika fann jag vila från min frustration där jag mötte människor och sammanhang som i motsats till oss västerlänningar upplevde mål och mening i tillvaron och vars tillvaro var grundad i att deras existentiella behov var tillgodosedda. Våra livsstilssjukdomar hade ännu inte kommit dit men hotet stod för dörren i takt med att dessa länders ekonomi växte och dess samhällsutveckling kopierade de misstag vi gjort i Västvärlden. Där såg jag hur otroligt mycket vi skulle kunna hjälpa dem att bygga hållbara samhällen med respekt för miljön och alla de yttre fantastiska strukturer och system som vårt välfärdssamhälle har utvecklat – men också vad vi skulle kunna lära oss av dem gällande social hållbarhet, existentiell hälsa och lycka. Denna koppling gav dock inget resultat i handling mer än att man tyckte att mitt engagemang i frågorna var inspirerande.

Som entreprenör och konstnär behöver man lära sig att ha tålamod och att vänta, samtidigt som man behöver stå ut med den ensamhet som kommer av att se och uppleva verkligheten på ett sätt som ens omgivning inte kan relatera till. Att vara i otakt med tiden är helt enkelt väldigt svårt och man behöver hämta styrka från sitt inre när den inte går att inhämta i det yttre. Att skriva om dessa frågor på bloggen och bestämma mig för att ta plats med min bild av berättelsen om vår tid och vart vi är på väg har varit en god hjälp. Från 2015 och framåt har det blivit lättare givet att det jag sett och upplevt har blivit bekräftat och nu delas av många. Som i alla större samhällsförändringar har saker och ting parallellt blivit mycket bättre och mycket sämre under de senaste fem åren. FN’s globala mål från 2015 och det globala uppvaknandet kring den miljökatastrof vår livsstil har orsakat och som vi nu lever mitt uppe i har slagit undan censuren över sakernas tillstånd. Forskning visar på kopplingen mellan psykisk ohälsa och det existentiella hot som en global miljökatastrof innebär för allt liv på jorden.

 När censuren rämnar och sakernas verkliga tillstånd framträder är det naturligt att vi känner oss ännu mer ångestfyllda, deprimerade och utmattade. Det är lätt att känna hopplöshet och maktlöshet i tillvaron och det är där som inte minst många barn och ungdomar befinner sig idag. Många av Västvärldens självmord, liksom radikalisering till extrema religiösa rörelser, våld och terrordåd är uttryck för denna känsla av hopplöshet och meningslöshet som många känner men som Västvärlden vägrat ta till sig.  Dessa känslor förstärks av att den del av civilisationen som driver på förändring och som vill se nödvändiga, radikala förändringar stöter på motstånd av den andra delen av civilisationen som upplever att grundläggande värden i deras livsstil är hotade, vilket gör att de inte vill eller kan acceptera det rådande Paradigmskiftet. Den politiska utvecklingen i Västvärlden är ett uttryck för detta där Trump, Brexit, Högernationalismen och liknande fenomen avspeglar ett värnande om konservativa värden och ett vidmakthållande av den gamla berättelsen som satte evig tillväxt och gränslös konsumtion i centrum för livet även om den baseras på koleldade fabriker som förgör såväl människors hälsa som jordens ekosystem. Denna falang förkastar all forskning kring dessa frågor som ett tydligt uttryck för att de bestämt sig för att de vill stanna kvar i censur och parkera sig där och vägra förändring.

Ett Paradigmskifte pågår under en 20-årsperiod och omfattas av olika faser. Idag upplever många att världen och livet förändrats dramatiskt mycket sedan 2010. Det var ungefär då som Paradigmskiftet inleddes vilket betyder att 2020 är ett läge då vi befinner oss mitt uppe i striden mellan det gamla och det nya. Precis som Agenda 2030 stipulerar och världens miljöforskare förutspår har vi 10 år på oss att ställa om samhället för att undvika en total kollaps av jordens oersättliga eko-system. Det är detta gemensamma yttre och konkreta hot som utgör hoppet för en global samling kring omställningen av vår livsstil.

Innan det blir bättre, blir det sämre. Det är en oundviklig del av ett Paradigmskiftet. Vi förlorar det vi haft kärt och har ännu inte landat i det nya. Förvirring är vår hemvist. Allt fler människor förflyttar sig från Censur in i Förvirring och processar den nödvändiga fasen av acceptans av sakernas tillstånd just nu. Det är svårt, oroligt och ångestfyllt – men samtidigt livgivande. Människor börjar organisera sig, läsa böcker och forskningsrapporter, söka nya sammanhang och mötesplatser där dialoger och konkreta förändringsinitiativ tas som bidrar till en hållbar omställning. Ungdomarna organiserar sig och Greta Thunberg har på kort tid blivit en av världens största influencers som samlar miljoner människor runt jorden i ett globalt manifest som inga politiker längre kan nonchalera. Klädindustrin som står för en betydande del av de globala utsläppen inser att deras affärsmodell som byggt på massproduktion är över och behöver ersättas av att reparera, återanvända och att låna och hyra istället för att äga. För vår mormor eller farmor skulle detta te sig som en total självklarhet givet att deras naturliga livsföring byggde på hållbarhet efter nedärvda traditioner och vanor som gått förlorad under de senaste årtiondena i takt med att samhällsekonomin byggt på tesen ”Shop till you drop”.

I mitt arbete som under dessa år i stora delar förblivit detsamma, möter jag idag människor som är mer medvetna och som kan sätta ord på sina existentiella frågor, som vägrar medicinera bort sina symptom och som vill hitta former för sin personliga hållbarhet som förutsättning för att kunna engagera sig i det gemensamma ansvaret till hållbar omställning av samhället. I Afrika har samma medvetenhet om sakernas tillstånd gjort att mina slumrande och småskaliga projekt nu lyfts till industrin där man söker hjälp och lösningar för att minska koldioxid-utsläppen med hjälp av de fantastiska svenska uppfinningar som exempelvis biogas som vi kan stoltsera med. Mötet med den afrikanska kulturen inspirerar oss och lär oss i sin tur om social hållbarhet, om att vi faktiskt inte behöver leva i existentiell tomhet och plågas av känslor av meningslöshet. Allt fler upptäcker att vägen till lycka handlar om att ge, att dela med sig och om den gemenskap och det utbyte som sker när vi är tillsammans och får möjlighet att vara en del av något och engagera oss i något som är större än vårt ego eller vår personliga vinning.

I takt med att jag ser alla fantastiska initiativ och den faktiska omställning som pågår känner jag mig hoppfull och inspirerad trots allt mörker som omger oss just nu.  Vi håller på att formulera den nya berättelsen om vad livet på jorden ska handla om som tillhör framtiden och nästa tidsera. Att känna hopp är i mångt och mycket ett val som hjälper oss att fokusera vår energi i en riktning och att få tillgång till den kraft som kommer av att se ett mål och ett syfte. Mitt bästa råd just nu för dig som redan slagit in på en ny väg blir därför to ”Stay the course!”

Lärdomen som vi tar med oss in i 2020-talet är att globaliseringens ohejdade frammarsch med fokus på yttre och inre frihet har nått vägs ende och slår nu tillbaka med starka krafter. Den fria rörligheten över öppna gränser där vi ser varandra som världsmedborgare med lika värde har fått en betydande backlash och världen är alltmer benägen att retirera till högernationalistiska krafter som lyfter fram gränser, ramar, lag och trygghet – vi och dem.

Ur psykologisk synvinkel är detta en logisk utveckling som väl överensstämmer med hur vi fungerar som människor. Under det gångna året har vi lärt oss av Anders Hanssens folkbildningsresa om hur hjärnan fungerar att vi är formade av livet på den afrikanska savannen och att vi mot bakgrund därav har djupt nedärvda beteendemönster och reaktioner som speglar en logik som handlar om överlevnad och primitiva krafter i vårt undermedvetna.

Ett grundläggande mänskligt behov handlar om existentiell trygghet, en känsla av att överlevnaden är tryggad och därmed våra mest grundläggande behov är säkrade. Först då har vi möjlighet att höja oss till nästa nivå som handlar om att utveckla högre behov där vi t.ex. kan bli mer altruistiska och mindre egoistiska. Givet utvecklingen i västvärlden under de senaste 50 åren som präglats av klimathot, krig och terrorism inte bara på världsscenen mellan Mellanöstern och Västvärlden utan även på våra egna gator och torg, ökade ekonomiska klyfter, rekordstora flyktingströmmar parallellt med en omvälvande social revolution med fokus på individens frihet att vara sig själv vilket i grunden förändrar synen på män och kvinnor, sexualitet, religion och identitet – är det inte konstigt att många människor upplever utvecklingen som ett rejält hot mot deras själva existens.

Stora delar av befolkningen i Västvärlden har under de senaste årtiondena upplevt en ökad oro och en kraftig försämring av levnadsvillkoren och tryggheten i tillvaron. Detta triggar en djupt nedärvd reaktion som handlar om att ta kontroll över tillvaron vilket genererar en önskan om auktoritära ledare, konservatism och nationalism – egenskaper som syftar till att öka känslan av existentiell trygghet och som präglar västvärlden 2020. Detta blir en kraftig broms mot globaliseringen och frihetsutvecklingen som många upplever lett till försämrad livskvalitet, dekadens och psykisk ohälsa, liksom problem med ekonomi och säkerheten bland mycket annat.

Hemläxan för våra politiker är svårsmält och handlar om att acceptera att den ohejdade frihetssträvan och globaliseringen utan gränser är över. Det kommer ta tid att överge denna vision och för närvarande är politiken blockerad och dialogen människor emellan har gått i stå. Man lever i två fundamentalt olika uppfattningar om livet och vad det handlar om och värnar om sina egna gränser där man sluter sig med sina likasinnade. Förmodligen kommer vi att sitta fast i detta låsta läge ännu en tid innan livets inneboende kraft mot utveckling tar över och genererar bryggor mellan oss som gör att dialogen kan ta ny fart och vi kan hitta vägar som gör att vi kan återuppta utvecklingen mot ökad frihet och utveckling i världen – med den avgörande skillnaden att alla måste få möjlighet att följa med på denna resa. Det är den sociala ojämlikheten som är grunden för det problem som västvärlden lever med idag som genererat en avgrund mellan de privilegierade och de som hamnat utanför.

I ljuset av modellen Förändringens Fyra Rum som jag ofta återkommer till i mina analyser har halva befolkningen låst in sig i Censurrummet där man söker trygghet och säkerhet och vägrar öppna sig för mer förändring. Andra halvan av befolkningen befann sig till nyligen i Inspiration men har successivt fallit in i Censur och Förvirring som följd av att hela deras världsbild har kollapsat. ”Mötesrummet” är Förvirringens Rum där de som vill framåt behöver stanna kvar för att vänta in de som befinner sig i reaktion och låst in sig i Censurrummet. För att låsa upp detta behöver vi kloka ledare som bär med sig visdom om hur vi fungerar som människor och som förmår agera som brygger mellan oförenliga bilder av livet och verkligheten. I dagsläget har vi inte dessa ledare och det enda vi kan göra är därför att vänta och öva oss i tålamod. Att förstå varför man mår som man gör och att identifiera sin position i Förvirring t.ex. är dock en viss hjälp i jämförelse med att bara må dåligt utan att förstå eller ha ord för sin belägenhet.

2020 är ett år då detta kommer nå sin kulmen och där uppgiften är att vänta in att de som befinner sig i Censurrummet får uppleva en tillräcklig grad av trygghet som gör det möjligt för dem att glänta på dörren och bli nyfikna på vad som försiggår i Förvirringens Rum…Brexit, Trump och stängda gränser är i den meningen alla uttryck för att utvecklingen går framåt även om det just nu kan upplevas som precis tvärtom….

I den filosofiska podcasten ”Myter & Mysterier’s” avslutande avsnitt ”Motstånd” (se bifogad länk) får vi ta del av ett viktigt samtal som handlar om att bättre förstå de bakomliggande orsakerna till vår tids psykiska lidande och ohälsa. Det centrala budskapet är att vi inte behöver oroa oss för jordens undergång, jorden har genomgått många kriser i sin historia och alltid överlevt och kommit tillbaka i ny form. Det verkliga hotet handlar om att människan håller på att gå under genom en livsstil som undergräver det som ger livet mål och mening. Hotet såväl som hoppet om räddning finns därför inom oss själva och i hur vi väljer att agera mot oss själva och mot vår omgivning.

Som jag skrivit om i tidigare inlägg befinner sig Sverige och andra länder i Västeuropa i ett socialt experiment som handlar om att uppleva hur det är att leva utan någon mystik och utan någon övergripande princip som religionen tidigare stått för som reglerar mänskligt beteende, som ger en övergripande känsla av mening och tröst och som besvarar våra existentiella frågor. I den nämnda podden lyfts ett centralt moment i mänsklighetens historia fram då Jesus genom sitt liv och sin död en gång för alla dödade myten om att Gud bodde i det heliga Templet i Jerusalem. För den judiska befolkningen betydde detta att det fanns en övergripande och ogripbar princip för livet och för världen som de bugade för och som gav en inramning för livet. Jesus menade att kroppen är vårt tempel och att Gud bor i var och en av oss. Med detta lyfte han in ansvaret för hur vi väljer att bete oss och agera mot oss själva och vår omgivning till oss själva och uppmanar oss att axla det ansvar som detta innebär.

I vår tid upplever de flesta människor i vår tid att Gud varken bor i något Tempel eller i oss själva. Tillvaron har strippats på sin helighet och sin mystik och blivit en alltigenom rationell angelägenhet. Utvecklingen av den psykiska ohälsan i västvärlden såväl som våra livsstilssjukdomar handlar mycket om att människor upplever sig ha blivit en funktion och att även om allt är tryggt, bekvämt och praktiskt så känns livet tomt och meningslöst. Sinnligheten i livet är borta, något som infiltrerat såväl våra relationer till andra som till oss själva. Om kroppen saknar vila, sund kost, rörelse och om vi upplever oss ensamma och vilsna i tillvaron är symptomen som uppstår som en konsekvens därav kanske inte att betraktas som sjukdom utan som sunda reaktioner på ett osunt leverne där viktiga dimensioner och behov fattas oss.

Det är glädjande att dessa frågor och denna debatt kommer upp till ytan nu då vi står på tröskeln till ett nytt årtionde, 2020-talet – ett årtionde som på många sätt står för kaos, kris och uppror och där det känns som att vad som helst kan hända. Jag väljer att se detta som något hoppfullt givet att den rådande situationen är ohållbar och att kristillståndet därför ger hopp om förändring och förbättring.

Jag hoppas att du och ni som läser mig blogg också kan finna kraften att bjuda motstånd mot det som inte är bra i livet och att hjälpa till att föda fram ett nytt paradigm som sätter människan och hennes behov i centrum för vad livet bör handla om!

https://podcasts.apple.com/se/podcast/myter-mysterier/id987692077?i=1000459651912

Varmt tack för året som gått och ett riktigt gott nytt år vill jag önska er alla!

/Fredrik

2019 går mot sitt slut, ett år som på många sätt kommer gå till historien som en tid av oro och turbulens. Året har kantats av revolter och revolutioner runt om i världen som resulterat i historiska skeenden med stora konsekvenser för lång tid framår. President Trump har som den tredje presidenten i världshistorien åtalats för krigsbrott och Storbritannien har efter nästan 4 års inhemsk turbulens landat i sin Brexit och kommer därmed att lämna EU under nästa år.

Klimathotet har ytterligare intensifierats med ett enat forskarläger som visar att vi tagit ytterligare stora kliv mot en total kollaps av hela jordens eko-system, något som fått miljoner unga att protestera i hela världen, samtidigt som länder som USA, Brasilien, Australien och Polen motsatt sig de politiska initiativ som skulle kunnat vända trenden.

Slutsatsen är att vi lever med en högre grad av existentiell osäkerhet och otrygghet än på mycket länge, något som forskningen visar är den enskilt viktigaste orsaken till utvecklingen av högernationalism, främlingsfientlighet och tillit till auktoritära ledare. Samtidigt som Västvärldens samhällen har en resiliens i form av resurser, kunskap och lösningar för att komma tillrätta med världsproblemen ser vi för närvarande väldigt lite av det mod och den styrning som vi hade behövt för att kunna känna tillit till att de kommer att ordna det. Konsekvensen blir att vi blir utlämnade till oss själva att hantera de tankar och känslor som den rådande situationen väcker. Det är en tid då vi behöver vända oss inåt och söka förankring i oss själva och i relationen till våra nära och kära för att hämta den kraft och styrka som vi behöver för att bibehålla ett lugn och ett hopp i en tid då allt är osäkert.

Kris bär med sig en potential till utveckling och kanske är det så att den rådande situationen innebär en möjlighet för mänskligheten att komma tillrätta med en del av de problem som det moderna samhället har skapat. Under en resa till New York i mitt arbete märker jag och hör också av mina amerikanska vänner och kollegor att människors beteenden börjar förändras. I detta kapitalismens och kommersens högborg befinner sig butiker och varuhus i krisläge eftersom människors shopping går stadigt ner. Parallellt är stadens caféer och restauranger överfyllda och nya öppnar ständigt i alla delar av stan. Tolkningen är att människor vill träffas, umgås, prata och satsa på det relationella istället för att shoppa.

Kanske är det så att det nya paradigmskiftet föds fram genom dessa mänskliga möten och att vi genom att ta makten i egna händer och låta civilsamhället bli navet för utvecklingen framåt, tillsammans kan skapa vägar för ett hållbart liv och ett hållbart samhälle som på sikt kan överbrygga de djupa klyfter och spänningar som världen präglas av idag.

Låt oss hoppas att den kommande julhelgen kan bjuda på lite djupare reflektion över livet och hjälpa oss att förankra oss i en känsla av frid och ro – trots de yttre omständigheterna.

God Jul!

Den amerikanske psykiatrikern Lise van Susteren har myntat begreppet ”Pretraumatiskt stressyndrom” som beskrivning av de symptom som drabbar allt fler människor som följd av den rådande klimatkrisen. Det går inte längre att blunda för att stress, ångest, depression, sömnlöshet och andra hälsobesvär som drabbar människor runt om i världen är adekvata reaktioner på en ”dödssjuk värld”. Margit Richert reflekterar över den rådande situationen i en krönika i SvD (9/12 2019) och konstaterar att det är svårt att må bra och vara obekymrad när man ser hur naturen och därmed livsvillkoren för såväl djur som människor förändras i takt med att klimatkrisen yttrar sig i den omgivande miljön, i hennes fall på Öland där torkan lett till såväl uttorkade brunnar som sönderbrända enar.

Trots att miljoner människor världen över, inte minst barn och ungdomar, lider av psykisk ohälsa i allt stigande grad, lyser kopplingen mellan världens tillstånd och de psykiska symptomen med sin frånvaro. Man envisas med att tolka symptomen som tecken på sjukdom som bör behandlas med psykofarmaka, ångestdämpande mediciner och sömntabletter. Till detta kan läggas olika former av psykoterapi vars syfte är att återställa ordningen så att den lidande klarar av att återanpassas till en fungerande samhällsmedborgare som sköter skolan och/eller arbetet. Detta trots att mänskligheten befinner sig i en existentiell kris av en dignitet som vår civilisation aldrig tidigare har upplevt som kräver akuta åtgärder omedelbart.

Det finns självklart inget gott i att skapa en kollektiv panik men som Greta Thunberg säger borde vi inse att huset faktiskt brinner och att känslor av panik är adekvata reaktioner på en situation som hotar vår överlevad. Kanske krävs det ett akut kristillstånd för att vi ska inse att vi måste bli radikala och släppa allt som är oviktigt för att klara livhanken? Kanske är det först då vi inser att vi sitter i samma båt och att vi måste samarbeta och ro i samma riktning för att komma framåt och undvika en kollektiv undergång, som vi kan sluta med våra barnsliga stridigheter och oändliga debatter om rätt och fel, om ansvar och skuld, om rättvisa och orättvisa.

Att stora delar av världens befolkning och särskilt politikerna inte befinner sig där handlar i grunden om två anledningar. De fattiga och utsatta är fullt upptagna med att överleva och klarar inte av att ta in eller agera på något annat än den egna och familjens vardag. Den rika delen av befolkningen och makthavarna å sin sida har hamnat i greppet på ”dödssynderna” och drivs av girighet, frosseri, högmod och andra krafter som gör att många är fastlåsta i tankar och ambitioner som handlar om egen vinning och egna behov vilket gör att de kraftigt förnekar allt som skulle kunna tänkas hota deras privilegierade tillvaro. Hoppet står till medelklassen som har det tillräckligt bra för att orka engagera sig och som samtidigt ännu inte har alltför mycket att förlora på att bli impopulär inför nästa val eller att ställa om den egna livsstilen för att bli mer hållbara och mindre bekväma samt till ungdomarna som inte har något att förlora.

För närvarande sitter världen fast i detta skruvstäd där mer information och fler larmrapporter inte kommer göra någon större skillnad. Världen är i uppror och mindre och större revolutioner pågår i världens alla hörn. Den gemensamma nämnaren är att världen som vi känner den behöver gå under eftersom den västerländska livsstilen leder till förgörelse och undergång. Endast så kan det skapas plats för ett nytt paradigm som bygger på hållbarhet i alla dimensioner. Skiftet kommer ske i närtid då riktningen för framtiden också kommer uppdagas som en konsekvens av naturens egna lagar. Ännu vet vi inte om det blir livskraften eller dödskraften som kommer gå segrande ur striden men låt oss välja optimism som medveten strategi och hoppas och tro på att de goda krafterna i livet kommer segra till slut och finna tillförsikt i det gamla ordspråket ”Det är aldrig så mörkt som timmen före gryningen”.

Den franske filosofen Bruno Latour som citeras allt mer över världen erbjuder ett intressant perspektiv på undergångsstämningen genom att lyfta fram den potential som finns hos den enskilda människan, hos oss alla, att genom kris finna kraften till enastående utveckling och transformation. Han menar att den globala klimatkrisen visserligen är av en magnitud som vi inte kan föreställa oss men detta innebär samtidigt att var och en av oss tvingas ändra våra vanor, tankar och förhållningssätt på radikala sätt och att hoppet om en ljus framtid står att finna i det lilla vardagliga livet som bärs upp av alla tillsammans.

Vi lever i en tid av splittring och djupa konflikter mellan människor och inte minst mellan generationer. Revolutioner pågår runt om i världen där den gemensamma nämnaren är att de yngre generationerna revolterar mot det politiska systemet, mot makten och styrningen i respektive land som man anser är orättvist, värderingsmässigt fel och föråldrat. Latinamerika är i uppror och tvingar sina ledare i landsflykt, Hongkong vill inte ge vika för supermakten Kina och i USA pågår en värdeladdad juridisk process mot Donald Trump och hans administration som kan utmynna i att president Trump ställs inför riksrätt. I Europa och Sverige revolterar människor för klimatfrågan, flyktingfrågan och välfärden där Brexit och växande högernationalism ställs mot liberala och demokratiska värderingar.

Känslan blir att ingenting känns säkert och tryggt och att världen är i gungning. Det väcker oro och stress hos många som längtar efter stabilitet och lugn och ro. Men tänk om vi skulle vända på perspektivet och våra Nyhetsprogram istället hjälpte oss att reflektera över dessa skeenden i ett större Meta perspektiv? Kanske skulle vi då bättre förstå att de rådande konflikterna och oron i världen är naturliga skeenden i ett pågående paradigmskifte. Det går inte att genomföra ett paradigmskifte som världen och livet på jorden behöver genom status quo. Omvälvande transformationer i likhet med tidigare övergångar i mänsklighetens historia såsom Medeltiden, Upplysningstiden o.s.v. innebär per definition att livet som vi känt det går under till förmån för en ny utvecklingslinje som kräver att det gamla måste ge vika för det nya. Sådana övergångar sker inte över en natt utan är en pågående process som tar tid och som oundvikligen innebär krockar mellan dem som försvarar det existerande paradigmet och de som revolterar mot det. Det är naturligt att det ofta är de äldre generationerna vars värderingar, liv och synsätt har präglats av ett system håller emot och vill bevara sin värld, medan de yngre som upplever att förändringar är nödvändiga för att livet ska kunna fortgå och utvecklas, driver på och riskerar livet för att förverkliga paradigmskiftet.

I det perspektivet är de uppror som sker i världen just nu logiska och förklarliga. De indikerar att en kritisk massa har samlat sig för att missnöjet mot de etablerade systemen ska utmynna i ett kollektivt uppror som har kraften att störta etablissemanget. 2010-talet har handlat om att insikten om att ett paradigmskifte står för dörren har landat hos de flesta på såväl en omedveten, intuitiv nivå, som för allt fler på ett medvetet och logiskt plan. Initialt har detta stärkt motståndet hos det etablerade systemet som med näbbar och klor vill säkerställa att den gamla världen bevaras. President Trump, Brexit och högernationalismen är alla logiska konsekvenser av detta. Ju mer extremhögern träder fram och synliggör sitt perspektiv på livet och världen, desto mer väcks missnöjet hos den andra växande falangen som i exempelvis USA och i Storbritannien manifesteras i radikala vänsterideologier som dessa samhällen inte skådat på många årtionden. Parallellt växer en allt växande skara människor framförallt i de yngre generationerna fram, som ännu inte har rösträtt men som förenas i en gemensam strävan mot planetens överlevnad som inte har någonting med politik, etnicitet, kön, socialgruppstillhörighet eller andra bakgrundsfaktorer att göra. Det handlar rätt och slätt om slaget för planetens och mänsklighetens överlevnad.

Denna kraft finns dokumenterad och beskriven i forskningen ”The Cultural Creatives” – How 50 million people are changing the world” (2000). Denna forskning och denna bok beskriver det som sker framför våra ögon nu. Det är svårt att få överblick och förstå skeendena för oss som lever nu och som också är en del av utvecklingen. Att få distans, att se logiken och förstå att vi är en del av en större transformation som har sin grund i själva livskraften där våra tankar, synsätt och viljor är av underordnad betydelse – kan vara befriande och stressreducerande. Det går inte att stoppa havets vågor och vi kan inte ta kontroll över naturens egna krafter. Att bjuda motstånd mot det pågående paradigmskiftet är lika högmodigt som för Medeltidsmänniskan att tro att det skulle gå att sätta stopp för Upplysningstiden.

Vi befinner oss helt enkelt i en tid och i en fas där allt är som det ska – i ljuset av vad det innebär att leva igenom ett Paradigmskifte som ingen av oss har makt att göra någonting åt. Det är förmågan att acceptera det som sker och att leva med utvecklingen, istället för att vara emot den, som kan göra skillnad på hur vi mår och hur vi förhåller oss till det oundvikliga.

När jag startade denna blogg för sju år sedan var mitt syfte att skildra ett paradigmskifte som ännu var otydligt för den stora massan. Jag och andra som arbetar med människor på ett djupare plan och som är känsliga för stämningar och känslor visste att något stort höll på att hända och att vi stod på randen av övergången från en gammal berättelse om livet och en ny, ännu odefinierad. Jag minns att jag tyckte det var spännande och inspirerande eftersom jag levt och arbetat med dessa frågeställningar sedan milleniumskiftet och ”bara väntat på” att omgivningen skulle vara redo att dela bilden av verkligheten såsom jag uppfattade den. Syftet med bloggen var att skildra händelser i omvärlden som stärkte och lyfte fram paradigmskiftet och att därigenom bidra till en förståelse och en slags känsla av sammanhang och logik för er som läsare.

Sju år senare känns det som att vi lever i en ny värld. Vem hade då kunnat föreställa sig IS, kriget i Syrien, Donald Trump, Brexit eller ett helt akut läge för klimatet? Eller för den delen brutala dödsskjutningar av civila på gatan i Sverige eller att Sverigedemokraterna skulle segla upp till nivån som ett av våra största politiska partier?

Om man är en vän av hållbar utveckling i Sverige och i världen kan man inte vara annat än förtvivlad över sakernas tillstånd. Det ser onekligen väldigt mörkt ut och det finns en utbredd känsla av otrygghet och förestående undergång överallt omkring oss. Mitt i detta står vi också inför en utbredd lågkonjunktur i världen samtidigt som AI gör sitt intåg på arbetsmarknaden. Enligt en artikel i Dagens Industri (24/10) författad av Claes Hemberg tidigare sparekonom på Avanza, kommer 9 av 10 jobb inom bankväsendet att försvinna under de närmsta åren. Detta är att ses som en metafor för de omvälvande förändringar som vi alla kommer ställas inför och som oundvikligen kommer förändra livet i grunden.

Syftet med denna blogg skiftar därför nu från att skildra något som komma skall till en verklighet som vi befinner oss mitt uppe i. Det är naturligt att känna oro, ångest och stress över en osäker framtid samt nedstämdhet över de värden som går förlorade i och med att den gamla berättelsen om livet är över. Om människor kände sig balanserade, optimistiska och lugna i en tid som denna skulle det snarare vara en källa till oro eftersom det skulle tyda på antingen en massiv censur och bortträngning av sakernas tillstånd och/eller djup personlighetsstörning.

Det är naturligt att den psykiska ohälsan breder ut sig i en tid som denna eftersom det som sker i världen och det vi ställs inför i denna fas av paradigmskiftet är den stora ovissheten där vi behöver visdom och resiliens för att behålla lugnet omständigheterna till trots. Vi befinner oss mitt i stridens hetta just nu då ena delen av världen gör allt i sin makt för att föra mänskligheten tillbaka till den gamla berättelsen, det gamla paradigmet som gått förlorat. Man är ursinnig över utvecklingen som kastar bort alla gamla värden och som vill överge den gamla, trygga berättelsen om den Amerikanska drömmen, om evig konsumtion, om de vita männens överhöghet och om pengar, makt och status som livets centrum. Att det är just dessa värden och denna livsstil som skapat såväl grogrunden för IS och terrorismen i världen som miljökatastrofen som hotar allas vår existens för evig tid, är det inte många som tänker på.

Då vi människor förlorar jobbet, identiteten och känner oss vilsna söker vi oss gärna till auktoritära läror och ledare som åtminstone på en chimär nivå inger trygghet och stabilitet. Det är detta vi kan se framför våra ögon just nu och som yttrar sig i framgången för högernationalistiska partier världen över. Precis som i sagorna står det onda mot det goda just nu och det är i skrivande stund högst osäkert vilken kraft som kommer att vinna. En liknande situation har världen inte upplevt sedan kalla kriget i mitten av 1900-talet då väst stod mot öst och frågan handlade om liberalismen eller kommunismen? Under några årtionden ökade anspänningen mellan dessa båda paradigm till en nivå där risken för ett globalt kärnvapenkrig var överhängande och en del av människors vardag. Även denna tid var högst existentiell och fick så småningom en riktning som tidens unga stakade ut. 1968 blev året då studenterna i Paris gjorde revolution och förändrade förhållningssättet till livet i grunden och för all framtid. Idag har vi svårt att föreställa oss att vanliga människor i Paris och i Frankrike i stort under en tid på allvar fruktade att kommunismen och Sovjetunionen skulle invadera landet och skapa en diktatur. Liberalismen gick segrande ur 1900-talets strider och fick därefter ohejdat utrymme som paradigm för världen. Med den kom frihet och ekonomisk utveckling, men även en baksida som handlar om utanförskap, klasskillnader, dekadens, psykisk ohälsa och förtvivlan. Denna skuggsida har liberalismen aldrig velat kännas vid, istället har man envist hållit fast vid att man har lösningen på livet och att alla människor världen över borde underordna sig denna universala sanning.

Det rådande paradigmskiftet sticker hål på liberalismens sanningar och logik en gång för alla men det betyder inte att vi har någon benägenhet att falla tillbaka på kommunismen som model för livet. Det nya paradigmet har ännu inte något namn och dess bas handlar om själva fundamentet i livet och inte om politik. Det är nu vi intresserar oss för hur människan fungerar, vad som format oss och vad vi behöver för att må bra. Det är nu vi inser att vi behöver vårda oss själva, våra medmänniskor och naturen – helt enkelt för att överleva och för att rädda planeten.

Det är ett aktivt och medvetet val att vara optimist i dessa mörka tider men jag vill ta lärdom av historien och hämta kraft ur det faktum att människor har levt igenom epokgörande skiften i livet tidigare och visat att det går. Det är oundvikligt att i sådana tider uppleva stunder av förtvivlan och mörker och det är just då som hoppet är det enda som vi har att hålla fast vid. Mitt hopp handlar om att jag tror på själva livskraften hos människor och att jag finner ett lugn i att människor i alla tider har klarat av stora utmaningar och att leva i stor ovisshet. Det betyder att vi som lever nu också kan klara det! Liksom i tidigare paradigmskiften i människans historia sker utvecklingen dock inte per automatik. Skiftet sker för att det finns människor som finner kraften att stå upp för det som tiden, världen och människorna behöver just där och just då för att utvecklas vidare. Det är en sådan tid vi lever i just nu då allt som varit välbekant och sant är förbi och framtiden är öppen och oviss. Antingen kan vi se på detta med förskräckelse eller med nyfikenhet beroende på vad vi väljer.

”Det är aldrig så mörkt som timmen före gryningen” är en känd sanning baserad på djup visdom om människans belägenhet i världen. Det är där vi befinner oss just nu och det är då vår uppgift är att vara resilienta, att bjuda motstånd mot förlamande känslor av stress, ångest och förtvivlan för att istället engagera oss, uppvisa mod och sätta oss i förarsätet för vår egen utveckling, för vårt eget liv och för vårt ansvar som samhälls- och världsmedborgare.

I takt med att det rådande paradigmskiftet når sin peak och diametralt olika uppfattningar om livet och civilisationen ställs mot varandra, exploderar den psykiska ohälsan i hela västvärlden. Det är lätt att känna hopplöshet och vanmakt över de stora utmaningar som mänskligheten står inför och just därför behöver vi fördjupa förståelsen för vad vi känner och hitta en förankring i oss själva så att vi bättre kan hantera den oro som råder i omvärlden.

Jag vill därför lyfta fram Claes Janssens fantastiska modell Förändringens Fyra Rum i sammanhanget som kan hjälpa oss att bättre förstå och förhålla oss till den verklighet vi har att hantera just nu. Det har gått ett tag sen vi lämnade Nöjdhetens Rum där det gamla paradigmet som industrisamhället invaggat oss i gav en avslappnad känsla av att allt var bra och framtiden ljus och lovande. Somliga kände av förändringarna i omvärlden under en längre tid innan de blev uppenbara och uttalade i det omgivande samhället. Naturliga symptom på oro, ångest, depression och utmattning tolkades som psykisk insufficiens som måste dövas och behandlas med hjälp av mediciner och terapier som syftade till att bevara status quo. De senaste tjugo åren har vi oundvikligen sakta glidit ur Nöjdhetsrummet ner till Censurrummet eller på senare år kraschat ner på grund av yttre händelser som lett till kriser som gjort att försvaren rämnat och insikten om sakernas verkliga tillstånd har blivit uppenbara.

I Censurrummet söker vi trygghet och stabilitet och därför är det lätt att klamra sig fast där. Eftersom vi inte mår bra men inte vågat/förmått känna och tänka på de bakomliggande orsakerna till vårt mående har vi de senaste årtiondena sprungit fortare och fortare, aktiverat oss och jobbat mer och mer för att på så sätt springa ifrån oss själva. Orden för vad som fattats oss har saknats och samhällets och arbetslivets strukturer har envist hållit fast vid en logik och en värld som gått förlorad och som inte längre gett mening. Men om hela livet hålls samman genom arbete och konsumtion är det självklart extremt hotfullt att ta in alla företeelser och all information som hotar den logiken. Bättre då att individualisera problemet och ställa diagnoser som gör att inget behöver förändras i den yttre världen. Att inte må bra i den betyder att man har defekter i hjärnan som tolkas och diagnosticeras som till exempel bipolaritet – en diagnos som ökat flerfaldigt under senare år.

Jag håller med Greta Thunberg om att världen sannolikt behövde Donald Trump för att vakna upp och tvingas ur Censurrummet och in i Förvirringens Rum. I termer av ett rådande paradigmskifte innebär detta att människor inser att det gamla paradigmet, den gamla berättelsen om livet inte längre gäller och att det är något nytt och ogreppbart som håller på att ta över. På så sätt är Klimatkrisen både vårt största hot och vår största räddning. Det är klimatrörelsen i världen som står för hoppet men parallellt finns det en stark kraft som förnekar sakernas tillstånd och som till varje pris vill föra oss tillbaka till det tidigare paradigmet och den gamla berättelsen som gav mål och riktning för livet. Det aktuella läget handlar om att ena halvan av mänskligheten befinner sig i Censurrummet där man envist håller fast vid att vända klockan tillbaka och hålla fast vid värden som man inte vill överge. Den andra halvan befinner sig i Förvirringens Rum där man tagit in nödvändigheten av ett paradigmskifte gällande vår moderna livsstil och att en omfattande transformation av vanor, beteenden och attityder är den enda vägen framåt för att undvika att världen går under. Allt fler accepterar detta och befinner sig i en sorgeprocess över att den relativt obekymrade tid och värld man känt är förlorad. Fler och fler släpper också taget om det gamla och öppnar sig för helt nya omständigheter och en omdaning av livet och bilden av sig själva. Detta arbete är en process som är omvälvande och som tar mycket kraft och energi. Det skulle behövas mycket stöd och hjälp i detta arbete, något som de flesta saknar eftersom orden för denna process ännu är obekanta för den stora massan. Därför famlar man i blindo och ser ännu inte att de psykiska symptomen, oron, ångesten och nedstämdheten är meningsbärande signaler som bidrar till den kris som föder utveckling. Om man i detta läge förstod att man var på god väg framåt och att man lyckats ta sig en bra bit framåt i processen skulle man må bättre och känna sig lugnare jämfört med att känna ångest utan förståelse eller språk för sin belägenhet.

Det kommer sannolikt att dröja innan vi når upp till Inspirationens luftiga rum där det nya paradigmet, den nya berättelsen om livet tar form och omformar samhället och arbetslivet i sina fundament. Just nu behöver vi därför öva på tålamod och behärskning och inse att ett paradigmskifte betyder att något måste gå under och dö ut innan något nytt kan födas och ta form. Detta är inte något bekvämt tillstånd, tvärtom handlar tillvaron om att brottas med livet och att successivt lämna mycket av det vi haft kärt för att börja agera utifrån de insikter vi får till oss om vad en hållbar livsföring kräver. Det finns inga svar på hur det kommer att gå eller hur det kommer att bli. Dragkampen mellan dem som förnekar tillvarons utmaningar och som vill föra oss tillbaka till ett paradigm som är över – och den rörelse, typiskt nog driven av ungdomar och yngre vuxna, som vill framåt kan inte pågå i all evighet. Vid en viss punkt kommer den ena kraften oundvikligen att segra över den andra. Just nu kan vi bara försöka förhålla oss till detta och ta personligt ansvar för hur vi utmanar oss i att ta bort skygglapparna och att börja agera på ett sätt som bidrar till livskraften som för livet framåt.