Hållbarhet & Relationer

Ett av de mest framträdande mänskliga behoven handlar om kärlek och relationer. Vi har alla ett grundläggande behov av att bli sedda, bekräftade, älskade och att helt enkelt relatera till andra människor. Ett av de mest frapperande uttrycken för det västerländska samhällets brister handlar om att många människor upplever en tärande känsla av ensamhet som yttrar sig i psykisk ohälsa för allt fler. En del är ensamma i faktisk mening och saknar nära relationer till en partner, familj och vänner, medan andra har både partner, familj och ett stort umgänge men upplever trots detta en existentiell känsla av tomhet och ensamhet.

Eftersom känslan av gemenskap med andra är ett av människans mest grundläggande behov tycker jag det är särskilt sorgligt att se hur allt fler lever i en stor brist som inga pengar och ingen framgång i världen kan kompensera för. Hur har vi hamnat här!?

En av de stora paradoxerna i världen idag är att människor i världens rikaste länder där möjligheten att leva i frihet och att göra egna val för sitt liv är stor, är olyckliga och lider av psykisk ohälsa medan människor i mindre utvecklade delar av världen är lyckliga och upplever mening i livet trots fattigdom och brist på trygghet i det omgivande samhället. I termer av hållbarhet är det anmärkningsvärt att det inte finns mer forskning på de bakomliggande orsakerna till denna obalans, vilket endast kan förklaras med att vi ännu inte nått den punkt då vi på allvar vågar ifrågasätta det paradigm som präglar det västerländska samhället och som influerar övriga världen i samma olyckliga riktning.

Svaret på detta fick jag via en konstutställning för några år sedan på Malmö Konsthall som hette “Samhällsmaskinen.” Det var konstnärernas beskrivning av hur det rationella, maskinella förhållningssättet till livet som industrisamhället medfört som vi människor alltmer omedvetet internaliserat till att omfatta även vårt inre liv, hur vi förhåller oss till oss själva och till andra, successivt hade lämnat oss med en överväldigande känsla av tomhet och meningslöshet. Processen har gått väldigt långt och människans beteende blir alltmer likt robotens eller maskinens. Vi kör över vårt behov av sömn och återhämtning eftersom en robot inte behöver vila utan kan vara effektiv dygnet runt. Vi hanterar inte de mänskliga processerna av förändring, glädje, sorg och andra känslor eftersom vi saknar tid för det och söker ständig effektivitet och rationalitet i likhet med roboten som vi har som omedveten förebild.

Trots att vi längtar efter kärlek och närhet saknar vi förmåga att knyta an till andra på en djupare nivå och att utveckla närande kärleks- och vänskapsrelationer. Istället ägnar allt fler sig åt beteenden där känslor och sex frikopplas från varandra för att möjliggöra flyktiga möten där relationen till den andre är obefintlig och attraktionen bygger på impuls och yta utan intresse för personen bakom. Steget till att byta ut människan mot en robot som kan programmeras till att bli den perfekte älskaren eller partnern är inte långt borta.

Den psykiska ohälsan och lidandet i samhället har sin grund i en brist på inre hållbarhet och bör ses som en inre kollaps då klyftan mellan våra mänskliga behov och det liv vi lever blir alltför stor. Samhällets syn på detta handlar fortfarande om att medicinera bort lidandet bäst det går eftersom man inte är redo för att på riktigt titta på de verkliga orsakerna bortom denna pandemi som drabbat stora delar av befolkningen. Den goda nyheten är att människan i likhet med naturen har en fenomenal förmåga att reparera sig, att snabbt komma tillbaka om vi bara ger rätt förutsättningar. Olika projekt för att rädda miljön pågår till allas vår lättnad runt om i världen och vi får ta del av remarkabla resultat som räddar Korallrev, utrotningshotade djur och hela ekosystem. Liknande sker i de behandlingsprogram jag jobbar med sedan många år där människor som får rätt grund för läkning snabbt upplever hur depressioner, ångest, sömnstörningar, utmattningsbesvär m.m. ger vika och livslusten återvänder. En vanligt förkommande konsekvens är att människor som inte skrattat på flera år plötsligt får tillbaka känslan av genuin glädje och skratt och att såväl kroppsliga smärtor som mångårig sömnlöshet försvinner plötsligt.

Efter att ha sett detta hända för tusentals människor under tjugo års tid vågar jag idag påstå att jag vet att vi skulle kunna få vårt fantastiska samhälle att präglas av hälsa, välmående och glädje om vi bara vågade låta människor vara människor och låta robotar vara robotar.

Vägen dit är ännu lång men det är dags att vi ställer frågan om när vi ska rädda oss själva från en mänsklig undergång och återta makten över oss själva och vårt liv?

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.