Har ditt arbete någon mening?

[dropcap]I[/dropcap] det franska magasinet ”La Philosophie” pryds aprilnumrets framsida av frågan ”Votre travail a-t-il encore un sens? (Har ditt arbete fortfarande någon mening?). Denna fråga är ett eko av vad miljoner människor runt om i världen ställer sig varje dag som ett sätt att försöka förstå och förhålla sig till ett arbetsliv som för allt fler urholkats på mål och mening. I La Philosophie blir vi påminda om att arbetet för Aristoteles, Marx eller Arendt representerade ett sätt att konstruera sig själv i förhållande till världen, eller att förverkliga de gåvor man fått som människa. Utbrändhet eller burn-out som man kallar det i Frankrike är ett svar på ett arbetsliv där vi känner oss vilsna, där det saknas gränser för vad som är tillräckligt bra, där glädjen i helheten som gruppen kan prestera, bytts ut till en ständig utvärdering och bedömning på individnivå, och där vi aldrig kan känna glädjen i att se att något blir färdigt eftersom i princip alla arbeten blivit abstrakta. Vi gör ett enkelt snabbtest och ber dig reflektera en stund över följande frågor:

·      Hur många timmar arbetar du varje dag – egentligen?

·      Hur mycket pengar kommer du att ha tjänat i slutet av månaden?

·      Hur länge kommer du att ha kvar ditt nuvarande arbete?

·      För vem arbetar du?

·      Gör du ett meningsfullt arbete?

·      Varför arbetar du?

Fram till ungefär 1980 var det enkelt och självklart att besvara dessa frågor, men idag är det för de flesta inte lika tydligt. Tiden du lägger på ditt jobb är svår att utvärdera eftersom din bärbara dator och din smartphone följer dig från det du går upp på morgonen tills du lägger dig på kvällen, minsta lilla ”dötid” kan nyttjas till att läsa några mail eller ta till dig någon ny information. I många yrken är den fasta lönen endast en mindre del av din intäkt och det är de rörliga och prestationsbaserade intäkterna som gör skillnaden. Rörligheten på den globala marknaden och ständiga förändringsprocesser och omorganisationer gör att det är osäkert vilket arbete du kommer att ha om ett år. Motstridiga budskap, mål och processer gör det oklart om du ska tillfredsställa din närmsta chef, företaget i sin helhet eller kunden? I många fall handlar verkligheten dessvärre om att behöva välja eller att bli helt klämd i krav och förväntningar som är oförenliga. Om du är en bankman som arbetar med strukturerade produkter eller en programmerings analytiker, hur förklarar du för dina farföräldrar eller för dina barn vad du arbetar med? I samhällen där det finns arbetslöshetsstöd eller där din ekonomiska trygghet är säkrad på annat sätt, åtminstone för en viss tid, är det svårare att hitta ett skäl till att stanna kvar i ett arbete som du upplever som meningslöst. Inte heller för egna företagare är det lätt att finna mening som grundas på människans djupare drivkrafter om mål och mening. 1920 grundade en entreprenör ett företag och drömde om att en dag kunna ge en blomstrande verksamhet till sina barn i arv. Idag vet en entreprenör att hans/hennes företag kommer att bli uppköpt om 2-3 år eller också behöver den uppfinnas på nytt eftersom förändringstakten är så snabb. En konsekvens av dessa missförhållanden mellan våra djupare behov och det arbete som vi kan hitta att utföra är att allt fler som genomgår sin 40-årskris slutar sitt arbete och bryter upp för att bli konstnärer, bagare, vinodlare eller något annat som är mer överensstämmande med deras längtan efter mål och mening. Något liknande hade varit helt otänkbart före 1950-talet.

[dropcap]J[/dropcap]ag återkommer i tankarna till vad Sigmund Freud skrev om i sin lilla bok om 1930-talets Österrike som fick titeln ”Vi vantrivs i kulturen”. I olika inlägg här på bloggen, liksom i mina böcker, har jag skrivit om att vi har skapat en värld som inte längre är förenlig med de eviga mänskliga behov och drivkrafter som vi alla delar. Symptomen på denna ”vantrivsel” i kulturen är den psykiska ohälsan och framförallt århundradets sjuka som den benämns i La Philosophie; Utbrändhet. Jag ska ägna denna första vecka i april åt att fortsätta reflektera om och skriva om detta tema och hoppas på många kommentarer och inlägg från er som läser.

2 Kommentarer
  1. Camilla says:

    Tack Fredrik för en väldigt god sammanfattning över hur vårt arbetsliv idag ser ut. Jag skulle vilja hävda att i samma takt som arbetslivet blivit alltmer forcerat och snabbföränderligt så har kravet på att ta till sig ny information i alla former blivit alltmer pressat och teknikberoende. Idag räcker det inte att läsa en dagstidning för att hålla sig någorlunda informerad om omvärlden för att känna att man är delaktigt i livet utanför hemmets väggar, utan parallellt pågår också den virtuella värld som vi alla mer eller mindre blivit frivilligt eller intvingade till att ta till oss. Verkligheten kommer ikapp, och senast för några veckor sedan hade TV4 ett inslag på deras nyhetssändning om den katastrofalt dåliga situation som professorer och lärare på Uppsala Universitet vittnar om vad gäller studenternas språkkunskaper och allmänbildning. I nyhetssändningen framträdde att antal lärare som sade sig vara “chockade och förbluffade” när nu den första generationen studenter kommer som har växt upp med mobiltelefoner och internet, där de inte längre behärskar skriftspråket och läskunnigheten på den nivå som krävs för att ta till sig studierna.

    Vad jag tycker att detta vittnar om är att vi har nått en smärtgräns mellan kravet på specialistkunskaper i takt med omvärldens allt mer snabbföränderliga arbetsmarknad, samtidigt som vi förväntas “scanna över livet” i en allt mer grund och snabb takt. Kombinationen går inte att förena, och därutöver stupar vi i kravet på att hålla våra hem fina, att vara vackra med vältränade kroppar, ha en bra materiell standard och leva ett fullgott familjeliv – hur nu än det kan se ut. Det går inte att hänge sig så totalt i ett arbete som idag krävs, att vara ständigt tillgänglig och uppkopplad, om man samtidigt vill ha barn och vara en kärleksfull, närvarande förälder. Det går inte att ha ork till ett passionerat kärleksliv om arbetet och hushållsarbetet slukar varje kväll och ledig stund. Vem kan upprätthålla en innerlig kärleksrelation om den reduceras till att man möts i dörröppningen på väg åt varsitt håll? När skall finnas tid kvar till det som ger kryddan i livet – vilan i att göra absolut ingenting, att njuta av vårsolen, att ta en stillsam drink med goda vänner, att umgås med vänner och att förkovra sig själv i motion eller intressen – dvs allt som ger livet mening, om alla runtomkring inklusive alla och oss själva förväntas jobba närsomhelst och hur mycket som helst? Vad finns då kvar?

    Det jag har insett krävs att man måste göra ett medvetet val, och inse att dygnet har 24 timmar och inte mer. Det krävs att man får tid till reflektion och eftertanke, att hejda ekorrhjulet och bestämma sig för att vägra göra som alla andra! Det är lika viktigt att njuta av vårsolen och de nära vännerna som att tillmötesgå chefen, kollegorna och kravet på att prestera i andras ögon. Livet går inte i repris, och mina timmar måste jag själv ta kontroll över – inte någon annan!

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Tack Camilla för dina tänkvärda ord kring vikten av att göra uppror mot alla måsten och att värna om grunden för ett värdigt och meningsfullt liv. Det går som sagt inte i repris och när livet ställs på sin spets vet vi alla att det plötsligt blir väldigt enkelt och självklart från det mesta av det som vi annars anser vara helt nödvändigt. Nyckeln handlar som du nämner om att göra medvetna val utifrån en prioritering om hur du vill nyttja den begränsade tid som du i likhet med alla andra, har till ditt förfogande. Lycka till med din “civila olydnad!”

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.