Hjärter Dam – en film om perfektionismens gräns

Den danska filmen ”Dronningen” på svenska översatt till ”Hjärter Dam” av May el-Toukhy sätter fingret på den existentiella belägenhet som uppstår om vi fastnar i Nöjdhet och i det perfekta livet.

Filmens Anne är framgångsrik advokat med ett meningsfullt och berikande yrkesliv, ljuvliga tvillingdöttrar, ett lyckligt äktenskap med en lika framgångsrik man som är läkare, samt en idyllisk tillvaro i det estetiskt perfekta hemmet. Hon lever det perfekta livet och har uppnått den ultimata nivån av lycka och framgång. Ingenting fattas henne och hennes liv utgör ett exempel på den europeiska, postmoderna bilden av lycka och det ideal vi strävar mot. Arbetslivet ska vara välbetalt och samtidigt meningsfullt, relationerna till partner och barn ska vara varma och innerliga, bostaden ska vara bekväm och vackert inredd, fritiden ska andas gemytlighet med utflykter i naturen eller umgänge med vänner och grillning på terrassen, hälsan är god, man håller sig i form och vet hur man ska klä sig i alla lägen för att vara ”rätt”.

Den intressanta frågan är vad som händer när man har uppnått allt detta?

I Annes fall händer det mest förbjudna, hon faller handlöst för sin 17-årige styvson som kommer för att bo i det vackra hemmet utanför Köpenhamn och inleder en passionerad sexuell relation med honom. Inte bara är detta otänkbart givet att han är hennes styvson, utöver det handlar hennes yrke som advokat om att försvara minderåriga som utnyttjas av vuxna. Hela poängen är att detta otänkbara sker trots att Anne är lycklig och har ett fungerade samliv med sin man och att ingenting verkar fattas henne. Hon är inte deprimerad, inte frustrerad och ej heller sökande efter något mer i tillvaron. Hon är helt enkelt nöjd.

Förmodligen är det just därför som hon står handfallen inför sitt eget agerande som hon inte kan förstå eller integrera i sitt medvetande. En splittring uppstår inom henne som gör att hon under en tid kan leva ett dubbelliv där hon får ihop dessa oförenliga delar av sitt liv. Allt slutar så klart med förskräckelse, men utan att Anne krackelerar på ytan. Hur hon får ihop sig själv inombords är en gåta och något som filmen inte avslöjar men man kan förmoda att en reträtt till total förnekelse av det som hänt blir den enda utvägen.

Själva poängen med filmen är att den gestaltar det postmoderna experimentet som vi lever mitt uppe i. Vad händer med oss när vi blivit fria att skapa vårt liv som vi önskar, när vi har all trygghet och alla drömmar är uppnådda eller inom räckhåll? Kan vi leva ett liv där religion, tradition och familjevärderingar har uppluckrats och vi är fria att göra och att agera som vi känner för i stunden?

Kan det vara så att konstant Nöjdhet skapar stagnation och att detta i sin tur leder till en existentiell tomhet och en känsla av meningslöshet som driver oss till att på en instinktiv nivå ”ställa till det” i den perfekta tillvaron? Detta för att därigenom skapa någon form av liv och rörelse i vårt totalt förutsägbara liv? Kan det vara så att människan helt inte är ämnad för ett alltför bekvämt liv och att destruktivitet i någon form blir konsekvensen om vi fastnar där och inte i tid lyckas värja oss?

3 Kommentarer
  1. Eva Widegren says:

    En så komplex fråga Fredrik. Är inte konstant Nöjdhet i sig omöjligt? Filmen du beskriver väcker i mig frågan om den här kvinnan med all framgång har stått i kontakt med sina djupare liggande behov och beaktat dem. Jag tänker att framgång som den beskrivs här inte är någon garanti för att vara tillfreds, vara nöjd. Risken är väl stor att det på ett tidigt stadium har handlat om prestationer, duga/beundras/bekräftas av omgivningen och dess normer. Då blir det existentiellt tomt. Eller?
    Tack för dina inlägg som jag alltid läser med stor behållning.

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Tack Eva för ditt inlägg. Jag tänker som du att konstant Nöjdhet inte är möjlig, dels för att det händer saker i livet som tar oss därifrån, dels för att det i längden blir stagnation och därmed tråkigt. Det jag finner intressant med filmen är att det skildras som att huvudpersonen Anne inte lever i någon existentiell tomhet och att hon har ett liv som hon upplever som meningsfullt. Jag tänker att det är just den specifika belägenheten som vi ännu inte kan greppa med forskning eller medicinska termer eftersom det är ett ännu nytt och föga känt tillstånd och som ännu endast konsten kan skildra.

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.