Hur kan vi må så dåligt när vi har det så bra?

Den stora frågan som sysselsätter våra tankar i sommar verkar vara hur det kommer sig att vi mår så dåligt samtidigt som vi har det så bra. Anders Hansen, överläkare i psykiatri och författare närmade sig frågan som sommarpratare (25/6), det är ett stort tema på Almedalsveckan och så även i artiklar, böcker och inte minst i samtal mellan människor.

Fram till nyligen har vi levt i föreställningen att det är för mycket och för krävande arbete som är orsaken till den psykiska ohälsan som kräver att över 1 miljon svenskar går på antidepressiv behandling. Eftersom ett faktum är att vi i Sverige arbetar betydligt mindre än i de flesta andra länder samtidigt som vi har ett socialt skyddsnät av Samhället som är bättre och mer utvecklat än de flesta andra länders, håller inte den slutsatsen. Läkaren Clas Malmström som arbetar med mental hälsa och rehabilitering lyfter i sin bok ”Ett gott liv är inte bekvämt” (Krilon Förlag, 2018) istället fram bristen på inre ro och tillit som grundorsaker till den ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle.

Det stämmer att en sund livsstil med motion, sund kost och god sömn som bl.a. Anders Hansen lyfter fram i sitt program är en grundplattform när det gäller såväl fysisk som psykisk hälsa. Det är också ett faktum att vår bekväma livsstil och den tekniska utvecklingen gör att vi rör oss mindre, vi äter sämre och vi lider av sömnbrist. Inom detta område finns det mycket kvar att göra för att på olika sätt stötta, inspirera och hjälpa människor att axla det personliga ansvaret för en sund livsföring.

Samtidigt finns all information och kunskap om detta tillgänglig för alla som har en internetuppkoppling och det finns en strid ström av böcker, artiklar, utbildningar, kurser, coacher m.m. att tillgå. Slutsatsen blir att det måste finnas en irrationell faktor som gör att människor inte sköter sin livsstil som de borde göra och/eller att en sund livsstil inte räcker hela vägen ut för att uppnå hälsa och livskvalitet i själslig mening. En viktig dimension som lyfts fram i sommarens debatt handlar om ensamhet som likställs som lika skadligt för hälsan som rökning.

Det är glädjande och hoppingivande att vi nu börjar närma oss själva grunden för vad vår tids hälsoepidemi i grunden handlar om. Ingenjörer som vi är som nation har det varit svårt att greppa vad utmattning, ångest och depression handlar om eftersom vi städade ut den existentiella dimensionen hos människan och i livet i takt med industrialiseringen och fokus på förnuft, rationalitet och ekonomisk tillväxt. Den existentiella dimensionen av människan och hennes andliga behov blev sammankopplad med religionen vilken många sedan det moderna samhällets framväxt till intet pris vill bli förknippade med.

Fram tills nyligen har vi också trott att vi inte behövde någon religion och att vi inte hade några existentiella behov. Därför skapade vi roboten och AI till människans avbild. Det vi inte visste var att människans allra viktigaste behov handlar om att känna mål och mening i tillvaron, något som Religionen tidigare gav som inramning för livet vilket skapade en känsla av inre ro och tillit till att det finns ett syfte med livet och det som sker. Att Religionen även hjälpte oss att utveckla egenskaper för samvaro med andra som skapar en social hållbarhet samt vägledde oss i sunda vanor och beteenden som resulterade i balans och personlig hållbarhet genom livets olika skeden tänkte vi inte på. Allt åkte ut då vi storstädade under 1960-talet och bestämde oss för att göra rent hus med historien och blicka framåt.

Just därför behöver vi inse och acceptera att vi lever i ett socialt experiment där ingen ännu vet hur människan själv ska kunna axla det fulla ansvaret för sitt liv och förankra sig i något som ger just den inre ro och tillit som är dagens stora bristvara. Någon återgång till Religionen tror jag inte kommer ske men däremot sker en öppning för att utforska de existentiella dimensionerna av sitt inre som handlar om mening och ansvar för vilka val man gör i livet. Utmaningen är att vi lever i en tidsera och i ett samhälle där vi behöver sätta gränser, avstå och välja bort saker för att orka med, återhämta oss och fylla på vår energi vilket kräver insikt om vad just jag behöver, mod att gå sin egen väg samt befrielse från behovet av yttre bekräftelse och sökande efter svar på om man duger eller inte för att reglera självkänslan och bilden av sig själv.

Det är självklart lättare för vem som helst att känna ett lugn och att vara sig själv om man ser sig som ett barn av Gud där alla har lika värde och man är älskad för den man är – i relation till att man lever med ett ständigt sökande efter detta i sina relationer till andra.

Själva essensen i det rådande paradigmskiftet är att människan behöver återta makten över sitt liv och att hon söker det som är autentiskt och som känns meningsfullt. Kris föder utveckling, men inte automatiskt utan för att vi förstår krisens budskap och vidtar åtgärder som är ett svar på det. Den ökade psykiska ohälsan i vårt samhälle är själens rop på hjälp i en tillvaro där vi har allt och samtidigt lever i en andlig nöd. Om vi själva och samhället inser detta och slutar medikalisera vårt lidande och istället låter oss ledas in i ett sökande och i en personlig utveckling kan den rådande hälsokrisen förvandlas till en högst meningsfull transformation i människans utveckling. Det skulle i så fall betyda att vi behöver ändra perspektivet 360° och inse att den dryga miljon människor i Sverige som äter antidepressiva mediciner för att klara av tillvaron inte är de sjuka utan de mest friska i förhållande till en omgivande miljö som gör dem sjuka…..

1 svara
  1. gunilla Eddeborn says:

    Hej
    Jag skickade runt samma mail till mina vänner runt om vår värld hur jag upplever svenskar och hur vi är mot varandra. Här är man i små grupper, familj och några vänner och släpper inte in någon i gruppen. Ser det ofta men är tack o lov inte lika dan. Vi visar inte känslor utan säger bara att allt är bra. Frågar någon hur man mår hinner man knappt svara innan den gått men något lyssnande är sällsynt. Träffar mycket människor och har gjort hela livet så jag vet vad jag pratar om. Ingen kände igen det jag skrev och tyckte jag skulle flytta till dom så det funderar jag starkt på. Jag undrade vad det berodde på och hittade den här forskaren vad han nu hette och sorgligt nog sparade jag det inte utan skrev bara av det. Så nu har jag en förklaring. Jag är helt övertygad om att varför vi mår så dåligt så är den största orsaken att vi inte bryr oss om varandr på ett äkta sätt. Jag är Vallon på både mammas och pappas sida och dom jag träffar som är öppna och visar känslor är också Valloner. Bedövningsmedlet alkohol används flitigt här också och fulla människor ser man knappt i andra länder
    Hälsningar Gunilla

    En vetenskapsman i folklivsforskning berättar och äntligen fick jag svar på min undran varför Svenskar har det kynne vi har.
    Sverige är det enda land i världen som har levt i små grupper i bondesamhället. Mamma pappa barn och närmsta släkten och långt till närmsta granne. I alla andra länder har man levt tätt i stora grupper. Därför är vi rädda och blir ännu räddare ju fler vi får omkring oss. Jag ser skillnaden under de 35 år som jag bott inne i stan hur det förändras. Så vi blir livrädda och här i stan måste man titta bort så fort någon tittar tillbaka. I 98% om jag inte gör det får jag en ilsken blick som säger –Vad faan glor du på. Bra att jag äntligen fick en förklaring och det sitter i vårt DNA och kommer ta 2-3 generationer innan det är borta. Förklaringen är bra men lika trist ändå. De flesta bryr sig inte utom dom som är uppblandade som jag och har ett annat kynne.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.