Hur ska vi lyckas få människor att öppna sig för en omställning?

Imorgon måndag 23/9 bjuder FN in till en dialog om hur arbetet med Agenda 2030 går. I Sverige och i Europa tvingas vi tyvärr konstatera att utsläppen från våra bilar och transporter inte minskat, utan tvärtom ökat. Situationen är ohållbar ur ett miljöperspektiv och samtidigt är inte vägen framåt varken mer information eller att komma med pekpinnar och fördömanden.

Istället behöver vi fokusera på de bakomliggande behoven och drivkrafterna som styr människors vanor och beteenden och identifiera vad hindren egentligen handlar om. Ett exempel på detta är Tyskland och tyskarnas kärlek till bilen som gör att motviljan mot såväl elbilar som kollektivtrafik är massiv. Detta trots den relativt sett höga medvetenheten om klimathotet och engagemanget i frågorna på politisk nivå och hos stora delar av befolkningen. För att förstå den irrationella aspekten i detta behöver vi förstå att bilen är central för tyskarnas känsla av trygghet och stabilitet genom att bilindustrin var vägen att bygga välstånd för landet efter det förödande andra Världskriget. Därigenom fick man även omvärldens beundran och eftersom efterfrågan på tyska bilar varit stor i decennier har även en betydande del av befolkningen sin försörjning genom arbete i just bilindustrin. Känslan är att bilen gett så oerhört mycket tillbaka i termer av livskvalitet och frihet. Att ge upp bilen och börja åka kollektivt blir i ljuset av detta inte särskilt intressant.

Att samhället säkerställer att det finns alternativa transportmedel till bilen är naturligtvis en självklarhet för att det överhuvudtaget ska fungera för människor att hantera sin vardag och sitt behov av att kunna förflytta sig mellan hemmet, jobbet, skolan och aktiviteter av olika slag. Det är dock hög tid att inse att detta inte kommer att räcka och att var och en av oss kommer behöva rannsaka oss själva och våra val och genomgå en separation från saker, sammanhang och vanor som vi älskar. Att genomföra de massiva förändringar i transportvanor som krävs borde rimligtvis vara enklare i storstäder där möjligheten till kollektiva transportmedel är enklare att få på plats. Att ställa bilen åt sidan och börja åka kollektivt om möjligheten finns borde då vara en självklarhet för alla och för att komma dit behöver vi axla det personliga ansvar för beteendeförändringar som ingen slipper undan. För att nå dit behöver vi fundera på vad denna förändring innebär inte bara på en praktisk eller bekvämlighetsnivå, utan även vad gäller känslan av status, frihet/flexibilitet och andra irrationella behov som kan tänkas ligga till grund för ett motstånd. Att få lov att sörja det man behöver lämna bakom sig är en viktig del av en sådan process men om utrymmet, respekten och förståelsen för detta inte finns, kan vi vara säkra på att vi inte kommer komma särskilt långt och att vi sannolikt inte kommer att se några positiva förändringar i utsläppen från bilar i närtid.

Vare sig vi vill det eller inte lever vi i en ny tid nu och vi behöver hjälpas åt att ställa om vår livsstil på ett sätt som leder till hållbarhet för såväl människor som miljön. Låt oss ta ner dialogen och debatten om detta från en övergripande samhällsnivå till oss själva och vår egen livsstil och försöka axla det personliga ansvaret för hur vi lever vårt liv. Sustainability begins with you….!

Välkommen imorgon till Clarion Sign på Norra Bantorget i Stockholm där vi samlar oss kring Mål 3 och diskuterar Hälsa & Välmående utifrån de utmaningar vi har med psykisk ohälsa i vårt samhälle. https://bit.ly/ASustainableStart

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.