I den perfekta världen tar meningslösheten över

”Vi mår allt sämre. Men varför? Och hur kommer det sig att politiken har så svårt att fånga upp den ökande psykiska ohälsan?” Roland Paulsen’s artikel om den växande psykiska ohälsans orsaker i Sverige och i världen parallellt med samhällets och politikens flagranta oförmåga att hantera den, sätter fingret på en blind fläck som är direkt förgörande för mänskligheten i vår tid.

https://www.dn.se/kultur-noje/roland-paulsen-varfor-ar-det-sa-svart-att-forebygga-depression/

När jag själv gav mig ut på forskningsturné 1999 för att med hjälp av en Fenomenologisk studie ta reda på den grundläggande orsaken till att välartade och lyckade 30-åringar i Sverige med bra liv och karriär utvecklade depression, ångest och utmattningsbesvär, var min utgångspunkt att på djupet lyssna på dessa människors beskrivningar av sina tankar, känslor och behov – frikopplat från någon modell som de borde passa in i. Resultatet blev att jag insåg att människor i denna åldersgrupp och livssituation hade behov, värderingar och drivkrafter som avvek från de strukturer som arbetslivet och samhället erbjöd och som de kände sig fångade i. En slutsats i studien var att människor vantrivs i kulturen de lever i på grund av att den inte längre är i linje med vad människor upplever att de behöver för att känna mening och glädje i tillvaron.

Studien som året därpå publicerades i bokform under namnet ”Att få livet att gå ihop – om yngre karriärmänniskors arbets- och livsvillkor” (2000) blev avgörande för min förståelse och mitt ställningstagande att ägna mitt arbetsliv åt att skildra dessa frågor och att försöka bidra till en utveckling där människor fick ett språk och hjälp för att kunna förstå sin belägenhet utifrån ett existentiellt perspektiv i motsats till den medikaliseringsvåg som löpt över det västerländska samhället under de senaste tjugo åren.

Roland Paulsen beskriver i ovan nämnda artikel att utvecklingen i synen på psykisk ohälsa föranleder att vi måste ställa oss frågan vad som är normalt. Utifrån rådande statistik kvalar ca en fjärdedel av befolkningen in i kriterierna för psykisk ohälsa vilket innebär att vi måste ifrågasätta om det normala 2019 kanske är att må dåligt och inte att må bra? På frågan om hur många som upplevt depressions- och ångestsyndrom i livet varierar resultaten från 12 procent i Nigeria till 47 procent i USA, ändå fortsätter vi i Västvärlden att bortse ifrån det uppenbara att kulturen vi skapat faktiskt gör oss sjuka.

Den massiva förnekelsen av arbetslivets och samhällets inverkan på vår psykiska hälsa och välmående beror på att det rådande samhällsparadigmet inte ger utrymme för andra tolkningar än att det måste vara individens oförmåga att hantera sitt liv som är kärnan i problemet. Föreställningen att den psykiska ohälsans lavinartade ökning i hela västvärlden möjligen skulle kunna innebära en signal, ett symptom på bristande hållbarhet hos individen i relation till sin miljö i likhet med naturens reaktioner i förhållande till det ekologiska systemets gränser, finns inte.

Det har gått tjugo år sedan jag via mitt forskningsprojekt förstod att grunden för den ökade psykiska ohälsan i Västvärlden har en existentiell grund där frågan om mening står på spel. Känslan av mening är helt central för hur vi mår och hur vi fungerar och om den brister så finns det inget som kan kompensera för den. Känslan av tomhet och meningslöshet i en värld där vi lever i materiellt överflöd och är fria att skapa och formge vårt liv som vi önskar, är självklart helt obegriplig om man utgår från det rådande paradigmets logik och sanningar. Enligt den logiken borde vi vara friskare och mer välmående än någonsin tidigare! Vägen framåt handlar om att nollställa sig och att på djupet lyssna på och försöka förstå vad det är människor upplever att de saknar och vad de skulle behöva för att må bra i en tid som har allt men där det viktigaste av allt – känslan av mening – saknas. Hittills har vi inte sett någon politiker intressera sig för ett sådant ödmjukt förhållningssätt till vår tids stora lidande.

Efter att ha ägnat två decennier åt att som existentiellt inriktad psykolog möta och arbeta med tusentals människor med psykisk ohälsa har jag fått oräkneliga erfarenheter av att den teori jag landade i 1999 stämmer i praktiken. När människor får förståelse, språk och vägledning för sin situation som bygger på

2 Kommentarer
  1. Catharina Johansson Söderström says:

    Så viktig fråga!
    Och så väl formulerat!

    Vill i all välmening även uppmärksamma dig på att det “ramlat bort” några meningar på slutet.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.