I jakten på evig lycka

I välfärdssamhällets utveckling mot välstånd och ett bättre liv blev vi invaggade i tron att maximalt och ständigt lyckorus var uppnåeligt och ett ideal att sträva mot. I detta narrativ blev känslor av oro, sorg, nedstämdhet och meningslöshet icke önskvärda som vi lärde oss att medicinera bort. Att lägga locket på blev svaret på den psykiska ohälsan i samhället fram till 1990-talet.

Den amerikanska drömmen om ekonomiskt välstånd och evig konsumtion kunde helt enkelt inte ifrågasättas eftersom samhällsutvecklingen vilade på dessa principer. Läkemedelsindustrin blev därför en viktig aktör i sitt bidrag till att i det längsta upprätthålla bilden av lycka och välmående även då det började krackelera i fogarna med hjälp av antidepressiva, sömntabletter och ångestdämpande mediciner. 2020 när över en miljon människor i Sverige går på antidepressiva mediciner i Sverige, då bokstavsdiagnoserna för barn mångdubblats och den psykiska ohälsan blivit den vanligaste orsaken till sjukskrivningar, börjar vi äntligen bryta igenom den massiva censuren kring hanteringen av dessa frågor och ställa oss relevanta frågor.

Är det verkligen rimligt att tänka sig att vi är så olyckliga i paradiset undrar psykiatern och författaren Christian Rück i sin bok med samma titel? Slutsatsen som han, liksom jag själv och andra delar, är att människor verkligen mår dåligt och behöver hjälp men frågan är om det är sjukdom vi talar om och om medicinering är svaret på normala mänskliga reaktioner?

I ett narrativ som handlar om att livet måste vara enkelt, vackert och perfekt i alla lägen är det naturligt att alla störningar uppfattas som avvikningar som bör elimineras. Läkemedelsindustrin är den stora vinnaren i detta där medicinerna som hjälper miljoner människor världen över att sova gott om natten trots att deras inre är i uppror, men vid en viss punkt blir det inte möjlighet att upprätthålla censuren över hur vi egentligen mår och vad som faktiskt pågår i relationen mellan människan och den värld vi skapat.

Kanske har vi nått den gränsen då över 10% av befolkningen i ett av världens mest lyckade exempel på Välfärdssamhällets utveckling måste ta hjälp av mediciner för att orka leva eller då över 12% av alla pojkar i skolåldern i Stockholm diagnostiseras med ADHD. Vad är att betraktas som normalt och vad är egentligen sjukdom?

Kanske är det det massiva förtrycket av vårt inre, av våra känslomässiga, fysiska och själsliga behov under många årtionden som gör att pendeln nu istället svänger åt andra hållet. På sociala media är ångest, depression och meningslöshet några av de vanligaste orden som förenar tonåringar och unga vuxna och att lida av depression eller ha varit med om trauma har vänts från att vara skambelagt till att bli en faktor att lyfta fram för att väcka intresse från omgivningen som anger att du har något att berätta och att du har djupare tankar och erfarenheter av livet.

Det stämmer att många mår dåligt och att lidandet är äkta. Människor behöver verkligen hjälp och det är bra att vi pratar om problemen på ett öppet sätt. Den avgörande frågan är om den psykiska ohälsa som inte ryms inom psykiatriska diagnoser såsom Schizofreni, Borderline, eller Bipolär sjukdom, bör betraktas som sjukdom och behandlas med mediciner, eller om de är ett rop på ett nytt narrativ, en ny berättelse om vad livet handlar om som gör att vi kan kan lära oss att bättre acceptera lidande och svårigheter som en del av människans villkor på jorden och ta till oss verktyg för att bättre hantera naturliga känslor av nedstämdhet, oro, stress, sorg och inte minst osäkerhet.

I tjugo år har jag arbetat med att utbilda och utveckla människor i vad det innebär att vara människa och att lära sig att hantera de existentiella livsvillkor som är en del av livets naturliga och oundvikliga predikament. Jag har sett hur symptom starkt förbättrats och försvunnit med hjälp av kunskap och verktyg som gjort det möjligt att bygga en högre grad av resiliens att möta livets utmaningar på som lett till ökad livskraft, hälsa och välmående. Något vaccin mot livets prövningar finns inte och är i ärlighetens namn kanske inte heller något att eftersträva. Att ge upp jakten efter ständig lycka som mått på att vara frisk upplevs av många som en stor befrielse. Frihet och välmående handlar mer om att få känna det man känner och att ha rätt till sina egna upplevelser istället för att få en spegling av att vara sjuk och att lägga locket på det budskap som kroppen och själen kommunicerar.

Sammanfattningsvis är min uppfattning att den gamla berättelsen om livet har spruckit och att det är något gott som kommer ur den stora ökningen och samtalet om psykisk ohälsa i välfärdssamhället. Samtidigt är det av största vikt att vi inte väljer att möta detta lidande med fortsatt diagnostisering och sjukdomsperspektiv som banar väg för ökad medicinering.  Istället behöver vi hitta strukturer och möjligheter utanför vården där vi kan hjälpa, stötta och vägleda människor i att lära sig att hantera livet och att få nya perspektiv på sina tankar, känslor och upplevelser. Inom existentiell psykologi sätts frågan om mening i centrum för vad livet går ut på och frågan om hur vi skapar mening i vårt liv är en aktiv handling som kräver att vi blir aktörer i vårt liv, som motsats till att passiviseras av samhällets diagnoser som talar om för oss att vi är otillräckliga och behöver vila oss ur våra problem.

Som inspiration vill jag tipsa om boken “Livets mening – om frågan och svaren” med redaktör Tomas Brytting där olika forskare bidrar med tankar och perspektiv på detta tema.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.