Identifikation med diagnoser kan bli en fälla

Från att psykisk sjukdom, symptom och diagnoser varit något högst skamligt och privat har situationen nu vänts till den motsatta. I Sverige är det just de psykiska diagnoserna som lyfts fram hos några av våra största ”influencers” som har miljoner följare i sociala media. Att ha ADHD, panikångest eller depression har därigenom blivit socialt accepterat och kunskapen om vad tillstånden innebär har ökat enormt mycket för den stora massan.

Det finns något gott och bra med detta i grunden eftersom det tar bort skamkänslor hos dem som drabbas och lider av olika psykiska besvär och begränsningar, samtidigt som det visar att det går att prata om det och att fungera och lyckas väl i samhället ändå. Utvecklingen är ett led i tidsandan där vår kultur nu genomgår en revolution som handlar om att de yngre generationerna strävar mot det som är äkta och autentiskt; att alla människor ska få vara som de är oavsett religion, sexuell läggning, ursprung, diagnoser o.s.v. Man vill ha ett inkluderande samhälle där man pratar naturligt om vad man känner och upplever och om saker och ting för vad de är utan skygglappar.

Allt i livet handlar i slutändan om balans som jag brukar lyfta fram här på bloggen och ibland tar det ett tag innan man når dit. Från att vi levt i en tid och i ett samhälle som handlat om yta och perfektion där hjärnan, förnuftet och rationaliteten varit härskare på bekostnad av känsloliv och själsliv som levt i förtryck, har saker och ting nu vänts till sin motsats. Det nya paradigmet sätter känslorna och själen i centrum för tillvaron och gör rent hus med förnuftet och socialt anpassat beteende. Man ska få vara den man är och säga och göra vad man vill – utan att det finns regler och förhållningssätt som hämmar eller diskriminerar eller för den delen någon integritet.

Problemet med detta är att det blivit trendigt och socialt önskvärt att ha en psykisk diagnos och att många människor överidentifierar sig med sitt psykiska lidande och besvär och att det därigenom blir deras främsta attribut och identitet. Man är sin depression eller sin ADHD diagnos och om hela ens identitet och i vissa fall även karriär hänger på det så är det osannolikt att man vill bli befriad från den. Istället faller man lätt in i att bli sin sjukdom med alla de begränsningar i livskvalitet som detta trots allt medför och önskan/behovet av att bli sedd och bekräftad gör att många gör övertramp på sin känsla av integritet utan att förstå vad det kan betyda att lämna ut sitt innersta och mest privata till hela världen. I efterhand kan detta ge orsak till mycket ångest och en upplevelse av att sakna gränser, vilket i sig ökar känslan av vilsenhet….

Samhället har ett stort ansvar i detta där vi under de senaste decennierna haft en politik som ivrigt förespråkat psykiatriska diagnoser och medicinering som ett enkelt och standardiserat sätt att effektivera hanteringen av människor som av olika skäl inte mår bra och som upplever symptom och besvär som följd av det. Följden är att vi är världsledande i att ha medborgare som har diagnostiserats med depression, ADHD och ångesttillstånd, något som hanteras genom en massiv medicinering av ångestdämpande och antidepressiva där över en miljon människor äter antidepressiva mediciner och enligt sin diagnos har ett avvikande beteende i jämförelse med normalbefolkningen. Är det inte dags att vi börjar ifrågasätta om vi i Sverige verkligen kan ha det så mycket mer eländigt och besvärligt än resten av världens länder att vi dukar under i psykiska sjukdomar?

Inte bara är detta hånfullt mot dem som verkligen lider av psykisk sjukdom, som har korrekt ställda psykiatriska diagnoser och som kan överleva och fungera tack vare de mediciner som finns till hands och som räddat många liv, det riskerar dessutom att bli en fälla för resten av befolkningen där forskning visar att vi de facto inte har någon ökning av psykiatriska diagnoser som t.ex. Schizofreni, Bipolaritet eller Psykoser. Det som ökat markant är det som kallas lättare psykiatriska tillstånd med reaktion på stress och livsomständigheter som människor saknar verktyg för att hantera. Det är självklart så att många människor i denna kategori verkligen lider av psykiska besvär och behöver hjälp och stöd men dessa tillstånd går i många fall att behandla och att tillfriskna ifrån. Av det skälet är det högst olyckligt om diagnosen blir en identitet och något att klamra sig fast vid som ett sätt att finna mening, sammanhang och även en ursäkt, en fribiljett från att behöva ta ansvar för sig själv och sitt liv fullt ut.

Fler och fler föräldrar är bekymrade över utvecklingen och över sina barn där berättelser om barn i tidiga tonåren som kommer hem och är ledsna över att de inte har någon diagnos, blir allt vanligare. Att vara den ende i klassen som inte är deprimerad eller har någon bokstavsdiagnos är inte lätt i en ålder då man vill passa in och vara som alla andra. Detta riskerar därmed att utvecklas till ett problem på riktigt.

Det är en orolig och turbulent tid vi lever i då samhället och livet som vi känner det är på väg att transformeras. I sådana tider är det normalt att människor är oroliga, osäkra, stressade och vilsna. Det gamla och trygga är borta och det nya är ännu otydligt och okänt. I sådana tider behöver människor få prata om hur de känner, känna stöd och gemenskap med andra, men också fokusera inåt och försöka hitta ett inre lugn och en bas som bär även när det blåser och är ”okänt vatten”. För att detta ska fungera krävs det tid och närvaro från andra vuxna, från ledare, från sjukvård, skola och andra instanser som har en roll och ett ansvar för utvecklingen. Men istället för att satsa på att skapa utrymme för närvaro handlar vägen vi slagit in på om att effektivisera och att överlåta mer och mer på tekniken att hantera, samtidigt som de flesta upplever en konstant tidsbrist på alla livets områden som skapar stress och känslor av otillräcklighet.

Vi har slagit in på helt fel spår och vi kommer inte kunna hantera dessa utmaningar med mindre än att vi inser och accepterar det och revolterar mot de strukturer i samhället och i arbetslivet som hämmar och försämrar människors hälsa och välmående för att istället anpassa dem till vad människor behöver för att utvecklas och må bra. För att detta ska kunna ske behövs ett uppvaknande på individnivå som når ut och påverkar den stora massan av befolkningen i att tillägna sig ett nytt perspektiv på livet som har en målbild riktad mot det friska snarare än mot att få en diagnos. Som inspiration kan vi tänka på Greta Thunberg som varit öppen och beskrivit sin upplevelse av att leva med Aspergers Syndrom och sitt psykiska lidande, men som nu då hon funnit sitt” purpose” och har ett extremt utmanande liv uppger att hon mår bättre än någonsin. Hennes tal och hennes arbete som fängslar människor jorden runt handlar inte om att fokusera på hennes psykiska besvär eller hennes diagnos, utan om det budskap hon har att förmedla och den insats hon vill göra för världen. Att hon råkar ha en diagnos är egentligen helt ovidkommande i sammanhanget och visar bara på det faktum att människor i alla tider och i alla samhällen haft olika styrkor och utmaningar som beroende på hur det omgivande samhället bemött dem, gett de allra flesta möjlighet att finna en plats i samhället och att ha ett fungerande liv. Att överdrivet mycket fokusera på psykiska diagnoser och därmed stämpla människor som avvikande och inte fullt kapabla att leva upp till en generell norm, kan passivisera och försämra människors livskvalitet för hela livet.

Alla människor som inte mår bra förtjänar att bli bemötta och få hjälp, frågan är bara vilken hjälp och var den hjälp man behöver finns att tillgå? I många andra kulturer precis som tidigare i vår egen, hanteras livsfrågorna av religionen och dess institutioner och ledare, samt med hjälp av familjen och traditionen och inte av sjukvården. Eftersom sjukvården är den enda struktur det sekulariserade och individualiserade samhället erbjuder för att hantera människors mående är det naturligt att människor vänder sig dit för allhehanda besvär och för att få hjälp med sitt lidande. Där möter man en professionell sjukvårdsapparat som är skolad och tränad i att se det sjuka och avvikande för att snabbt bota, hjälpa och rädda liv. En snabbt ställd diagnos är avgörande för att lyckas med detta uppdrag men att hantera känslor av separation, sorg, identitet, rädsla för det okända, liv och död – tillhör människans eviga existentiella frågor att söka sina egna svar på och är ingen sjukdom eller diagnos.

Frågan är om det då är rätt att söka hjälp inom vården för dessa frågor?

2 Kommentarer
  1. Annica says:

    Jag instämmer i mycket av dina kloka tankar ❤️
    Min son hade ADHD och åt medicin för att klara sitt liv.
    Han var aldrig sin diagnos men den födde ett stort utanförskap.
    Det var samhället som skapade det utanförskapet.
    Det utanförskapet ledde till att han avslutade sitt liv 23 år gammal.
    Den blev inte hans karriär.
    Den ledde till att han förlorade ett liv och vi det bästa vi älskade och hade i våra liv.
    Låt oss se det ljus som alla människor är.
    Vi har långt att gå innan vi är där.
    ❤️❤️❤️
    Annica

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Tack Annica för att du vill dela det svåra du har varit med om. Tack också för att du visar att det går att se ljuset även i den allra värsta smärta och sorg. Varma hälsningar Fredrik

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.