Katastrofer leder till förändring

Det är dags att inse att vi lever i en katastrof som berör alla människor på jorden. Coronaepidemin skördar nya liv varje dag, många kämpar för sina liv och människor drabbas av sorg och förluster i dess spår utan att ens kunna delta i någon begravning. Miljoner människor sitter instängda i karantän på obestämd tid med starka begränsningar i rörelsefrihet och med en alltigenom oviss framtid att hantera.

Parallellt rämnar den globala ekonomin framför våra ögon och livet som vi känner det finns inte längre kvar. Vi har landat mitt i det existentiella tomrum som en katastrof obevekligen orsakar där det saknas svar på hur det ska bli. I sådana utmanande tider behöver vi påminna oss om att katastrofer varit en del av människans historia på jorden och att de alltid lett till att livet på jorden tagit ett nytt steg i utvecklingen framåt. Symptomen på en oundviklig katastrof har länge varit här och varningsklockorna har ringt allt högre utan att vi och samhällena vi lever i har förmått bryta oss loss från “business as usual”. Sverige som betraktas som ett av världens mest upplysta och minst korrupta länder lyckades t.ex. inte uppnå ett enda av sina klimatmål före den aktuella Coronakrisen. Den psykiska ohälsan med depressioner, ångest och utmattningstillstånd hade nått epidemisk styrka och våldet i samhället hade urartat totalt.

Den pågående katastrofen har försatt mänskligheten i ett akut chocktillstånd där vi alla tvingas stanna upp och börja reflektera i nya banor och utveckla nya vanor. Jag som har arbetat med människor i kris i tjugo år har sett hur detta tillstånd har förändrat människors värderingar till en syn på sig själva och livet som bygger på hållbarhet och som varit utmanande att implementera i en omvärld som går i motsatt riktning där människans grundläggande behov nonchaleras. I den gamla berättelsen om livet som präglade det paradigm som vi nu lämnar, ansågs den psykiska ohälsan som ett individproblem som kräver symptomlindring och en återanpassning till det arbetsliv och samhälle som gjort en sjuk. I det nya paradigmet som inleds nu har människor som genomgått kriser istället ett försprång och är plötsligt i takt med tiden. Om man redan har förlorat bilden av sig själv som stark, odödlig och ständigt presterande genom t.ex. en utmattningsdepression och lyckats ställa om livet till att bli mer inifrånstyrd och mer mån om att leva väl med sig själv och sin omvärld, kan man ha lättare att hantera den aktuella krissituationen och uppleva att man är bättre rustad för att hantera den och se ljust på framtiden.

En av de stora frågeställningarna och utmaningarna det senaste årtiondet har varit hur vi ska få människor, företag och samhälle att agera innan kris och katastrof är ett faktum. Hur ska vi kunna locka och inspirera till förebyggande åtgärder när läget inte är akut? De som drabbats av utmattningstillstånd uppfattar i efterhand att de hade många varningsklockor som ringde och en tydlig symptombild i månader, ibland år, innan de bröt samman. Ändå lyckades de inte bryta detta i tid för att söka hjälp eller genomföra nödvändiga förändringar. Det beror inte på att vi är dumma utan för att det ligger i människans natur att ha svårt att göra stora förändringar och att vi är flockdjur som beter oss som andra i vår omgivning agerar. I det gamla paradigmet handlade livet om att prestera, ha status, öka den materiella välfärden och att visa upp en lyckad, helst perfekt bild av sig själv för omvärlden. Hur man mådde på insidan var oväsentligt i jämförelse. Detta är skälet till att det endast är kraschen, katastrofen som blev vägen till förändring.

Den pågående katastrofen stänger ner livet för alla, rik som fattig, ung som gammal. Konsekvensen är att vi från tillvaron i karantän kan se hur utsläppen halveras jorden runt och att vi plötsligt gått från det omöjliga i att uppnå klimatmålen till att kunna ticka av samtliga boxar. Ensamheten som varit en outhärdlig del av tillvaron för många förbytts i solidaritet och gemenskap där vi hjälper varandra i vardagen. Tiden med familjen och med närstående ökar liksom utrymmet för självreflektion. Istället för ständiga strider mellan politiska partier som ofta handlar om personlig vinning och om att vinna nästa val ser vi nu en nationell samling i regeringen där vi pratar om värderingar, människovärde, etik och moral – angelägna frågor som berör livet i grunden.

Det finns ingen motsättning mellan att vara arg, frustrerad och ångestfylld över att Coronaepidemin ställt livet på ända – samtidigt som vi på en högre nivå kan börja reflektera över de möjligheter som livet efter katastrofen kan leda till. Just nu är det omöjligt att förutspå hur livet kommer att bli efter Corona och som jag brukar hävda innebär inte kris per automatik en sund utveckling. Klart är att begränsningarna i tillvaron med allt vad de innebär tvingar oss till djupare reflektioner kring vad livet egentligen handlar om och att utvecklingspotentialen i krisen blir starkare ju mer dessa insikter får fäste i människors medvetanden. Låt oss använda tiden i karantän till att fundera över det ansvar vi har att gemensamt agera för att livet efter Corona blir ett samhälle där vi plötsligt lever i det omställda samhälle gällande såväl den sociala hållbarheten som gällande miljön som vi vet att vi måste lyckas med för att inte orsaka en ännu värre katastrof i framtiden och som vi före Corona såg som en utopi.

Om vi lyckas med detta kan vi skapa en mening av den situation och de förhållanden som råder nu och i framtiden blicka tillbaka på Coronaepidemin som en tid av katastrof som vi nyttjade till att ställa om till ett nytt paradigm i människans historia som sätter människan och jorden och dess grundläggande behov i centrum.

2 Kommentarer
  1. Yvonne says:

    Ja, jag har faktiskt tänkt på det paradoxala; coronaviruset är faktiskt bra för miljön. Inga mer flygresor. Färre bilar. Mindre konsumtion. De flesta av de som dör är de äldre och sjuka och/eller äldre rökare, sjukligt överviktiga. Det drabbar inte lika mycket barn, unga, fertila och friska människor. Men vad vet jag. Vi har inte sett slutet på detta än. Men vi kommer att överleva. De flesta gör ju faktiskt det.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.