”Konstant lycka inget att sträva efter”

[dropcap]H[/dropcap]ysterin kring begreppet lycka är tröttsam och upptar för många spalter i våra tidningar till irritation för oss som accepterar även de mörkare grundtonerna i livet” skriver Dilsa Demirbag-Sten i DN (20/10).

[dropcap]M[/dropcap]in fundering när jag läser denna intressanta krönika är att grundproblemet i vår västerländska kultur kanske helt enkelt handlar om att vi lever med en orealistisk bild av vad livet ska innebära där vi ständigt matas med amerikanska filmer som alltid har ett lyckligt slut. I min egen släkts historia har vi upptäckt att en del av våra släktingar som utvandrade till Amerika i själva verket inte levde det fantastiska ständigt skimrande liv som de skildrade i sina brev hem till släktingarna i Sverige. Med ömhet i sinnet för dessa människors öden har jag tänkt att de som utvandrade, i likhet med utvandrare i alla tider har ett stort behov av att visa dem de lämnat bakom sig att offret var värt priset. För att lämna allt det välbekanta bakom sig måste man nästan inbilla sig att man ska åka till paradiset för att finna styrkan och modet att bryta upp. Hela det amerikanska samhällets ideal är baserat på dessa europeiska utvandrares behov av att bevisa för sig själva och för sin omgivning att de är lyckade och att livet ständigt är makalöst underbart, precis som i sagan. Som världens största supermakt är det naturligt att detta perspektiv på livet blivit en norm, ett ideal för resten av jordens befolkning att försöka leva upp till.
I samband med president Obama’s besök i Sverige i höst fick vi lära oss att Sverige är det mest amerikaniserade samhället utanför USA, just därför kanske det inte är så konstigt att vi har tagit till oss detta lyckoideal och att vi ständigt känner oss misslyckade då vi inte lyckas leva upp till det?

[dropcap]M[/dropcap]in egen bakgrund med förankring i Sydeuropa, har gjort att jag alltid med förundran reflekterat över den utbredda fascination efter att ständigt lägga livet tillrätta och att ständigt sträva efter total tillfredsställelse på livets alla områden. Först då har man ”rätt” att känna sig nöjd och koppla av. I likhet med vad som skildras i franska filmer har min egen livssyn alltid varit mer realistisk och baserad på att livet är en existentiell angelägenhet där lycka i mångt och mycket är en fråga om val och inställning. Att t.ex. acceptera livets utmaningar, att inse att grå dagar och t.o.m. kriser har ett värde som ger livet fördjupning och mening, bäddar paradoxalt nog för att få uppleva fler stunder av lycka och tillfredsställelse trots att livet just där och då är långt ifrån perfekt. Det finns en djup klokhet i vad Dilsa Demirbag-Sten uttrycker i sin krönika då hon skriver; ”Den som klamrar sig fast vid förälskelsen och ständigt söker den kicken missar den djupare kärleken. Så är det också med lyckan…..”

Läs Dilsas krönika här –>

2 Kommentarer
  1. Camilla says:

    På väg i bussen tidigt på morgonen läser jag ditt inlägg och reflekterar över vilken betydelse ordet lycka har för mig. Jag betraktar utsikten genom bussens smutsiga rutor och kan trots en dimma av gråtoner framför min vy se den storslagna skönheten av Stockholm i höstfärger och alla brandgula och roströda löv som ligger på marken kringströdda överallt. Är det inte ljuvligt att bara kunna njuta av det vackra, visst är det en lycka i sig? Så fastnar blicken på bussens reklamskylt med en text från Svenska kyrkan; “Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det” (ur Johannesevangeliet 1:5).

    Är det inte så att om man lyckas bibehålla just den andemeningen i sitt sinne över livet, över de grå dagarna och över alla händelser som sker i allas våra liv, så uppstår en sinnesfrid över att livet precis så som det är – med djup kärlek, med krossad kärlek, med dagar då man måste vända på slantarna, med skavsår ibland men också med underbara ögonblick och upplevelser – är storslaget och fantastiskt tack vare alla dåliga dagar och alla bra dagar. Eller som Nisse Simonsson skriver på titeln till en av sina böcker “Livet är inte så tokigt om man beaktar alternativet”.

    Jag tycker om att öva min förmåga att känna värme inombords. Den där sortens värme som infinner sig när något känns äkta och ärligt. Som en sen kväll när barnen låg tätt tryckta på vardera sida om mig i sängen när det var läggdags och jag förklarade för min son att “ni är alltid så snälla mot mig” och han då svarade ” det är för att du alltid är snäll mot oss”. Den värmen sprider sig i kroppen och stannar kvar för lång tid, och då spelar lite dammråttorna i hörnen ingen roll, eller en obetald räkning. Jag tror att det är fullt möjligt att träna upp denna förmåga, och jag tror det handlar om, precis som du skriver, en inställning till livet som man kan välja och att de dåliga stunderna eller kriserna måste höra till för att förstå att se lyckan i de små delarna av livet och nå djupare in i själen.

    Eller häromdagen över en middag med några goda vänner när en av dem berättar om den tragiska händelsen över familjens nyss bortgångna guldhamster, och hur hon mitt i barnens ledsenhet hade insett hur värdefullt det var att barnen fick känna sorg och kärlek till en så liten varelse och vilken lycka detta lilla husdjur hade skänkt henne själv så liten den var. Dagen efter det sorgliga dödsfallet hade min väninna själv gått till djuraffären runt hörnet och skaffat en ny liten hamster…

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Tack Camilla för att du delar med dig av dina reflektioner i vardagen
      kring allas vår möjlighet att fånga och välja lycka – även när det är
      grå dagar!

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.