Konstnären som känner sig hemma när han är borta

[dropcap]I[/dropcap] DN (Insidan 8/1 2013) kan vi läsa om den berömde konstnären Makode Linde som relativiserar begreppet hemma. För de flesta människor förknippas den djupare känslan av hemma med den plats där man växte upp och de sammanhang som präglade en under barndomen. För dem som flyttat därifrån av frivilliga skäl på grund av kärlek eller arbete, samt för dem som tvingats fly på grund av krig eller fattigdom, är hemlängtan ofta väldigt stark. Det kan vara svårt att rota sig någon annanstans och låta en ny plats bli förknippad med att vara hemma. Invandrare som har svårt att lära sig ett nytt språk eller att överge hemlandets seder och bruk är ett klassiskt exempel på en inre vägran eller oförmåga att släppa taget, att anpassa sig och att öppna sig för livet på nytt. Detta är djupt mänskligt och något som vi även kan se i hur vi i Sverige gärna behåller vår dialekt, kontakten med barndomsvänner via Facebook, och tillbringar semestrarna på barndomens ort om vi har möjligheten.

Det handlar i grunden om identitet, om vem vi är inför oss själva och andra, vilket för många är något som hänger ihop med människor, platser och sammanhang som man lever i och med. Makode Lindes beskrivning av sig själv och sitt liv förmedlar en annorlunda bild av hur livet kan te sig om man upplever sitt ”hemma” i och med sig själv istället för i förhållande till en yttre plats eller ett yttre sammanhang. För honom är hemma på ett sätt Södermalm i Stockholm där han vuxit upp och haft sin barndoms erfarenheter men han har valt att flytta därifrån för att känna sig friare inombords. I Berlin dit han flyttade för fem år sedan är han efter dessa år också hemma men han har vägrat att lära sig tyska för att han faktiskt tycker om att leva lite vid sidan av och inte bli uppslukad av samhället. Det uppfriskande med denna levnadsskildring tycker jag är perspektivet att det faktiskt finns olika sätt att få känna sig hemma på!

[dropcap]F[/dropcap]ör en del handlar det om en yttre plats som ett hus, en stad, ett landskap eller ett land. För andra finns hemkänslan inom en, i de egna tankarna och känslorna oberoende av vart man befinner sig i världen. Psykologer och andra har ibland ett synsätt som handlar om att det är en brist om man inte vill rota sig, slå sig ner och skapa sig ett sammanhang där man känner sig hemma. Då förstår man inte att människor är olika och att en djupare form av frihet och harmoni kan uppstå då man lyckats frigöra sig från beroendet av yttre former och istället är öppen och tillgänglig för att möta livet och människor där man råkar befinna sig. Det kan vara väldigt tryggt att få vara i sin hembygd men andra kan uppleva samma erfarenhet som begränsande. Samma förhållanden gäller också vårt språk. För de flesta är modersmålet förknippat med trygghet och frihet att fritt kunna uttrycka sina tankar och känslor utan att behöva anstränga sig särskilt. Under min tid då jag arbetade som psykolog på en skola och behandlingshem för autistiska barn och ungdomar i Paris fick jag erfara hur en del barn som aldrig yttrat ett ord på sitt modersmål franska, plötsligt hittade en väg till kommunikation via spanska, engelska eller något annat språk. Det nya språket fungerade för att det inte var laddat med minnen och erfarenheter som begränsade. Friheten och flytet fanns i det nya och oprövade och tystnaden i det välbekanta och givna. Oavsett om vi söker frihet eller trygghet har vi alla behov av att få känna oss hemma och ju sannare vi lever vårt liv, desto större inre trygghet och känsla av hemma i och med oss själva.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.