Lässvårigheterna i USA är epidemiska

[dropcap]”V[/dropcap]ad ska råda bot på Sveriges dalande Pisa-resultat? Skolans förfall är ett symptom på en mer djupgående kulturell kris, menar den amerikanske författaren Chris Hedges. Han lägger skulden på kulturindustrin” (DN 8/1). Den tes som Chris Hedges driver sätter fingret på en djupare problematik i hela den västerländska kulturen som kan uttryckas med att du har allt mindre att vinna på att vara en läsande människa i en värld som fokuserar på yta och kändisskap. De flesta människor som uppmärksammas i vår kultur är inte läsare eller intellektuella, säger Daniel Sandström, kulturchef på SvD. Liknande tankegångar framförs av Dagens Industris politiska redaktör PM Nilsson som för fram att skolkrisen måste ställas i relation till bland annat datorspel och en underhållningskultur med jättelika arenabyggen som tempel i varje stad av mått.

[dropcap]H[/dropcap]ar apparna, paddorna, smartphones, och arenashowerna med Disneyfigurer och dinosaurier till slut bekräftat den kritik mot kulturindustrin som framförts av framträdande filosofer sedan 1930-talet? I boken ”Upplysningens dialektik” skrev filosoferna Theodor Adorno och Max Horkheimer att kulturindustrin hade en passiviserande inverkan på människor. Idag när underhållning och populärkultur tagit över våra liv på en nivå som de inte hade kunnat föreställa sig ens i sina mardrömmar, är det kanske äntligen dags att lyfta deras styvmorsbehandlade tankegångar till en politisk nivå. Chris Hedges, Pulitzerprisbelönad journalist och tidigare korrespondent på New York Times, menar att det finns ett direkt samband mellan expansionen av kulturindustrin och minskningen av läskunnighet. ”När politiska system förfaller, vilket genom historien går tillbaka till Colosseum och republikens upplösning i Rom, uppmuntras folk att investera sitt känslomässiga och intellektuella liv i skådespel, antingen sport eller någon annan form av underhållning”.

[dropcap]L[/dropcap]ässvårigheterna i USA beskrivs av Hedges som epidemiska. Statistiken visar att sju miljoner amerikaner är analfabeter och ytterligare 27 miljoner är oförmögna att läsa tillräckligt bra för att skriva en jobbansökan. 30 miljoner kan inte läsa en enkel mening och 50 miljoner läser på en fjärde- eller femteklassares nivå. Nära en tredjedel av landets befolkning är antingen analfabeter eller knappt läskunniga – en siffra som ökar med 2 miljoner om året! År 2007 läste 80 % av amerikanska familjer inte en enda bok! Samtidigt ser genomsnittsamerikanen på TV mer än fyra timmar om dagen. Att skolelevers kunskapsnivå sjunker beror enligt Hedges på en större samhällsutveckling där även dagstidningar och böcker väcker intresse hos allt färre. Allt som inte erbjuder ögonblicklig förströelse avfärdas som otillgängligt och elitistiskt. En konsekvens av denna brist på bildning är ett slags historisk amnesi som gör att människor inte längre kan förstå de krafter som kontrollerar deras liv, menar han. Under åren som föregick den senaste Pisaundersökningen har Sverige toppat listan över världens mest uppkopplade länder och enligt World Economic Forum visar det att Sverige är ”En verkligt kunskapsbaserad ekonomi”. Men att ett lands IT-mognad skulle stå i direkt proportion till dess kunskapsnivå är en uppfattning som varken Pisaresultaten eller Chris Hedges ger stöd åt.

[dropcap]F[/dropcap]orskning visar istället att förmågan till komplexa tankar och kritiskt tänkande som är avgörande i en tid som står inför några av de största utmaningarna i mänsklighetens historia, kräver tid, tystnad och avskildhet. Vår pågående separation från det tryckta ordet har gjort det svårt för människor att hantera komplexitet, men också att konfrontera vad som händer med dem. Receptet enligt Hegdes för att skydda sig mot de fördummande krafter som populärkulturen för med sig, är att bygga murar i en värld som går mot förfall. Själv äger han varken TV, Facebooksida eller Webbsida. Han twittrar inte och får därmed utrymme för att läsa varje kväll. Syftet är att inte ge en utarmad masskultur kraften att påverka språket som han beskriver sin egen verklighet på. I Sverige som ofta beskrivs som det mest amerikaniserade samhället utanför USA, har trenden för denna populärkultur och ständiga uppkoppling nått oerhörda proportioner. Det handlar inte bara om att vi slutat läsa och skaffa oss bildning genom skola och utbildning, utan även om att vi i jakten på bekräftelse på vårt värde känner oss ständigt stressade och pressade att prestera och skaffa oss mer och mer av materiella värden. Få människor har djupare samtal med partner, vänner eller släktingar och tiden för reflektion eller inspiration för att förstå livets olika dimensioner och värden är i det närmaste obefintlig. Ett paradigmskifte är helt nödvändigt för att mänskligheten ska ha en chans att överleva och återerövra de mänskliga dimensioner som hör livet till och som inte låter sig inordnas i populärkulturens, teknikens eller ekonomins strukturer.

4 Kommentarer
  1. Camilla says:

    Hur ska man hantera vardagen med barn när verkligheten slår mot oss med full kraft?

    Min upplevelse är att det är flera oroande faktorer som tycks sammanträffa i tid och rum. Den moderna skolundervisningen har för mig personligen inneburit ett dystert konstaterande att våra barn riskerar att bli en “förlorad” generation. I klassrummen får barnen inte längre inpränta den nödvändiga baskunskapen på vilket allt annat vilar dvs grundläggande matematiska och språkliga färdigheter. Undervisningen tycks bygga på att man numera skall ha kunskaper mest för att överblicka sin tillvaro, för att föra vardagliga samtal och kunna förstå exempelvis svenska och engelska, medan däremot grammatiska teorier lärs ut på en mycket grund nivå. Barnen får inte längre repetitiva övningar i tillräcklig utsträckning utan vill man som förälder försäkra sig om att sina barn faktiskt får någon kunskap av djupare mått så kommer man behöva driva skola hemma för sina barn. En stor del av inlärningen har förflyttas från skolan till att läggas över på föräldrar. Som en förälder beskrev för mig i ett samtal; “Barnen hinner inte med det de ska i skolan och får dels hoppa över vissa inlärningsmoment, men det läggs också ett personligt ansvar hos föräldrarna att lära in detta. Läxor ska vara till för att befästa kunskapen, men idag krävs att själva inlärningsprocessen ska ske hemma”. Allt skall förvandlas till en slags ytlig, snabbinlärd metod där tid för djupa kunskaper och reflektion inte längre finns.

    Samtidigt översköljs vi av ett överflöd av multimedia, populärkultur dygnets alla 24 timmar med utslagningsprogram på TV i snart sagt alla tänkbara områden samt tusentals appar med lekspel och förströelse i de smartphones och läsplattor som är i nästan varje barns ägo. Barnen får till sig en alltmer passiviserande livsstil där uteleken saknas, såvida inte föräldrar agerar lekledare. Jag gissar att det finns fler föräldrar än jag som försöker kämpa på egen hand för att balansera denna utveckling, samtidigt som man av många betraktas som en bakåtsträvare och teknikfientlig om man är inte alltigenom positivt inställd till vårt i så stor utsträckning IT-uppkopplade samhälle. Det enda verktyg som finns att ta till är en förbudsmentalitet som handlar om att sätta tidsmässiga ramar och spärrar för sina barn, men som går stick i stäv med att många föräldrar saknar tid och kraft att vara fullt engagerade i sina barns vardag. Föräldrarna förväntas i dagens samhälle att istället prioritera den egna karriären och att prestera på sina arbeten, de flesta hinner inte därutöver vara en övervakande polis som därhemma som skall trycka på “off-knappen”.

    Bland unga flickor har etablerats en bred subkultur där flickor, så unga som 9 år, bloggar och filmar sig själva där de visar upp smink och kläder och filmar sina inköp. Vardagen för våra döttrar är en extrem utseende- och modefixering som överskridit allt jag tidigare kunnat ana. Det visar hur starkt massmedias fokus på kändisskap, på att unga kvinnor som bloggar inom mode och skönhet omhuldas och beundras i vårt samhälle oundvikligen smittar av sig till våra flickor ända ner till mellanstadie- och lågstadienivå. Väldigt många barn i skolklasserna är dagligen aktiva på Instagram, Kik Messenger och liknande forum där de exponerar sig själva och varandra och där de strävar efter “likes” och att få följare. I denna värld av fixering på yta och kändisskap och popularitet finns inte tid till studier, till att förkovra sig inom ett område eller att hitta sina egna reflektioner och tankar.

    Min gissning är att du precis som jag känner ett bekymmer för hur våra barn mår och tar till dig en oro över den rådande skoldebatten. Hur är dina tankar kring detta? Hur ska man förhålla sig för att skydda sitt barn från alla kommersiella fenomen utan att stänga ute barnet från sina kamraters värld, från samhället? Vad har du för råd att ge? Ser du någon lösning på hur vi ska ändra det som håller på att hända? Detta är alla svåra frågor utan ett lätt svar…

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Tack Camilla för ditt inlägg, jag förstår att du som mamma känner dig bekymrad. Min upplevelse och erfarenhet är att det är svårt att sätta gränser mot dessa destruktiva krafter i samhället på egen hand, men betydligt lättare om man som förälder pratar ihop sig med barnens närmaste vänners föräldrar och gemensamt kommer överens om ett förhållningssätt som går att förklara och stå upp för i relation till barnen. Jag anser att det är vårt ansvar som föräldrar att förhålla oss medvetna och ansvarstagande kring vilken verklighet vi presenterar barnen för, då dessa ju inte ännu har förmågan till egna bedömningar av kulturens inverkan på deras liv.

      Tiden vi lever i är på många sätt väldigt destruktiv och fordrar för första gången i människans historia en hög grad av medvetenhet och ansvarstagande bland vuxna för att ta ställning, sätta gränser, förklara och uppfostra barnen till att förhålla sig till en på många sätt destruktiv kultur som vi måste lära oss att skydda oss mot för att vara friska och ha ett gott och värdigt liv. Vi lever mitt i paradigmskiftet just nu och ett signum för en sådan tid är ju just att de destruktiva krafterna håller på att ta över och tvingar människor att resa sig upp och bjuda motstånd. Det kan vara väldigt kraftfullt och meningsfullt att diskutera dessa frågor med andra föräldrar och hitta en gemensam väg framåt för barnens bästa.

      Kämpa på! Mvh Fredrik

      Svara
  2. Camilla says:

    Tack Fredrik för dina synpunkter. Jag håller med om att det är väldigt bra att diskutera dessa viktiga frågor med andra föräldrar, särskilt föräldrar till de egna barnens lekkamrater. Det bästa är om man tillsammans kan enas om gränser, tider för att sova, vilka klockslag på kvällen man slutar använda sin mobil osv. Men min erfarenhet är att nästan alla landar i olika ståndpunkter, och jag kan tyvärr ofta känna mig som en “katt bland hermelinerna” när jag framför min oro över att jag tror att den breda användningen av olika datorspel och internetprogram hos barnen har en större negativ inverkan snarare än positiv på deras fokus över skolarbete och över läskunnigheten. När detta fokus försvinner naturligt i hemmet, pga de allehanda distraherande media som står till buds, är det svårt att få barnen att få upp sitt intresse för böcker och skrivande eller annan form av kultur som teater, opera etc. Vilken bok kan längre konkurrera med spännande lekspel som ‘Nova’, ‘Grand Theft Auto’ bland 10-12-åriga pojkar? När filmindustrin skvätter ut actionfyllda, hisnande och spännande filmer i kolossalformat med 3D-effekter att locka unga människor?

    Tyvärr tror jag också att förfärligt många föräldrar inte har alls någon insyn i vad deras pojkar och flickor gör på internet och i de forum som de ingår i, och också väljer att ha skygglappar på dig. Det finns inlägg jag tagit del av bland unga flickor i barnens klasser där de filmar sig själva när de gråter, skär sig på armarna, sminkar sig groteskt hårt eller poserar på utmanande bilder. Det är en värld vi vuxna har svårt att få åtkomst till, och likt mycket annat kan man som förälder känna en ängslan över att barnen ska ta skada, bli utsatta för mobbning och kränkningar eller att – vilket nästan är ännu värre- de själva är den som begår kränkande handlingar mot andra.

    Hur ska man få barnen att verkligen förstå att inte göra sådant de som vuxna, senare i livet, kan må dåligt av? Om man som mamma vill opponera sig eller säga ifrån så får man ofta som svar att “vi vuxna kommer från medeltiden och inte fattar någonting”. Jag tycker att skolan också bör upplysa och lära ut etik och moral på nätet och ta en social ståndpunkt för att kunna hjälpa våra barn och ungdomar, för att de ska fortsatt må bra in i vuxenlivet. Kanske hör inte detta ämne till inom läroplanens ram, men det är i allra högsta grad en stor del av verkligheten idag och är verkligen samhällsvetenskap av stora mått. Det som barnen upplever på nätet smittar också av sig till skolans värld och påverkar barnens kommunikation med varandra, så det är inte längre något som skolan kan blunda för.

    Det som bekymrar mig mest är nog att den glättiga, ytliga fixering över yttre attribut och lättsmält stimuli såsom datorspel förekommer i en enorm utsträckning bland svenska barn samtidigt som skolan också går bort från gammal traditionell undervisning med repetitiva moment till en undervisning där barnen ska själva “googla” fram fakta och rita tankekartor i ämnen som geografi, historia osv utan att längre ha ens en lärobok som bas. Detta är säkerligen föremål för en mängd forskning kring inlärningsmetodik och anses som en samhällstillvänd och modern undervisning men någonting i Sverige har hänt med våra barn, och jag saknar en djup debatt där man ser sammanhangen – varför DN’s artikel om Chris Hedges syn var välkommet. Skolresultaten rasar och det är dags att fundera över om vår amerikaniserande livsstil där vi också är livrädda att vara avvikare tar ut ett pris, och jag önskar hett att fler föräldrar vågar erkänna att vi inte kan uppfostra våra barn på bästa sätt om vi låter TV och dator agera barnvakt, och också inte hinner eller orkar bedriva skolundervisning i hemmet om vi ska prestera på jobbet och vara mer frånvarande än någonsin just när vi har små barn!?

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Tack Camilla för dina reflektioner på detta angelägna tema. Jag delar din bild av den verklighet du beskriver och vi står helt enkelt i en jätteutmaning i våra roller som vuxna och som föräldrar. Jag tror det viktigaste är att inte ge upp och att försöka skaffa sig ett kritiskt tänkande och försöka hitta kreativa lösningar som fungerar i den egna familjen. Det är svårt att ge några generella lösningar eller regler att förhålla sig till men det gemensamma är att vi alla behöver vakna upp, ta till oss information, forskning och försöka prata och föra dialog med varandra om hur vi ska hantera våra barn och det inflytande som teknik, trender och andra övergripande fenomen har över deras liv. Lycka till! Fredrik

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.