Livet måste ha en mening

Det är en märklig upplevelse att känna ett starkt lidande som saknar ord och som inte blir bemött av omgivningen. Känslan av ensamhet kan bli överväldigande och leder allt fler in i depressionens mörkaste hörn. Där blir den enda viktiga frågeställningen frågan om mening och man känner sig som en levande död.

För människor som är förankrade i en andlig dimension i livet där den omgivande kulturen förmedlar en känsla av existentiell trygghet även i de mörkaste stunder, utgör den ett skydd, en slags kudde. Detta gör att man kan bottna i sin förtvivlan, finna tröst och stöd i sin tro och i de flesta fall med tiden kravla sig upp till ytan igen och finna kraften att återta känslan och viljan att leva sitt liv på jorden vidare som en levande i livet. I den sekulariserade västvärlden finns inte längre denna kudde, detta skydd i kulturen och det är upp till människan själv att formulera sina existentiella frågor, att finna svaren på dem och att skapa mening i en värld som för många kan upplevas som kall och cynisk. Allt fler människor, särskilt barn, ungdomar och unga vuxna, kämpar med frågan om mening men saknar både orden för att formulera sitt lidande och lever i ett samhälle som saknar paradigm för att möta deras verklighet.

Det västerländska narrativet om mening i livet bygger på fred, ekonomisk och materiell trygghet, möjlighet att förverkliga sig själv via studier, arbete och prestationer, stöd och hjälp vid sjukdom och en massa andra värdefulla komponenter som gör välfärdssamhället fantastiskt på så många sätt. Fram till 1990-talet var detta narrativ tillräckligt för människor för att förankra sig i och överensstämde med individens sökande efter och skapande av mening i sitt liv. Samhället och individen gick i takt helt enkelt.

Det man missat är att all samhällsutveckling och alla paradigm i människans historia har haft en början och ett slut. När syftet eller målet med ett narrativ är uppfyllt kommer människors livskraft och vilja till utveckling att driva på utvecklingen i en ny riktning. Det var så Medeltiden övergick i Upplysningstiden t.ex. Alla stora samhällsförändringar tar tid och pågår över många år innan det nya manifesteras, mycket på grund av det motstånd som naturligt finns med i att överge något som för många utgör trygghet och själva basen för livet. I vår tid har vi inte ännu lyckats förändra samhället och inse att industrisamhällets och kunskapssamhällets paradigm är över och bör lämna plats för något nytt. Såväl de miljömässiga som de sociala hållbarhetsproblemen är symptom på denna oförmåga liksom den allt ökade psykiska ohälsan och lidandet som från 2017 utgör den mest frekventa ohälsan i Västvärlden. De senaste 20-30 åren har samhällets paradigm och människans behov utvecklats i olika riktningar och den överensstämmelse som tidigare fanns har övergått i en känsla av alienering för allt fler. Trots aldrig tidigare skådade nivåer av ekonomisk tillväxt och rikedom upplever allt fler som lever privilegierade liv tillvaron som tom och meningslös.

Eftersom samhället inte vill erkänna behovet av ett nytt paradigm och öppna sig för förändring har det även gett oss en instrumentell människosyn och medikaliserat det psykiska lidandet. Att må dåligt psykiskt i vår tid måste bero på genetiska defekter i hjärnan som kan botas med hjälp av medicinering och psykoterapiformen som reducerar människan till en rationell maskin där lösningen är att döva symptomen och att fokusera på att hitta konstruktiva sätt att trivas och att fungera inom ramen för den existerande samhällsmaskinen. I psykiatrin dit vi vänder oss för att få hjälp när lidandet blir för stort att bära möter vi psykiatriker som skolats i att diagnostisera och hitta relevanta mediciner som kan ge bot och lindring. Människans längtan efter att bli sedd och lyssnad till som en hel människa där budskapet i upplevelsen av brist på mening i tillvaron kan tas emot och hanteras av kompetenta vuxna med expertkunskaper på området – faller platt till marken. Det finns helt enkelt inga rutor i diagnosmanualen där de passar in.

Hur länge kan detta få fortgå? Hur kan det komma sig att över 10% av den svenska befolkningen mår så dåligt psykiskt att man behöver gå på psykofarmaka varje dag för att klara av tillvaron och att lidandet bland ungdomar och unga vuxna resulterar i djupa depressioner och självmord i en utsträckning som borde få alla ansvarsfulla politiker att reagera och att agera omedelbart? Hur är det möjligt att denna fråga i princip lyser med sin frånvaro i den politiska debatten och i samhällsdebatten trots att den är på varje människas läppar i samtalen och i dialogen människor emellan?

Ett liv utan mening går inte att leva och just därför kommer vi inte att kunna vända denna tragiska utveckling med mindre än en utveckling av samhället i en ny riktning. Vi behöver helt enkelt ett nytt narrativ för vad livet på jorden handlar om som fångar människors aktuella behov, tankar och drivkrafter. Att vara lyckad i termer av status, materiell välfärd och att leva livet för att prestera på ett jobb som betalar bra men som känns meningslöst, bara för att kunna betala lånen på ett hus som reflekterar ens framgång och att ägna fritiden åt att prestera och ta hand om alla ägodelar som måste skötas – är inte en modell som fångar våra barns och ungdomars drömmar om livet. Just tack vare att de haft förmånen att växa upp med en tillräcklig grad av trygghet och lever i ett samhälle som ger möjligheter till utveckling, drivs de av frågor som handlar om det lilla livet, om hur vi mår och har det i våra relationer, hur vi skapar fredliga samhällen med tillit till varandra, hur vi värnar om naturen och det ömtåliga bandet mellan människan och miljön. De symptom på lidande som yngre generationer uppvisar är i många fall inget annat än adekvata reaktioner på samhällets och omgivningens brister som innehåller svaren på det som behöver förändras, men ännu vill vi inte ta till oss denna information utan fortsätter individualisera problemet och sätta in mediciner som dövar symptomen.

2 Kommentarer
  1. gunilla says:

    När jag ser på tv program från fattiga länder ser jag en glädje och gemenskap som inte finns här. Så vilket är värst, brist på mat eller gemenskap och själslig närhet med andra. Naturlivis är båda bäst men vi har aldrig behövt varandra och då tror jag att det blir så. Var och en sköter sig själv. Där måste man hjälpas åt för att överleva. Saknar glädjen och skratten här i vårt land

    Svara
    • Fredrik says:

      Hej Gunilla, tack för din input till denna viktiga fråga. Det är onekligen märkligt att vårt samhälle inte präglas av glädje och skratt med tanke på hur bra vi egentligen har det. Jag tänker att det är här vi har ett mått på vad som fattas oss och att det är det mest grundläggande som vi gått miste om.

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.