Livets framsida – och dess baksida

[dropcap]I[/dropcap] förra veckan skedde en förfärlig olycka i Eslöv. En 2-årig pojke blev kvarglömd i bilen av sin pappa och avled till följd av värme och brist på vätska i den hetta som plötsligt omvandlat vintern till sommar. I vanliga fall var det pojkens mamma som lämnade på dagis, men denna olycksdag var det pappan som fick frångå sina morgonrutiner och som stressade till jobbet och glömde bort att lämna sonen på dagis. När man hör talas om en sådan historia kan det vara svårt att fatta hur det kan vara möjligt att glömma bort sitt barn på detta sätt men i min värld som dagligen möter sönderstressade mammor och pappor förstår jag att denna typ av fasansfulla konsekvenser kan inträffa. Det finns en gräns för när stressen och pressen i tillvaron slår ut våra andra funktioner och vi fastnar i ett begränsande tunnelseende och beter oss mer som maskiner än som människor. Om man är normalt närvarande med sig själv och i sitt liv är det inte möjligt att glömma bort sitt barn. Det naturliga är istället instinkten att till varje pris vårda och skydda sitt barn, t.o.m. före sitt eget liv.

[dropcap]U[/dropcap]tifrån detta skräckexempel känns det därför angeläget att reflektera över prestationshetsen i vårt samhälle som driver människor till höga nivåer av stress och överdrivet fokus på jobb, karriär och materiella värden på bekostnad av den tid och närvaro som våra barn behöver för att känna sig betydelsefulla som de är och inte bara för vad de gör. Tidigare har jag skrivit om den aktuella studien som Ungdomsbarometern nyligen lagt fram som visar att 1 av 10 ungdomar i Sverige i åldern 15-24 år upplever att livet är meningslöst. Skräckexemplen är många och förödande och visar med all önskvärd tydlighet att vi har allvarliga problem med hur människor faktiskt mår i vårt materiellt sett välmående land. Min gode vän Janesh Vaidya från Indien brukar påminna om att Sverige på sankrit betyder himmel och att vi lever i ett himmelrike genom vår relativt sett rena luft, den omättliga tillgången på rent dricksvatten samt att vi inte har levt i krig under de senaste århundradena. Få av oss är medvetna om att vi har allt som behövs för att vara lyckliga, harmoniska och tacksamma – eftersom vi är helt upptagna av att prestera och stressa oss fram genom livet i jakten på mål och mening som vi inbillar oss att vi kommer att finna om vi bara skyndar oss lite till och förmår göra lite mer…..

2 Kommentarer
  1. Camilla says:

    Den fruktansvärda händelse som inträffade i Eslöv är en ofattbar tragedi för pappan och hans familj och man kan bara föreställa sig hur föräldrarna till det lilla barnet måste må efter dödsfallet. Min första tanke när jag först hörde talas om olyckan var precis den du skriver om. Detta är den yttersta konsekvensen av vad som händer när dagens föräldrar och deras barn pressas till det yttersta för att mäkta med arbetslivets skenande tempo samtidigt som vi skall föda upp barn och bilda familjer med en livsstil där det helt enkelt knappt skall märkas att du även har barn att ta hand om och förhoppningsvis en kärlekspartner att leva fullgott med.

    Fredrik, dina synpunkter och vinkling på de rådande ideal som gäller, i synnerhet i Stockholm, kring självförverkligande i form av topprestationer och perfektionism på livets alla plan i kombination med synen på våra barn och deras uppväxt med föräldrar som i stor utsträckning är frånvarande och drivna av sin egna prestationskrav är väldigt viktig. Det är få personer som gör sin röst hörd och ens ifrågasätter varför vi alla ska forma oss att leva utifrån dessa normer. Jag önskar att flera kan ta del av det du skrivit den senaste veckan, dina kloka ord är en betydelsefull motvikt mot de vinklingar och åsikter som presenteras i massmedia.

    En orsak till att det är så förvånansvärt tyst kring dessa frågor tror jag beror på att det idag finns en stor skara föräldrar mitt i karriären och med små barn hemma som är så neddränkta i arbetsuppgifter och åtaganden att de helt enkelt inte mäktar med att vika tid och kraft att opponera sig, att ta avstånd och högljutt ifrågasätta vår tids livsstil.

    Det första jag läser när jag bläddrar i Metro från idag (16/5) är en artikel kring bristerna i förskolan och hur personalen går på knäna: ” 9 av 10 förskollärare hinner inte följa skollagen ordentligt. Istället för att jobba pedagogiskt tvingas de lägga mer tid på att diska och städa”. I artikeln som hänvisar till en ny undersökning från Lärarförbundet framgår att stora barngrupper och personalnedskärningar nu gör att förskollärarna går på knäna. En förskollärare, Linda von Knorring, i Malmö intygar att det inte längre finns tid att ge barnen den individuella uppmärksamhet som de förtjänar, och aktiviteter måste ställas in. “-Utflykter gjorde vi ofta förr, men med personalbrist känns det inte säkert att åka in till stan med barnen. Det finns inte heller samma möjlighet till pedagogiskt arbete längre. Man måste lägga jättemycket tid på att damma, skura golv, tvätta mattor och torka stolar”.

    Sett ur detta perspektiv är det förbluffande hur det som förstasidesnyhet i DN i helgen (12/5) stod att läsa att fler 1-åringar än någonsin tidigare är inskrivna i förskolan och att man från flera håll välkomnar denna utveckling som ses som positiv. Det framhölls även i artikeln att tidig förskolestart gynnar barnens skolresultat senare i livet.

    Det är för mig ett bisarrt påstående att man framför fakta som hävdar att det är bättre att lämna en spädbarn till betald personal på en förskola (vilken dessutom byts ut med jämna mellanrum då anställda byter tjänst precis som i de flesta yrken) än att barn mår bättre av att få stanna kvar i hemmets lugna vrå med mamma, pappa eller någon annan nära släkting. Endast om du väljer att se barnens separationsångest, bullret, myllret av barn och förkylningarna som florerar på förskolan kan du inse att detta påstående strider mot allt sunt förnuft.

    Det finns situationer där man som förälder inte ser sig ha något annat val än att överlåta omsorgen om det egna barnet till någon annan, men att hävda att det är gynnsamt för samhället och landets ekonomi att föräldrar återgår till förvärvsarbete så snart som möjligt för att ” bidra till välfärden” (precis som du skriver om häromdagen kring socialdemokraternas utspel om att öka öppettiderna på dagis för att assistera föräldrar att jobba mer) är ett politiskt utspel som vittnar om att landets politiker och makthavare inte vill eller förmår se sambanden kring hur barn, ungdomar och många föräldrar mår idag i vårt land.

    Om man ser frågan ur ett ekonomiskt perspektiv så kan man ju tycka att det är upp till var och en att välja att skaffa barn eller att avstå, och att det är föräldrarnas ansvar att ta hand om sin barn. Men i Sverige går ca 135000 kr/år av skattemedel för varje barn som vistas på förskola (enligt utbildningsförvaltningens senaste siffror om betald barnomsorgspeng 2013 inom varje stadsdel i Stockholm). Detta är alltså en skattefinansierad utgift, eller om man hellre väljer att se det som att detta är det belopp som kommunen anser att det kostar att ta hand om ett barn. För en snittfamilj med 2 barn betyder det att skattepengar på ca 270000kr går åt att betala för att en förälder istället jobbar någon annanstans än att välja att vara hemma med sina barn. Det krävs alltså en bruttoinkomst på betydligt mer än en genomsnittsinkomst för att motsvara den skatt som går åt för att bekosta barnens förskolegång.

    Det krävs idag en enorm uppfinningsrikedom för att ens ekonomiskt kunna välja att följa din egen övertygelse istället för att lämna över ansvaret till politiker och institutioner. Endast om man åtar sig att ta hand om andras barn kan man själv få tillgång till barnomsorgspengen för egna barn istället för att denna viks till förskolan, genom att driva sk familjedaghem. Tänk den hisnande tanke om istället pengen för barnomsorg gick direkt till barnet, så att mammor och pappor istället kunde välja att gå ner helt eller delvis i arbetstid för att vara hemma och närvarande med sitt barn!

    Vilken effekt skulle det få på våra barn och unga? Hur skulle de skenande arbetslöshetssiffrorna se ut om det frigjordes arbetsplatser när föräldrar tog ut längre föräldraledighet eller säger upp sig från sitt arbete för att kunna njuta av ett antal år att hänge sig åt sitt barn? Skulle vi alla fortsätta att bara bedöma oss själva och andra utefter materiell standard och yttre prestationer, eller skulle det vara OK att känna sig nöjd över att stanna ekorrhjulet för en stund, över att få ett lugnare tempo och få tid för närvaro, reflektioner och livserfarenhet på helt andra plan?

    Budskapet från politiker och makthavare är ju idag att det anses bättre för en kvinna att ta anställning som förskollärare åt andra barn än att ta hand om sitt eget barn. Vägen framåt tror jag handlar om att börja värdesätta hemarbete och att vara förälder – först då har vi uppnått en balanserad syn på jämlikt arbete och ersättning för att ta hand om barnen som ju är vår framtid. Det finns vissa politiker (inte minst S-kvinnorna) som hävdar att deras ståndpunkt för att föräldrar skall förvärvsarbeta fullt ut handlar om en feministisk jämställdhetsfråga. Man kan då fundera en stund på hur en ensamstående mamma klarar sig utan en man i Sverige idag? Är det inte i själva verket så att för att kunna jobba heltid och mer därtill (i dagens krav närmast en förväntning på gränslös tillgänglighet) samtidigt som du har barn så krävs det i bakgrunden en man som finansierar städhjälp, matkassar, utför hämtning och lämning på dagis samt utför alla i hemmet tunga sysslor som bilbesiktning, snöskottning, hyllmonteringar etc? Som hjälper till med läxläsning, föräldramöten och med barnens alla aktiviteter? Att påstå att vi inte behöver varandra är fel, det måste finnas en njutning och glädje i att vi både män och kvinnor behövs för olika sysslor, men att säga att vi är oberoende av varandra genom att arbeta istället för att ta hand om våra barn är ett helt felaktigt påstående! De flesta kvinnor uppnår ju den mest ultimata livsstilen i dagens klimat genom att vara frånskild med delad vårdnad om barn – först då kan man vara halva tiden mamma fullt ut och andra halva tiden kvinna i karriären! Men har livet blivit bättre då för alla??

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Tack Camilla för dina kloka åsikter. Jag hoppas att du hittar en kanal i samhället där du kan föra dessa frågor och bidra till en förändring som jag tror att många skulle välkomna!

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.