Lycka är något vi alla strävar efter och ägnar mycket tid åt att fundera över.

Vi har tidigare behandlat temat här på bloggen men förra veckans artikel på temat Lycka i SvD (2012-06-07) bidrar med ytterligare infallsvinklar på temat. En ny svensk lyckoundersökning som genomförts av HR koncernen Wise Group visar att hälsan, en stabil privatekonomi som ger frihet och möjligheter att leva som man vill, samt trivel på jobbet är de viktigaste faktorerna för svenskarnas känsla av lycka i livet.

I artikeln uttrycks en förvåning över att trivsel och utvecklingsmöjligheter på jobbet betyder mer för lyckan än att ha familj. Det konstateras vidare att det kan vara viktigt att ha en livskamrat, men även detta skyms av betydelsen av att ha ett kul och meningsfullt jobb. Jag tycker att artikeln är informativ och läsvärd men den saknar en djupare analys av resultaten av undersökningen och vad de egentligen säger om vår tid och om oss som lever i detta samhälle. Personligen blir jag inte förvånad, då jag ju är smärtsamt medveten om att vi går mot ett alltmer prestationsinriktat samhälle där vi utvecklar en prestationsbaserad självkänsla; vi är = vad vi gör. Om vi mäter vårt värde och vår livsmening i att vara någon vilket vi uppnår genom att prestera på jobbet, är det inte konstigt att vi förknippar lycka med prestation och trivsel på jobbet. Överhuvudtaget är min tolkning att fokus på hälsa, privatekonomi och trivsel på jobbet samtidigt uttrycker det svenska folkets styrka och dess svaghet. Det är självfallet bra att vi är hälsomedvetna och att vi förstår att utan en stabil hälsa är ingenting annat något värt, men jag skulle tro att bakom betoningen på hälsa ligger också ett mått av prestation och strävan efter perfektionism. Inget annat land kan uppvisa så många vältränade människor som Sverige, att skapa den perfekta kroppen, att vinna tävlingar och priser har för många blivit viktigare än att motionera för att må bra och att våra sin hälsa per se. Likaså kan vi se att en stabil privatekonomi som ger möjligheter att visa för omgivningen att man är någon att räkna med, fint hus, bil, båt, resor, kläder, inredning m.m. m.m. för många är direkt förknippat med känslan av värde i livet. Att ha mer och bättre än grannarna eller kollegorna på jobbet har för många varit en strävan som gett livet mening men väl där det som skapar en känsla av tomhet och meningslöshet….Jobbet är den primära arenan där vi kan prestera och visa vår styrka och intelligens. I ett samhälle som bygger på prestation och där vi blir någon genom det vi gör handlar livets mening självklart om vår karriärutveckling. Sammantaget tycker jag att den nämnda undersökningen lyfter fram ett nuläge som till ytan verkar lovande; ett uttryck för ett folk som drivs av motivation och eget ansvarstagande för hälsa och ekonomi, men bakom den tjusiga fasaden vet jag att ett av våra största samhällsproblem handlar om missbruksbeteende, tomhets- och meningslöshetskänslor, stress, depressioner och utmattningstillstånd. Detta är 2 sidor av samma mynt och om man inte ser till helheten blir det en begränsad del av verkligheten som vi ser. I grunden är det så klart fantastiskt att vi bryr oss om hur vi mår och att vi vill forma ett liv som gör oss lyckliga – för att nå dit och lyckas med detta projekt behöver företag och organisationer, liksom samhället i stort kunskap och stöd i att skapa arbetsmiljöer och förutsättningar för människor att leva väl i ett samhälle där hälsa – prestation – meningsfullhet och lycka hänger ihop!

I lördagens DN (24/3) kunde vi läsa om fransmannen Sébastien Boudet och hans matfilosofi. För många Stockholmsbor är han känd för sitt café, Petite France på Kungsholmen som han sålde vidare förra året för att kunna satsa mer på att sprida sitt budskap om att mat och bakning måste få ta tid.

Sébastien Boudet.

Sébastien Boudet förtjänar verkligen all framgång då hans matfilosofi hjälper oss stressade storstadsmänniskor att återknyta till väsentliga värden i livet. Mat och bakning handlar för honom om kärlek, engagemang och om att den måste få ta tid. Detta ger förutom god och njutningsfull mat även ro i själen för den som ärstressad och lider av tidsbrist. Att följa recepten i hans nya bok ”Den franske bagaren” är en god övning i tålamod och att bli mer följsam med livets naturliga processer. Det handlar om att vi behöver återerövra rätten till det lilla livets glädjeämnen som till exempel matlagning, bakning och att få inta en god måltid tillsammans med vår familj och våra vänner. Kanske kan långkok och surdegsbröd bli ett sätt att komma ner i varv och att minska stressen i vardagen?

I mitt komplexa och mångfacetterade arbetsliv har jag ibland dagar som är verkligt utmanande.
Nyligen hade jag en dag som från morgon till kväll var kantad av problem, saker som gick fel och avgörande frågor som behövde redas ut och hanteras. Då gäller det att ta en sak i taget och att hålla en viss distans för att inte drunkna i känslan av att det är övermäktigt.
År av träning har gjort att jag idag tror att jag är ganska bra på att vara helt och fullt engagerad och närvarande i stunden. Samtidigt som jag klarar av att skapa en distans och att dra en gräns när det är dags för det. Men ibland blir det lite för mycket och du hinner inte med att processa det som du skulle behöva för att kunna sätta en gräns. Då och då är det lätt att glömma bort att man som psykolog också är en människa med ett eget liv att hantera. Att arbeta med andras livsfrågor hela dagarna samtidigt innebär att du själv ständigt parallellt arbetar med dig själv och ditt eget liv. Vissa teman berör dina egna livsteman och du måste gå igenom en egen process för att hantera både dig själv och det du möter i ditt arbete där empati, närvaro och medkänsla är dina främsta verktyg.

Vad driver dig framåt?

För mig som ger mig i kast med att försöka påverka strukturer, synsätt, attityder och värderingar i samhället och i arbetslivet, möter jag så klart ofta starkt motstånd och min väg är därför ofta allt annat än en ”motorväg”. Naturligt är att jag då det i perioder är särskilt motigt kan önska att jag hade valt en lite enklare väg och att det skulle kunna vara lite lättare och lugnare. Denna lite naiva tanke slog mig häromdagen när jag reflekterade över den senaste tidens utmaningar. Som ett brev på posten kom sedan en arbetsdag som präglades av att jag istället blev påmind om vad det faktiskt är som driver mig och att det trots allt, är mödan värd!

I ett uppföljningssamtal med en grupp chefer i en organisation där jag haft seminarier kring stress och hälsa fick jag feedback på att man som deltagare hade upplevt att jag hade hjälpt till att sätta ord på känslor och tankar som många kände igen sig i. Detta gjorde att deltagarna på seminariet hade börjat kunna formulera sig kring sin egen situation och att de upplevt att de fått verktyg att börja kommunicera kring behov av förändringar. Jättekul!
Senare samma dag medan jag fortfarande kände mig glad och uppfylld av morgonens trevliga feedback fick jag via en klient en hälsning från en person som för ett antal år sedan gått i terapi hos mig. Budskapet i hälsningen handlade om att personen i fråga ville tacka mig för att jag hade sett honom och att jag var den ende som han upplevde verkligen hade förstått honom i den situation som han befann sig i då vi gjorde ett arbete tillsammans. Jag blev väldigt glad av att få höra detta. Jag blev påmind om att mina främsta drivkrafter handlar om att kunna bidra till att göra en skillnad för människor, att göra livet lite enklare och mer hanterbart och att se det stora som vi alla bär inom oss men som behöver lyftas fram med hjälp av någon annans blick för att bli synligt. Att få göra en skillnad och att ha ett arbetsliv som ger utrymme för spontanitet, det oväntade och det överraskande tilltalar mig och min person. Jag känner en stor tacksamhet för att jag får ha det så.

Tack till alla er som läser min blogg!

Tack till alla er som läser min blogg och till er som lägger tid och möda på att svara och bidra med era tankar och perspektiv! Har du själv klart för dig vad som driver dig i ditt arbete? Får du utlopp för dina drivkrafter?

På DN debatt kunde vi i fredagens tidning (11/2) läsa om hur läkare i Stockholm beskriver en verklighet där framförallt unga människor söker vård för banala åkommor och kräver omedelbar behovstillfredsställelse.
Under senare år har rapporter av liknande slag kommit från olika håll där läkare upplever att hälsobesvär av såväl fysisk som psykisk art som tillhör det “normal” livet, av många föranleder besök i vården i en omfattning som gör att bristen på resurser i vården blir akut. En annan konsekvens är att de som verkligen är sjuka och behöver hjälp ibland inte får den hjälp som de skulle behöva. Att någon gång drabbas av en lättare förkylning eller få en fotvårta är som läkarna beskriver i artikeln inte något som fordrar akut sjukvård. Likaså tillhör förluster och kriser det som vi tyvärr har att möta under livets resa.

Är lycka en rättighet? Är det okej att inte känna sig på topp?

Att uppsöka psykiatrin för att katten har dött eller att den första kärleksrelationen har tagit slut uppfattas av många yngre däremot som en situation där de behöver läkarvård och hjälp för att klara sig igenom smärtan. Min poäng är inte att förringa människors lidande, utan att bidra till reflektionen om att motståndskraften mot lidande och smärta minskar med varje generation och att vi idag medikaliserar normala fysiska och psykiska tillstånd som tidigare betraktats som en normal, om än ej önskvärd, del av en människas liv. Den senaste veckans inlägg om lycka som förts här tänker jag kan ge en del svar på varför det har blivit så här. Jag tänker framförallt på att vi idag tenderar att se på lycka som en rättighet, ett normaltillstånd där allt annat skapar frustration, oro och en känsla av att vara i behov av stöd och hjälp. Artikeln för också tankarna till tidigare inlägg kring barnuppfostran där jag pekade på behovet av att lära barnen att stå ut med visst mått av frustration, att inte alltid genast få alla sina behov tillfredsställda – och att ge kärlek, trygghet och stöd i den svåra konsten att uppfostra dem till stabila vuxna människor i en komplex värld. Klart är att många människor i vår tid upplever ett behov av stöd och hjälp som dels hänger ihop med en egen bristande förmåga att hantera smärta och oro, dels med att många känner sig ensamma och inte upplever att de har någon att prata med. I brist på andra strukturer som kan erbjuda det stöd man upplever sig behöva, söker man sig till sjukvården som ibland får bli den ställföreträdande förälder, partner eller vän som man saknar.