Lyssna inte på alla domedagsprofeter.

[dropcap]H[/dropcap]anna Hellquist skrev en krönika i DN (18/10) där hon fångar och beskriver de irrationella aspekterna av kärleken. Hon skriver att några av de sämsta besluten som hon fattat i sitt liv varit ivrigt påhejade av hennes omgivning, medan sådant som hon verkligen velat alltid bemötts med stort motstånd. Jag tycker att andemeningen är väl värd att lyfta fram eftersom den sätter fingret på något väldigt centralt och typiskt för vår svenska kultur.
Hanna Hellquist benämner denna vår utbredda tendens att relatera till världen och till livet som ett matematiskt förhållningssätt; ”Det här är vad du ger upp säger de, och så radar de upp en massa saker som ju faktiskt låter vettiga eftersom man ännu inte vet vad man får. Men de räknar inte med kärleken man känner, för just den grejen går inte att räkna på”.
[dropcap]S[/dropcap]jälv har jag ofta benämnt detta fenomen som det överrationella samhället, en kultur där vi förhåller oss till livets [pullquote align=”right”]När det gäller beslut som kommer från en själv, då gör man bäst i att slå dövörat till och strunta i vad omgivningen råder en till[/pullquote]alla dimensioner utifrån en teknisk, ekonomisk och ingenjörsmässig grund. Ena sidan av detta praktiska ”mynt” är att vi är effektiva och framgångsrika i yrkeslivet. Parallellt lider vi av depressioner, sömnproblem och ångest som har sin grund i en bristande känsla av mening, existentiell tomhet och/eller komplikationer i våra relationer. Kärleken är inte rationell och låter sig inte fångas i några praktiska ramar. All tid och uppmärksamhet vi ägnar åt våra husdjur kan tyckas helt irrationell eftersom detta tar tid från arbete eller andra ”nyttiga” sysselsättningar. Innan vi får barn kan vi inte föreställa oss att ställa så mycket av våra egna behov åt sidan för någon annan. Alla som har upplevt stor kärlek och passion till en annan människa vet att känslan av förundran och lycka inte kan mätas i pengar eller är särskilt rationell. Ibland ställer kärleken till och med livet på ända och får oss att fatta beslut som är helt irrationella och som helt går emot vad som anses vara lämpligt, praktiskt och logiskt i andras ögon.
Välsignade är de som har vänner och närstående som förmår sätta sig själva och sina egna perspektiv på rätt och fel åt sidan för att möta och spegla andra utifrån vem de är och vad de behöver just där och just då. Kanske finns det inte någon upptrampad väg som vi alla måste gå och följa för att duga och vara ”lyckade”?

[dropcap]M[/dropcap]ånga av de psykiska symptom som människor lider av i vårt samhälle handlar om just detta; att vi inte vågar följa vår egen väg kring vad som är rätt och sant för oss, utan låter oss styras av andras blick och goda råd. Det är vanligt att människor jag möter i terapirummet är förvånade över att de, när de väl slagit in på den för dem rätta vägen och bryter upp från gamla mönster, beteenden eller sammanhang, plötsligt börjar sova gott om natten och upplever att ångesten försvinner trots att de har mycket att kämpa med och att livet är ställt på sin spets. Sinnesro ligger i att följa sin inre sanning eller som Hanna Hellquist uttrycker det; ”När det gäller beslut som kommer från en själv, då gör man bäst i att slå dövörat till och strunta i vad omgivningen råder en till.”

Läs Hannas krönika här –>

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.