Man kan inte göra allt. Men alla kan göra något.

En av de största farorna med den västerländska civilisationen är att vi tappat förankringen och intresset för historien i tron att framtiden och det som är nytt är det enda som betyder något. På vägen har vi tappat känslan av sammanhang och underliggande mänskliga mönster som gör att vi saknar förmåga att tolka och hantera både våra egna tankar och känslor och det som sker i vår omvärld.

I ljuset av den pågående högernationalistiska rörelsen i Västvärlden som för varje dag gör rasism och hot mot folkgrupper mer och mer legitimt, står de flesta av oss handfallna och tittar på medan det som inte fick hända igen sker mitt framför våra ögon…Det börjar bli bråttom om vi ska ha en chans att stoppa den utveckling som vi redan genomlevt under 1930-talet då folket på demokratisk väg röstade fram fascistiska ledare som lät mörda miljoner människor på grund av etnisk bakgrund och tillhörighet till minoritetsgrupper.

Den bulgariske författaren Ivan Krastev tar sitt ansvar genom den fantastiska boken ”Efter Euorpa” som han skrivit för att skildra hur flyktingkrisen 2015 förändrat Europa i grunden. Det har uppstått en avgrundslik klyfta mellan Västeuropa och Central- och Östeuropa som enligt Krastev kan förklaras med västländernas tidigare ointresse för sina grannar.

I en intervju i DN (27/6 2018) reflekterar han tillbaka 30 år i tiden då muren föll 1989. Då genomlevde världen en verklig revolution, men till skillnad från tidigare revolutioner som den ryska eller franska, stannade inte vinnarna kvar för att förändra sitt land. De gav sig istället i väg till Västvärlden för att förbättra sina egna liv. Denna dränering på intellektuellt kapital, på driv och passion som kännetecknade de unga, välutbildade medborgarna som gav sig iväg till väst har bara fortsatt vilket lett till en befolkningsminskning i flera centraleuropeiska länder. Hos dem som blivit kvar som kanske aldrig ens föreställt sig att Sovjetunionen skulle rämna, råder en känsla av osäkerhet och förvirring kring framtiden.

Konsekvenserna av detta är att tidigare västsinnade ledare som dåvarande Tjeckoslovakiens Vàclav Havel, ersatts av nationalister som Viktor Orbàn i dagens Ungern. Krastev exemplifierar skiftet genom att lyfta fram att det tidigare ansågs som något positivt om ledarna talade främmande språk. Idag är det det faktum att du inte gör det som får dig vald. Det handlar om en grundläggande klyfta i världen mellan den kosmopolitiska eliten som dragit fördelar av globaliseringen och de möjligheter till individuell frihet och förverkligande av drömmar som de fått möjlighet till, och de som halkat efter som av olika skäl inte haft möjlighet att ”hoppa på framgångståget”.

När människor själva befinner sig i själslig och/eller i ekonomisk nöd är de av naturliga skäl mer protektionistiska och mindre altruistiska. Det handlar om att i första hand se om sitt eget hus. Flyktingfrågan har av dessa psykologiska skäl blivit stor i flera centraleuropeiska länder trots att de knappt har några flyktingar. Deras inställning sätter däremot käppar i hjulet för EU´s utveckling där västländerna nu tvingas konstatera att östländerna inte har tagit över de västeuropeiska idealen och livsstilen och att EU 2018 inte står enat utan djupt splittrad mellan två helt olika civilisationers syn på livet och världen.

Medan vi fortfarande trodde att historien hade nyttiga lärdomar att ge oss och vi socialiserades in i en kunskap om människans eviga villkor från en generation till en annan, lärde vi oss att akta oss för beteenden som i västvärlden blev kända som de sju dödssynderna. Idag har denna urgamla visdom glömts bort men den aktuella politiska situationen i Europa har onekligen sin grund i synder som högmod där västvärlden framställt sig som vägvisare för den rätta vägen i livet. Vi kan även urskilja krafter som hänger ihop med högmod som leder till lättja och frosseri vilket i detta sammanhang skulle kunna betyda brist på ansvar och överbetoning på individuell frihet på bekostnad av ansvar för andras väl och ve. Reaktionerna på detta blir automatiskt andra synder som avund och vrede som i dagens hetsiga politiska situation tar sig uttryck i högernationalism och hat mot flyktingar men i grunden handlar alltså flyktingfrågan om våra interna angelägenheter och inte om flyktingarna.

När Västvärlden tittade på spillrorna av Europa efter andra världskriget var man eniga om att detta fasansfulla aldrig mer fick upprepas. Att förhindra att sådana destruktiva krafter tog över blev varje nations och varje politikers hederssak. Människor i allmänhet blev också medvetna om sitt ansvar att använda sin röst i det demokratiska samhället för att aktivt bidra till en sund och hel värld. Allt detta är nu bortglömt och vi får bevittna hur rasismen och främlingshatet smyger sig in i vår vardag. Vi hör människor förnedras av okända på öppen gata och mitt på dagen för att de ser ut att ha ett utländskt ursprung. Vem reagerar?

Sverige har starka krafter för människors lika värde och för medmänsklighet men vi har just nu kanske en minst lika viktig uppgift att förse världen med konkreta fakta. I detta gör DN ett fantastiskt arbete genom att detta valår lyfta in statistik kring flyktingarnas situation och belastning i vårt land som visar att den pågående debatten är helt felvinklad. Problemet handlar i själva verket väldigt lite om flyktingarnas belastning på vårt samhälle, däremot blir det tydligt att de har blivit en projektionsyta för ett missnöje som har sin grund i den splittring mellan de ovan nämnda civilisationerna i Europa som är i krig med varandra.

Under detta valår har vi ett ansvar att slå fast om de grundläggande värderingarna som ger alla människor lika värde där den ekonomiska och sociala stabiliteten och välfärden i Sverige ger oss förutsättningar att räcka ut en hand till dem som är behövande. En hållbar värld handlar om att omfamna olikheter och se sig som världsmedborgare där jorden är vårt gemensamma hem. Vägen dit handlar om att privilegierade behöver utvecklas i ödmjukhet, generositet och ansvar för andra medan de som är arga och i uppror behöver ta ansvar för att uttrycka vad de faktiskt känner och behöver istället för att projicera sitt missnöje på oskyldiga flyktingar.

Vi måste börja där vi står och aktivt sluta acceptera kränkande särbehandling och rasism och påminna oss om att det var just så processen en gång inleddes i 1930-talets Tyskland. De få som ännu är med oss och som var unga då vittnar om att klimatet i samhället är snarlikt. Den frågan du behöver ställa dig här och nu är vad du kan göra för att ta ditt personliga ansvar för att bidra till en hållbar värld och framtid där ursäkter som att du inte visste eller förstod, inte hade tid osv inte håller. Vi lever i en demokrati och vi har alla ett ansvar för att hålla oss informerade om fakta så att vi kan använda vår röst till att påverka samhället i en riktning som är i överensstämmelse med vårt förnuft och våra värderingar.

Det är dags att hejda de små stegen mot avgrunden…..

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.