Måste man umgås även med en förälder som svikit?

[dropcap]S[/dropcap]venska Dagbladets pågående artikelserie ”Mor lilla mor” tar upp viktiga aspekter på hur vi kan förhålla oss till krångliga föräldrarelationer.
Vad betyder det att bryta kontakten med en förälder som har svikit en? Har man rätt att göra så? Vad kan det få för konsekvenser och hur förhåller man sig till dem? Dessa och andra viktiga frågeställningar lyfts fram och ger input till den process det innebär för alla som befinner sig i en sådan situation.
Det ligger i människans natur att ha en instinkt att vårda och ta hand om sitt barn och det ligger i barnets natur att vilja knyta en trygg och tillitsfull relation till sina föräldrar. Då detta inte kan ske innebär det alltid en tragedi för båda parter av den enkla anledningen att en brytning går emot våra naturliga instinkter. 

[dropcap]I[/dropcap] mitt arbete som psykoterapeut är brustna relationer mellan föräldrar och barn ett väldigt vanligt förekommande tema som människor som kämpar med att återfinna hälsa och livsbalans efter en depression eller utbrändhet kämpar med. Ofta är sorgen, frustrationen och ilskan så stor och så förlamande att den inte kunnat bearbetas. Enda sättet har varit att stänga av och att kapsla in de obearbetade känslorna. En dag spricker det och det förflutna hinner ikapp och kräver en hantering. I detta läge önskar man att det fanns ett givet svar att ge på de svåra frågor om moral, ansvar och frihet att göra egna val som automatiskt väcks. Mitt enda råd och min erfarenhet är att man i detta läge bör undersöka och klargöra sin egen värdegrund. Utifrån den finner man svaren på om, hur och i så fall vad man kan och bör göra för att hantera sina komplicerade familjerelationer. Det finns inget rätt eller fel svar. Vanligt är att man inte riktigt har sin värdegrund och sina ställningstaganden gällande denna form av djupare existentiella frågor tydliggjord. Därför blir det svårt att veta hur man ska hantera konfliktfyllda familjerelationer och på vilken grund man fattar vissa beslut. Följden blir att man ofta undviker att fatta något beslut alls, stänger av och låter tiden gå.
När en förälder som man inte har träffat på många år en dag går bort och man nås av dödsbudet, dyker såret upp till ytan igen och det blir extra plågsamt att hantera frågan om vad som kanske hade kunnat vara möjligt om man hade sökt kontakt tidigare…

[dropcap]D[/dropcap]et enda råd som min yrkeserfarenhet och min egen erfarenhet av livet har lärt mig att man kan ge är att reda ut sin värdegrund och sedan fatta ett medvetet beslut. Vad som än händer senare i livet har man då tagit ställning efter att noggrant ha utvärderat situationen och då kan man inte begära mer av sig själv. En del kommer fram till ett svar som innebär att oavsett hur dåligt man mår av att umgås med sina föräldrar eller andra anhöriga så ska man fortsätta med det för att kunna vara trogen sin egen värdegrund. Då kan det vara en lättnad att själv få fatta det beslutet och att få göra upp med förväntningar och förhoppningarna om en önskad verklighet. Andra anser istället att var och en är ansvarig för sitt eget liv och sina handlingar och att familjeband inte förpliktar till hänsynstaganden utöver det vanliga. Mår man inte bra av att umgås kan det ge sinnesro att acceptera detta och att välja bort kontakt för att istället vända sig till människor som man mår bra av att umgås med och vara nära. I vissa fall är det också tydligt att det destruktiva inflytandet från en förälder eller annan nära anhörig är så destruktivt att det helt enkelt är omöjligt att bygga upp en stabil självkänsla och att må bra så länge kontakten är levande och påträngande. Då kan det vara nödvändigt med en temporär eller längre paus eller brytning för att kunna återfå hälsa och balans i livet.
Den gemensamma nämnaren för dessa olika former av förhållningssätt är att de kräver ett arbete och en medveten process där man till slut landar i ett genomtänkt beslut och ställningstagande. Det går inte av sig själv utan genom att man nöter och blöter de underliggande frågorna och når en punkt då man hittar sitt eget svar i sig själv.

Läs gärna dessa två tidigare inlägg om relationer:
Måste man ha en relation med sina närmaste?
Felicia försvann – om att transformera en relation.

 

3 Kommentarer
  1. Annelie Linderholm says:

    Jag har varit separerad i 13 år. Vi har 2 gemensamma barn, jag och mitt x. Barnen är idag 17 och 19 år. Pappan har svikit barnen om och om igen genom åren men har en förmåga att “get away with it” hela tiden. Jag förstår inte varför inte ungdomarna tar avstånd eller ens kommenterar hans väldiga svek som hela tiden upprepar sig. Jag känner mig som förlorare när jag stångar mig blodig genom att försöka skydda mina barn med all kraft mot alla svek medan barnen bara säger att jag skall lägga ner, maktlös ser jag på hur denna man, trots sina otroliga svek har barnen lindade runt sitt finger. Förstår inte!! Hur är det möjligt ??

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Hej, tack för din kommentar. Jag förstår att situationen är komplex men skulle råda dig att låta barnen ha sin relation med sin far som den är och inte lägga dig i den givet att de är så pass stora idag. Låt dem komma till dig och beklaga sig om de behöver men sannolikt är det så att de accepterat sin pappa som han är och gjort bedömningen att det är bättre att ha kontakt med honom på hans villkor och med hans svek, än att inte ha någon relation alls. Du har kunnat skilja dig från honom för att starta ett nytt liv men de är hela livet bundna till honom eftersom han är deras pappa på gott och ont. Hur barnen faktiskt mår i detta kan jag inte bedöma men sannolikt kommer de att behöva reflektera kring detta mer ju äldre de blir och kanske får de också mer perspektiv på sin barndom och sina föräldrar den dag de själva blir föräldrar. Fokusera på din relation med barnen och sätt din exmake i parentes så tror jag att du slipper en del stress och frustration. Mvh Fredrik

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.