Mitt sexliv har blivit sämre sedan jag blev chef!

[dropcap]F[/dropcap]ör drygt fem år sedan undersökte tidningen Chef svenska chefers kärleksliv och fann att cheferna var både för pressade för att sova och för trötta för att älska. Idag är läget ännu värre visar deras aktuella undersökning som presenteras i januarinumret. ”Man får tvinga sig till att ha sex, attraktionen finns inte där för stressen skymmer den. Med en laptop i knät framför TV-n avhandlar vi våra barns framtid och andra viktiga händelser. Det är som att sitta och förhandla med en medarbetare. Vi hinner inte komma i rätt känsla innan vi somnar av trötthet.”

Bilden som förmedlas är dyster och alarmerande och något som väldigt många kan känna igen sig i. Stressen och pressen har tagit över tillvaron för väldigt många människor och tagit död på grundläggande instinkter och behov såsom hunger, sociala behov av umgänge med andra och inte minst sexlusten. Det är en alarmerande känsla av trötthet och utmattning som kännetecknar livet för många.
Som jag skrivit om i andra inlägg här på bloggen kämpar vi med en känsla av meningslöshet i en tid då vi samtidigt har allt vi kan peka på. I våra stylade och välstädade hem breder ensamheten och olyckan ut sig som en farsot. Var det verkligen värt priset att offra så mycket för att få det snyggt omkring sig och kunna vila i känslan av att man lyckats och att man duger i andras ögon?

[dropcap]N[/dropcap]ågra chefer som varit med i undersökningen beskriver priset för karriären enligt följande: ”Jag har separerat. Mitt ex kände sig på tredje plats. Barnen kom först, jobbet på plats två. ” ”Jag vill bara sova. Har inte samma lust längre.” ”Det var 28 år sedan vi hade sex sist.”
Artikeln är väldigt läsvärd och sitter fingret på det grundläggande mänskliga problemet i den västerländska kulturen. Att vara chef innebär status, makt och pengar och symboliserar det som vi strävar efter att uppnå. Det betyder att vi är duktiga och uppfattas som lyckade av vår omgivning. Hur ska vi då kunna klaga och ens för oss själva erkänna att priset är för högt och att vi blir ledsna och utmattade av allt ansvar och alla krav? När jag läser artikeln blir jag å ena sidan bestört över att det är så eländigt, å andra sidan känner jag hopp eftersom det är först när vi nått botten eller kommit till vägs ende som vi kan resa oss och börja gå i en annan riktning. En förändring måste helt enkelt ske och det är dags för var och en av oss att börja göra saker annorlunda. Vad är livet värt om vi missar det?

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.