När vädrets makter slår till drar vi en suck av lättnad

I förra veckan drabbades vi av ett stort snökaos i Mälardalen och framkomligheten även i Stockholms innerstad var starkt begränsad. Vanligtvis brukar denna typ av situationer orsaka oerhört mycket stress och frustration bland det svenska folket som är vant vid att kunna styra och påverka allting i tillvaron. Väldigt många fick stanna hemma och ställa in möten som de uppfattade som ”livsviktiga” och för de som gav sig ut väntade timmar av köer och väntan oavsett om du försökte ta dig fram med bil, buss eller t-bana.
För första gången upplevde jag dock på olika håll att det infann sig ett stort kollektivt lugn istället för den förväntade stressen och ilskan över att inte kunna påverka situationen. Några uppgav till och med att de tyckte det kändes skönt att de fick uppleva att någonting i tillvaron kunde sätta stopp för den ständiga stressen och hetsen och att det nu fanns en legitim ursäkt för att ta det lugnt och att inte få saker gjorda eller komma fram i tid. Jag var fascinerad av dessa reaktioner eftersom de var väldigt oväntade.
Så här veckorna före jul när de flesta upplever att allt måste vara klart före jul, och att det inte finns något liv efter helgerna brukar stressen över att hinna med och att få allt att klaffa vara högre och mer intensiv än annars. Trots detta, eller kanske på grund av det, resignerade man villigt när vädret satte en gräns och vi som lever här fick öva oss i att acceptera ett stopp som inte gick att påverka. Förklaringen till denna kollektiva reaktion tror jag kan förklaras med att vi har nått en punkt där vi medvetet och omedvetet är i behov av en gräns som vi inte förmår sätta på egen hand. Friheten att forma sitt liv och avsaknaden av yttre gränser för tillgänglighet, öppenhet, val och möjligheter har skapat en trötthet som vi längtar efter att få lägga ifrån oss, om än för en dag eller två.
När vädret gör det omöjligt för oss att ta oss fram, och vi tvingas stanna hemma, är det som förr i tiden då affärerna var stängda på söndagar. Hur gärna man än ville handla då så var det bara att finna sig i att söndagen var en vilodag och att allt var stängt. Det man inte hade hunnit med på jobbet fick vänta tills nästa dag innan vi hade internet, mobiltelefoner och annan teknik som är förutsättningar för en global värld och som samtidigt luckrat bort alla yttre gränser för prestation och tillgänglighet för andras behov.
Frihet utan begränsning skapar ångest precis som vi så lätt kan se hos barnen som får växa upp utan gränser och regler att förhålla sig till. Av samma anledning har vi vuxna som lever i den fria världen en längtan efter att få underordna oss en högre makt – i det sekulariserade och naturälskande Sverige är det naturligt att det blir naturen som vi omhuldar och som är den enda kraft som vi förmår acceptera och rätta oss efter.

Fredrik-Bengtsson-Vädret-lugn

2 Kommentarer
  1. Anneli says:

    Så sant! Och människor samarbetade – grävde fram varandras bilar, puttade, erbjöd gående främlingar skjuts. Alla var ute o skottade istället för sitta instängda framför TV o datorer. Jag blev riktigt upprymd!

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.