Om balansen mellan frihet och ansvar

Mänsklighetens utveckling har präglats av en ständig frihetssträvan och ett av människans mest fundamentala behov är att vara fri. Våra förfäder har fått betala ett högt pris genom att med blod, svett och tårar kämpa för en frihet som ständigt står under hot från olika krafter och makter som vill stävja denna individuella frihet till förmån för en diktatur eller ett övergripande paradigm där staten tar över makten att bestämma och reglera människors frihet. Kanske är det därför inte så konstigt att vi runt om i världen ser att människor protesterar mot stränga restriktioner där staten går in och reglerar hur vi får umgås och hur vi får röra oss.

Jag tänker att hanteringen av Coronapandemin behöver diskuteras utifrån såväl ett demokrati perspektiv som utifrån en existentiell och ett medicinsk synvinkel. Min uppfattning är att många människor känner ett kompromisslöst behov av frihet samtidigt som man är lika ovillig att ta det personliga ansvar för sina handlingar som friheten förutsätter om det ska fungera för gruppen och det omgivande samhället.

I Sverige, det land i världen som ligger i täten när det gäller frihetsvärderingar (World Value Survey) är det därför inte konstigt att strategin för hanteringen av pandemin utgått från upplysning och vädjan till människor om att ta ett personligt ansvar för att på så sätt kunna bevara friheten att umgås och röra sig på ett förnuftigt sätt. Att denna strategi inte fullt ut fungerat och kanske allra sämst bland yngre generationer – visar på den obalans mellan frihet och ansvar som präglar vår tid. Det är bristen på eget ansvar som gör det nödvändigt för staten att kliva in och lagstifta om olika restriktioner som begränsar vår frihet.

I länder där strategin istället varit att staten från början tagit på sig hatten att fatta beslut och införa restriktioner för att begränsa smittspridningen har människor istället känt sig kränkta över att någon annan begränsar deras liv och många känner oro för vad som händer med demokratins fundament som bygger på människans fria vilja. Jag lyssnade t.ex. nyligen på en podd om situationen i Norge där resonemanget byggde på en reell oro för vad som händer när människor mer och mer ger upp sin frihet till förmån för statens behov av kontroll. Liknande mönster har vi sett i många länder där demokratin sakta men säkert övergått i en maktfullkomlig statsapparat där man inte insett eller reagerat på vad som stått på spel förrän det varit för sent och ridån för friheten gått ner för överskådlig tid.

Debatten om motståndet mot frihetsberövande restriktioner må.vara motiverade ur ett smittskyddsperspektiv men upplevs samtidigt som ett existentiellt hot för dem som ställer sig på barrikaderna för att med näbbar och klor försvara demokratins grundprinciper. Förståelsen för deras upplevelser syns för lite i debatten på samma sätt som de inte förstår att restriktionerna kommer som följd av att många människor fallerar i det personliga ansvarstagandet.

Förhoppningsvis kan dessa omständigheter lyftas till en offentliga debatten där vi oavsett pandemin har ett skriande behov av att aktualisera diskussionen om frihet och ansvar för att få samhället att fungera och komma tillrätta med många av de uttryck som obalansen tar sig idag.

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.