Om förlåtelse, ursäkt och försoning.

[dropcap]I[/dropcap] artikelserien ”Mor lilla Mor” i Svenska Dagbladet resoneras det om skillnaden mellan att förlåta och att få en ursäkt. Sofia Jeppsson, moralfilosof och lärare vid Stockholms universitet hjälper oss att sortera ut begreppen.

Måste man som vuxen förlåta en förälder som inte klarade att ta hand om en eller skydda en när man var barn?
–Om man ser förlåtelse mer som hur man beter sig så kan förlåtelse betyda att jag börjar uppträda på ett visst sätt mot en förälder, är trevlig och låter bli att komma med anklagelser. I så fall är det något man har kontroll över. Men om man med förlåtelse i stället menar en inre känsla av att förlåta så är det kanske något man inte helt styr över. Då kan man inte säga till en person att ”du bör få den här förlåtelsekänslan”.
Det är svårt att förlåta en människa om hon inte erkänner att hon har gjort fel. Här får man skilja mellan förlåtelse och ursäkt. Förlåtelse är när man säger ”Jag gjorde fel, kan du förlåta mig”. Ursäkt är när personen förklarar att ”Jag gjorde det bästa jag kunde göra i den här svåra situationen” eller ”Jag förstod inte att jag gjorde fel, jag hade ingen aning om att jag kunde göra på annat sätt”. Då ger man en ursäkt. Jag tror att återföreningar ofta stupar på att man kanske är villig att förlåta den som gjort en illa, men att den som gjort en illa vill bara bli ursäktad och få höra ”Nej du gjorde inget fel. Det är klart att du omöjligt kunde veta att du skadade mig.”
Om det ska bli möjligt att umgås på ett bra sätt måste man komma överens om det ska vara en förlåtelse eller en ursäkt.

[dropcap]M[/dropcap]in erfarenhet är att det finns en tredje väg som sällan diskuteras i dessa sammanhang, en väg som handlar om försoning eller en djupare form av acceptans över att saker och ting är som de är. I den välkända Sinnesrobönen, skriven av den av den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr 1926 som används vid behandling av missbruk, är detta ett viktigt verktyg för att hjälpa människor att frigöra sig själva från minnen och känslor som plågar dem och hindrar dem från att gå vidare.
Den lyder: “Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” 

[dropcap]I[/dropcap] mitt arbete som psykoterapeut handlar det ofta om att hjälpa och vägleda människor att finna sina svar till hur de ska förhålla sig till destruktiva familjerelationer och omständigheter i det förflutna som plågar dem och som inte kan raderas bort. I den mån det går att påverka och förändra något, t.ex. reda ut en relation och försöka hitta ett nytt och konstruktivt förhållningssätt till varandra så tror jag det ofta är bra att pröva den vägen. Vanligt är att detta inte går eftersom den andre inte är medveten, villig att ta ansvar eller be om ursäkt för sina tillkortakommanden. Detta gör att förlåtelse blir omöjligt och en brytning ofta ses som det enda alternativet. [pullquote align=”right”]Försoning betyder inte att man får någon ursäkt eller att man behöver förlåta.[/pullquote]
Det är i detta läge som vi behöver plocka fram försoning som ett verktyg som kan hjälpa oss att nå en inre frid och ro med att saker är som de är. Detta är svårt och utmanande men fullt möjligt för alla som bestämmer sig för att arbeta sig igenom en sådan process. Denna väg fungerar även väl då det gäller redan avlidna personer. Mamma och pappa kanske är döda sedan länge och det som hänt under barndomen går därför inte att prata med dem om och försöka reda ut. Du är ensam kvar med minnen och begränsningar och dina föräldrars inflytande över dig kan fortsätta att styra ditt liv oavsett om de är i livet och du träffar dem, om de lever och du har brutit med dem eller om de är avlidna.

[dropcap]F[/dropcap]örsoning betyder inte att man får någon ursäkt eller att man behöver förlåta. Ibland kan det t.o.m. vara sunt att inte förlåta för att bevara självrespekten. Att försonas med det som plågar oss och som vi inte kan ändra på eller påverka, är däremot oerhört viktigt för att vi ska bli fria att göra våra egna val och inte upprepa våra föräldrars synder och misstag i relation till våra egna barn och inte minst för vår egen harmoni och livskvalitet. Vägen dit är snårig och utmanande men absolut värd all möda då du kommer ut på andra sidan.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.