Om läkekonst och livets magi

Många människor som väljer att arbeta med att hjälpa människor i egenskap av läkare, psykologer samt i andra “hjälpyrken” har en drivkraft att vilja stötta, hjälpa eller bota de som lider och att i den mån det går, lindra deras lidande och i bästa fall se dem tillfriskna.

När man har arbetat länge med människors hälsa och välmående lär man sig att hälsa och läkningsprocesser är något mycket komplext och att det ofta är svårt att exakt veta vad som gett effekt. Vissa delar av tillfrisknande i allmänhet är helt enkelt ett mysterium som vissa kallar tur, andra Guds försyn eller varför inte individens egen resiliens. Kanske är det rent av alla dessa dimensioner tillsammans som ger det önskade resultatet? Det man dock med säkerhet vet då man arbetat länge i människovårdande yrken är att det egna engagemanget och förmågan att skapa en allians med den man är satt att hjälpa är helt avgörande. Ibland är det till och med så att detta mellanmänskliga band som en allians utgör kan vara den helt avgörande faktorn mellan liv och död.

Allt detta kan sammanfattas med ett vackert men bortglömt begrepp som kallas “Läkekonst” – vilket betyder att en duktig läkare eller psykolog på många sätt ägnar sig åt en konstform där djup vetenskaplig kunskap och bred professionell erfarenhet utgör en källa att ösa ur, men där den egna personligheten, det egna engagemanget och förmågan att tänka kreativt i nya banor och att förhålla sig öppen, sökande och skapande i sitt yrkesutövande, är det som gör skillnad och som leder till läkning och tillfrisknande.

Trots detta, har läkare, psykologer och andra i liknande yrken att förhålla sig till en verklighet som styrs av samhällets dekret och strukturer och som på många sätt hindrar dem från att kunna utöva sin läkekonst. Tiden med patienten eller klienten är ofta minimal och tonvikten ligger på administration, regelverk och rapporter till ledning och styrelse. Som ett led i detta finns det strikta manualer att följa där patienten förväntas kryssa fram svar på färdigtryckta, standardiserade formulär som på några minuter ska kunna ge de nödvändiga svaren om vad grunden för lidandet handlar om. Väntrummen är fyllda med lidande människor dagarna i ända och skillnaden mellan läkarnas och psykologernas drivkrafter för yrket och vad de skulle behöva för omständigheter för att kunna utöva sitt yrke på bästa sätt är avgrundslik jämförelse med den verklighet de befinner sig i. Det värsta av allt är att den helt avgörande alliansen med patienten eller klienten har rationaliserats bort  då den bedömts som onödig eller helt enkelt som ett störande moment i en värld präglad av rationalitet och effektivitet.

Jag tänker att det är inom vården som avhumaniseringen i det västerländska samhället har gått som längst och blir mest märkbar och att både sjukvårdspersonalen och patienterna blir lidande. Det är inte konstigt att många läkare, psykologer och liknande yrkesgrupper lider av depressioner, utmattning såväl som andra sjukdomar som försämrar livskvaliteten och som gör att många dör i förtid. Det är inte heller konstigt att vården ständigt är överbelastad och att resurserna aldrig räcker till.

Förklaringen ligger i frågan om människosyn där jag menar att det finns ett systemfel i vårt samhälle som syftar till att stympa människan till att bli en kontrollerbar och förutsägbar robot för vilken vårt rationella system befriad från människans känslor, andliga behov, unika personlighet och irrationalitet passar som handen i handsken. Så länge vi inte ser och erkänner detta systemfel kommer vi aldrig att komma tillrätta med de problem som finns inom vården idag, de kommer snarare att öka och bli värre och värre.

Jag själv har haft förmågan och turen att inte behöva inordna mig i detta människofientliga system under min karriär som psykolog och det är jag djupt tacksam för varje dag. Många av de patienter och klienter jag möter i mitt arbete har varit igenom systemen i vården och ibland blivit hjälpta till viss del, i andra fel har det lett till att de blivit mer sjuka. Att kunna jobba fritt, kreativt och få möjligheter att ägna sig åt “läkekonst” är en ynnest om man som jag har valt sitt yrke utifrån genuina drivkrafter att vilja serva människor och hjälpa till att hela lidande. Det betyder inte att det blir enkelt, tvärtom blir det ännu mer angeläget att värna om hur man lever sitt eget liv på ett hållbart och meningsfullt sätt så att man får energi, kraft och förmåga att använda alla sina sinnen i mötet med patienten/klienten. Endast så kan den viktiga intuitionen aktiveras och vägleda dig till de svar som leder till bot och läkning.

Jag tänker att detta inte bara är en samhällsfråga utan en fråga som berör oss alla oavsett om vi arbetar inom vården eller inte. Hur kan vi alla bidra till motkraften till avhumaniseringen av vårt samhälle genom att vägra gå den vägen? Om vi lär oss lyssna på våra behov och drivkrafter och att tillgodose dem kommer vi bli mindre sjuka och uppleva en högre grad av livskvalitet. Om vi engagerar oss och förhåller oss till andra med omtanke, kärlek och respekt kommer vi att skapa fler mellanmänskliga relationer som gör att både vi själva och de andra mår bättre, känner sig mer ensamma och blir mer resistenta mot sjukdomar och motgångar i livet. Hållbarhet börjar alltid med oss själva och det är där som vi kan finna kraften att bidra till en omställning av samhället till att bli människofrämjande istället för som idag på många sätt människofientligt.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *