Omställningen till ett liv i ständig rörelse.

[dropcap]A[/dropcap]nledningen till att jag startade denna blogg för 2 år sedan var att jag såg behovet av att sprida kunskap om och perspektiv på den nya tidsålder som vi har klivit in i. För er som brukar läsa mina inlägg tror jag att denna plattform är given, och att de artiklar och krönikor jag skriver bidrar till en ökad förståelse för vad den nya tiden innebär via de vinklingar av vardagliga fenomen och händelser som jag försöker belysa. Huvudsymptomet på att vi befinner oss i brytningstiden mellan det gamla materiella samhället och det nya postmaterialistiska samhället är att människors attityder och värderingar till liv och arbete markant har förändrats.  I denna brytpunkt är stressen en naturlig signal på att vi lämnat något givet och ännu inte landat i en trygghet i det nya.

[dropcap]S[/dropcap]edan människans ursprung har hon strävat efter trygghet och stabilitet som primära värden i livet. Först i västvärldens välfärdsländer av idag med Skandinavien och särskilt Sverige i topp, har vi uppnått en situation där vi uppnått en mättnadskänsla vad gäller dessa urgamla värden. Just tack vare det moderna, industriella samhället som medfört ekonomisk välfärd, trygghet och strukturer för livets olika skeden har vi kunnat förflytta oss till den högsta nivån i Maslow’s behovshiearki som handlar om personlig utveckling ur ett andligt perspektiv. I ett av världens mest sekulariserade länder som Sverige är det onekligen en utmaning att livet kommit att handla om meningsfullhet och ett sökande efter högre värden. Inte konstigt att vi känner oss vilsna och stressade då vi saknar verktyg att hantera våra tankar, känslor och djupa existentiella behov som gör oss påminda om att vi förutom kropp och psyke även har en själ att ta hänsyn till!  I det globala samhället som bygger på ständig rörelse och förändring och där inga sanningar är beständiga och absoluta handlar livet om att utveckla en existentiell tillit till att livet bär för att hantera det okända och för att kunna ta ansvar för sitt livs utformning.  Dessa villkor är gemensamma för västvärldens människor idag, men i Sverige skulle jag vilja säga att vi är särskilt illa rustade för att hantera denna utmaning givet att vi under hela 1900-talet gjort livet till en praktisk angelägenhet där 1+1=2.

[dropcap]K[/dropcap]onsekvensen av denna obalans mellan vad livet kräver av oss och de verktyg vi har att tillgå visar sig i den utbredda psykiska ohälsan i vårt samhälle som kostar miljarder för samhället och som vi försöker hantera genom att skriva ut antidepressiva mediciner och sömntabletter som aldrig förr. Ur mitt perspektiv borde vi istället bejaka och acceptera att vi är vilsna och befinner oss mitt i en kris där de gamla sanningarna inte längre gäller för att kunna söka nya vägar fram till ett nytt förhållningssätt till vem vi är och vad livet går ut på.  Att inte veta, att inte ha något svar eller någon plan kan därför vara ett uttryck för att du är på väg till något snarare än ett symptom som du borde bli av med.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.