Paradigmskiftet tar ett kliv framåt

Det paradigmskifte som världen befinner sig i sedan milleniumskiftet har lett till att vi sedan några år lever i en delad värld där vår syn på livet är så fundamentalt olika att den ger en bild av två motsatta bilder av civilisationen och vår framtid.

Den ena falangen drivs av de s.k. Cultural Creatives som jag skrivit om i flera tidigare inlägg här på bloggen. Det är människor som är utbildade, välinformerade och som drivs av frågor som handlar om såväl social som miljömässig hållbarhet, demokrati, mänskliga rättigheter, mångfald och av traditionellt kvinnliga värderingar med fokus på relationer, omvårdnad och rättvisefrågor. I början av 2000-talet hade denna globala subgrupp vuxit sig så stor att den blev ett hot för den rådande samhällsordningen. Sedan 2015 har vi befunnit oss i ett “kallt krig” där vi sett att världen blivit splittrad i två delar där den andra falangen som företräder det “gamla paradigmet”, den berättelse om livet och vad det går ut på som formulerats under industrisamhället, rustat sig för att ta upp striden.

Såväl Brexit som Donald Trump drevs fram av den falang av människor som inte delat den syn på livet, samhället och världen som The Cultural Creatives företräder. I denna grupp har vi företrädelsevis vita män från arbetarklassen som lever på landsbygden som inte sett några några fördelar med att världen som de känt den börjat gå under. Snarare har de känt sig hotade i sin identitet, utanförskap, rädsla för att förlora jobbet och en oro och ångest som varit grundad i en känsla av förvirring där det gamla paradigmet börjat knacka i fogarna utan att något nytt vuxit fram som verkat lockande och meningsfullt. I et sådant läge är det naturligt att man blir mer protektionistisk, mer sluten inom sin egen grupp och att man välkomnar ledare som är auktoritära, som driver deras frågor om utanförskap och som tar på sig ansvaret att se till stoppa den oönskade utvecklingen i omvärlden.

Trump är ett logiskt val av ledare i en sådan tid då missnöjet i samhället är stort. Den funktion han spelat är att få den falang som röstat fram honom att känna sig mer trygga, samtidigt som den andra falangen tvingats stanna upp, reflektera och ta ett större aktivt ansvar för att bevara demokratin i en tid då den varit utsatt för ett allvarligt hot. Det Trump och hans administration visat världen är att ekonomin och att människor har en trygghet har en direkt påverkan på hur de röstar och på demokratins överlevnad. Det är lätt att vara storsint och ha stora tankar om livet och världen då man har en stabil grund att stå på och då man kan dra nytta av globalisering och alla möjligheter som världen kan erbjuda om man har tillräckligt med pengar. När oron för sin egen och familjens försörjning är en realitet blir detta det enda man fokuserar på.

Att vi idag fått ett skifte i det amerikanska valet då president Trump förlorat makten till demokraterna och Joe Biden, betyder att vi nått ett nytt skede i det rådande paradigmskiftet där frågan om värdighet segrat. Många som röstade på Biden gjorde inte det pga hans politik utan för att man helt enkelt inte längre kunde stå ut med att Trump berövade livet på värdighet. Det finns en punkt i oss själva som vi inte kan överträda med mindre än att vi förlorar oss själva för alltid. Utgången i det amerikanska presidentvalet handlar därför i djupare mening om det mest grundläggande i att vara människa.

I alla stora paradigmskiften är det viktigt med två polariserande krafter som kämpar med varandra under en tid för att det ska kunna växa något gott ur detta som banar väg för framtiden som är bättre än vad någon av dem hade kunnat komma fram till på egen hand. Vägen för framtiden behöver vi skapa tillsammans med syftet att utveckla ett nytt samhällsparadigm som blir bärande, hållbart och meningsfullt för våra barn och för framtida generationer. För att klara det behöver vi hitta broar mellan de polariserande krafterna som förmår hela, förena och bygga broar. Kanske är det därför inte så dumt att USA nu fått en president som är 78 år, som inte har några stora personliga ambitioner med främsta målet att bli omvald för ytterligare en period, och som har förståelse för lidande, medmänsklighet och läkning utifrån de stora personliga tragedier som kantat hans eget liv.

2020 kommer gå till historien som ett “Annus Horribilis” då världen drabbades av Coronapandemin som orsakat den största krisen i Västvärlden sedan andra världskriget. Ännu är vi mitt uppe i denna kris och har en väg att gå innan det börjar ljusna. Krisen tvingar oss att söka djupare i oss själva, att reflektera över livets mål och mening och att bli mer ödmjuka. 2021 kommer bli ett år då det gamla paradigmet tog slut officiellt och det nya börjar omfatta båda de falanger som idag är splittrade. Detta är en process som kommer kräva både tid och tålamod men som utgår från en grund som kan leda oss framåt på ett mer enat sätt.

Vi står på randen till en global miljökatastrof som tvingar oss att agera kraftfullt här och nu. Att Trump som valt att låta USA kliva ur Parisavtalet och som konsekvent avvisat all forskning som visat vägen för vad vi de facto måste göra för att rädda planeten från undergång nu ersätts av en president och en administration som vill återta en ledande roll i världen för detta som rör allas vår framtid är ödesmättat.

 

1 svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.