Psykiska symptom är inte alltid tecken på psykisk sjukdom

Socialstyrelsen har presenterat en ny rapport som lyfter fram en kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga. Deras slutsats är att det skett en reell ökning av psykiska sjukdomar som närmar sig en epidemi. I en debattartikel i DN (21/5 2019) skriver tre forskare att det är dags att vi lär oss se på psykisk ohälsa som ett fenomen i tiden där unga människor upplever sig utsatta för högt tryck istället för att tolka det som psykisk sjukdom som ska behandlas och diagnostiseras. Läs hela artikeln här:

https://www.dn.se/debatt/daligt-stod-for-att-psykiska-sjukdomar-okar-bland-unga/

Ingen ifrågasätter vikten av att vi tar signalerna från unga på allvar, men utifrån rådande synsätt och sjukdomsparadigm är risken stor för en medikalisering av normala livserfarenheter. Det är detta vi behöver bli vaksamma för och därför är det befriande att debatten äntligen efter tjugo år nått fram till den punkt där forskningen börjar ifrågasätta det rådande paradigmet som definierar vad som är friskt och sjukt i vårt samhälle.

Det är dags att vi istället börjar reflektera över hur vi ska förstå de ungas behov och drivkrafter och hur vi ska forma ett arbetsliv och ett samhälle som skapar hållbar hälsa och välmående i livet. Detta innebär inte minst att ge kunskap och vägledning till unga i vad livet innebär och att oro, ångest, nedstämdhet, sorg och förtvivlan ibland drabbar oss som följd av händelser i livet som påverkar oss starkt. Lycka och harmoni är inga konstanta känslotillstånd och kan därmed inte utgöra en norm för vad det betyder att vara psykiskt frisk. Våra olika känslor finns med i den repertoar vi föds med och utvecklar under livets gång för att tolka och navigera i tillvaron. Oro och ångest innebär att något påverkar oss som signalerar att vi bör göra oss uppmärksamma på det för att urskilja vad det är och vad det innebär för vår balans och harmoni i tillvaron. Ibland handlar det om ett hot som vi behöver undvika, men det kan även innebära saker som vi inte kan påverka utan som vi behöver bearbeta känslomässigt och lära oss att förhålla oss till.

Problemet är att evig lycka och konstant balans blivit den norm vi mäter vårt välmående mot, vilket innebär att vi saknar beredskap att hantera utmaningar och motgångar i livet. De tolkas som att något är fel och i brist på verktyg att hantera situationen är det lätt att i ett samhälle som lär ut att dessa känslor innebär att man lider av psykisk sjukdom, hamna i ett läge där hjälp och stöd går via en diagnos och en medicinsk behandling. Inte bara är detta förfärligt för de som drabbas, utan även för de som faktiskt lider av psykisk sjukdom och som behöver vård och behandling men som i många fall får stå tillbaka på grund av resursbrist i den överbelastade psykiatrin.

Industrisamhällets strävan efter mer och bättre och jakten på högre och högre grad av perfektion och effektivitet i utvecklingen av teknik, maskiner och robotar har omedvetet internaliserats hos oss människor och lett till att vi tillämpar samma logik på vårt eget känsloliv. En Robot behöver inte bearbeta intryck, ta hänsyn till några känslor eller någon vila och återhämtning. Människan fungerar annorlunda men det omgivande samhället, arbetslivet och inte minst vi själva har haft svårt att inse och acceptera att det finns grundläggande skillnader mellan människor och maskiner. Om människan inte hade några behov skulle ju allt bli så mycket smidigare och mer effektivt.

I grunden för denna utveckling ligger därför frågan om människovärdet. Vilket värde har människan i en värld där AI sköter många uppgifter och sysslor snabbare och bättre samtidigt som vi har lärt oss att värdera oss själva utifrån våra prestationer och vad vi gör? Kanske är det tryck som unga upplever en naturlig signal på människans otillräcklighet i denna kamp som markerar att vi nått en punkt där jämförelsen mellan människan och roboten har nått vägs ende och bör gå skilda vägar?

Det är just detta som paradigmskiftet handlar om, att vi som samhälle lämnar industrisamhällets logik och mål bakom oss som något som vi lyckats med och som är uppnått och att det är dags för något nytt. I det nya paradigmet som håller på att ta form handlar det om att återta människovärdet, att ta sig själv på allvar och att bygga sitt liv inifrån och ut istället för att strunta i sitt inre och nonchalera sina behov för att låta sig styras av yttre ideal och värderingar. Ett sådant grundläggande paradigmskifte som förändrar själva förhållningssättet till tillvaron kan inte ske över en natt. Det är en process som kommer ta tjugo år till innan den är fullbordad. Det viktiga nu är just att vi inte tolkar denna frigörelseprocess mellan människan och maskinen som ett sjukdomstillstånd som bör diagnostiseras och behandlas, utan som en naturlig utveckling där människor behöver insikt, kunskap och verktyg för att känna mod och hitta sätt att möta motgångar och förstå sina känslor på ett sätt som leder till en ökad kompetens och självtillit att hantera livets uppgångar och dalar.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.