Rätten att få vara deprimerad!

[dropcap]N[/dropcap]yligen var jag på en middag i Paris hos goda vänner där jag träffade en kvinnlig psykiatriker som berättade hur hon dagligen måste gå emot sina läkarkollegor och ”slåss” för att låta de fysiskt sjuka patienter som drabbades av depression som en reaktion på sin sjukdom och de begränsningar av livet som denna medförde, få vara deprimerade och bli tagna på allvar i sin upplevelse av att livet just där och då kändes meningslöst och tufft. Hennes ståndpunkt var att patienterna behövde få prata, uppleva att någon lyssnade och tog deras upplevelser på allvar utan att försöka stoppa undan eller hindra dem från att möta och bearbeta adekvata känslor på den situation de hamnat i. Hur ska de kunna komma vidare och hitta ett nytt förhållningssätt till tillvaron som fysiskt begränsade efter en stroke eller annan kronisk och/eller livshotande sjukdom om de inte tillåts känna det de naturligt känner, utan medicineras bort från sitt eget känsloliv och från kontakten med de djupare skikten i sin själ?[pullquote align=”right”]Vad är livet värt om vi gör våld på våra djupaste värderingar och drivkrafter?[/pullquote] Detta är själva grunden för mitt eget arbetsliv som jag och mina kollegor gör för att hjälpa människor att hantera kriser och förändringsprocesser av olika slag. I det medikaliserade samhället där vi lärt oss att till varje pris bota det onda och att undvika smärta och lidande saknas det kunskap och respekt för att depressionen har ett budskap och fyller en funktion som vi kan missa om vi enbart dövar oss med hjälp av mediciner.

[dropcap]P[/dropcap]atricia Martel, läkare och författare till boken ”Burn Out” (Atlantica 2010) har skrivit om sina erfarenheter av detta i egenskap av läkarstuderande.  Under sitt nionde och sista år på läkarutbildningen arbetade Patricia Martel 80-90 timmar per vecka på en canceravdelning, på kvällarna vakade hon över svårt sjuka patienter som hon ofta aldrig hade träffat förut och som ibland avled under natten. Hon beskriver atmosfären på sjukhuset som oerhört tung och anonym. På dagtid handlade livet som läkare om att göra ”bra siffror”, men patienterna hade behov av att få prata, om närvaro, av tid. Klyftan mellan de värderingar som Patricia ville basera sitt arbete som läkare på och de krav som hon var satt att uppfylla, gick inte ihop. En dag bröt hon ihop och drabbades av en svår depression och konstaterade att hon var utbränd. Under sin rehabilitering och återgång till liv och arbete blev hon intresserad av att reflektera över och så småningom skriva en bok som handlar om hur det kan komma sig att den idealism och entusiasm som präglar läkarstudierna och som avspeglar de medicinstuderandes drivkrafter, mot slutet av utbildningen har övergått i cynism för de allra flesta? I sin analys och som svar på denna fråga lyfter hon fram dels de samhällelliga och ekonomiska styrsystemen som allt oftare är oförenliga med läkarnas drivkrafter att vilja tillmötesgå patienternas behov av vård, samt det egna ansvaret att se att man inte kan låta sig styras av kravet att i alla lägen rädda en patient. Man är där för att hjälpa och underlätta och ibland får man nöja sig med det. För egen del säger hon, i likhet med många andra som drabbats och som tagit sig igenom en utbrändhet, att hon i efterhand är tacksam över denna erfarenhet. Den funktion som hennes depression medfört är att hon fått en klarsyn över centrala frågeställningar som berör såväl henne själv som många andra i liknande situation, vilket gjort henne till en bättre läkare och en insiktsfull författare i ämnet. Hon konstaterar att utbrändhet är en positiv respons på en process av avhumanisering. Vad är livet värt om vi gör våld på våra djupaste värderingar och drivkrafter?

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.