Föregående vecka debatterades mansrollen i Dagens Nyheter under rubriken ”Män och kvinnlighet” i en serie intressanta artiklar som problematiserade den identitetsförvirring som många män upplever i det moderna samhället. Mannens roll har sedan människans begynnelse handlat om att vara fysiskt start, att sörja för sin kvinna och för familjens behov. Det är först när vi lämnade det gamla jordbrukssamhället för knappt hundra år sedan som de traditionella könsrollerna splittrades upp och kvinnorna började ta sig ut i arbetslivet, fick rösträtt och en plats i samhället på lika maktvillkor som männen. En sådan fundamental och nedärvd förändring i människans identitet och uppfattning om världen går självklart inte över en natt.

Det handlar om ett paradigmskifte som vi nyligen så insiktsfullt kunnat ta del av i SVT-s miniserie ”Fröken Fridmans krig.” Männen kände sig hotade och använde all sin makt åt att försöka hålla stånd mot den obevekliga kraften i kvinnors kamp för jämställdhet som till slut segrade. Vi glömmer lätt bort att denna jämställdhet är ett relativt sett nytt fenomen och att det därför är naturligt att vi inte har landat i någon ny identitet som känns stabil och trygg. Kvinnor har i denna kamp ibland gått lite för långt och föraktat sina genuint kvinnliga sidor till förmån för en mer hårdför och rationell personlighet som platsar i männens värld. Männen å sin sida, i sin iver att behaga kvinnorna har tappat en del av din manliga kraft och blivit alltför mjuka och konturlösa. I denna obalans är det lätt att gå vilse och därför ser vi idag många parrelationer utan gnista och fungerande samliv och många ensamstående män och kvinnor som inte förmår hitta någon partner som passar dem. I Sverige idag har vi uppnått den ultimata friheten att välja vilket liv vi vill leva och att själva skapa vår identitet. I detta luckras det mest grundläggande i livet, d.v.s. vårt kön upp och inget kan tas för givet. Vi kan födas som flicka och välja att bli en man senare, eller tvärtom. Allt fler människor lever också omväxlande med partners av båda könen och känner inte igen sig i någon traditionell könsrollsbeskrivning. Självklart innebär detta en enorm utmaning för oss som lever idag och det saknas svar på vad som är rätt och hur vi bör agera. Därför behövs psykologer, coacher, kurser i personlig utveckling o.s.v. för att stötta människor att utforska sig själva och att finna sin egen personliga sanning.

Kontentan av detta är att jag inte tror att vi kommer kunna prata om vad som kännetecknar mans- eller kvinnorollen i framtiden eftersom det helt enkelt inte kommer gå att fastställa några normer eller klassificeringar i en värld där identiteten har släppts fri. Paradoxalt nog kanske vi då hamnar tillbaka i relationsmönster som vi ofta tillskriver primitiva samhällen och kulturer som lever efter instinkt och vad som fungerar där och då, snarare än efter normer och intellektuella konstruktioner om rätt och fel. Vem du är och vad du vill bli och göra med ditt liv är kanske den ultimata friheten i människans utveckling som det helt saknas referensramar för – men det är samtidigt den största personliga utmaningen som människan någonsin utsatts för.

Filipa Reinfeldt, Hälso- och landstingsråd har i veckan försökt lugna ner den allmänna oron i Stockholm kring resursbristen på plats- och barnmorskor i länet. Hon hänvisar till det nya BB Sophia som öppnar i mars och den projekterade avdelningen på St. Görans sjukhus som ska vara klart om ett par år. Det känns betryggande att veta att konkreta insatser görs för att komma tillrätta med platsbristen som är en självklar konsekvens av den enorma inflyttningen till Stockholm som skett under senare år. Däremot blir jag fundersam över Filipa Reinfelts perspektiv på hur hon tänker sig lösa resursbristen på barnmorskor. Den linje hon driver går ut på att förbättra arbetsmiljön på förlossningsklinikerna och att därmed uppmuntra barnmorskorna till att gå upp i arbetstid och jobba heltid. Idag arbetar fler än hälften av alla barnmorskor i länet deltid, vilket ska jämföras med 15 % av sjuksköterskorna. Den fråga som hon missar att ställa sig är att det faktum att många barnmorskor väljer att arbeta deltid trots minskade inkomster, sämre pension och stress, kanske hänger ihop med att barnmorskorna bättre än någon annan grupp i samhället ser och förstår att anknytningen och tiden med barnen när de är små faktiskt är det allra viktigaste i livet!

Att vara barnmorska innebär att ha en drivkraft att hjälpa mammor och barn att få en god start i livet och deras dagliga arbete handlar om att på alla sätt försöka skapa så goda förutsättningar för såväl själva förlossningen som för anknytningen och den psykiskt livsnödvändiga symbiosen mellan mamman och barnet efteråt. En del barn har inte lyckan att få uppleva en sådan start i livet på grund av att mammorna av olika skäl inte förmår vara fysiskt och-eller psykiskt närvarande. Att sätta sig själv och sina egna behov och drivkrafter åt sidan är onekligen utmanande för kvinnor i en tid som bygger på att sätta sig själv i första rum. Men människans behov har varit desamma sedan urminnes tider och faktum kvarstår att en symbios fodrar tid, närvaro och känslomässig öppenhet för att ta emot ett nytt litet liv och hjälpa det att lägga en grund av tillit till att livet är vackert och värt att leva.

Om Filipa Reinfelt och andra politiker verkligen vill finna en lösning på problemet i förlossningsvården tror jag att de behöver sätta sig ner och samtala med våra fantastiska barnmorskor om dessa frågor och finna lösningar på problemet som motsvarar ett välfärdssamhälles potential och möjligheter. Konsekvenserna av brist på det mest elementära i livet ser vi senare i livet hos de psykiskt sjuka, i våldet i samhället, i våra fängelser och i andra oerhört kostsamma samhällsproblem. Den grundläggande frågan att ta ställning till handlar därför om hur man bygger ett hållbart liv för en människa från födsel och genom livet?

”Vad ska råda bot på Sveriges dalande Pisa-resultat? Skolans förfall är ett symptom på en mer djupgående kulturell kris, menar den amerikanske författaren Chris Hedges. Han lägger skulden på kulturindustrin” (DN 8/1). Den tes som Chris Hedges driver sätter fingret på en djupare problematik i hela den västerländska kulturen som kan uttryckas med att du har allt mindre att vinna på att vara en läsande människa i en värld som fokuserar på yta och kändisskap. De flesta människor som uppmärksammas i vår kultur är inte läsare eller intellektuella, säger Daniel Sandström, kulturchef på SvD. Liknande tankegångar framförs av Dagens Industris politiska redaktör PM Nilsson som för fram att skolkrisen måste ställas i relation till bland annat datorspel och en underhållningskultur med jättelika arenabyggen som tempel i varje stad av mått.

Har apparna, paddorna, smartphones, och arenashowerna med Disneyfigurer och dinosaurier till slut bekräftat den kritik mot kulturindustrin som framförts av framträdande filosofer sedan 1930-talet? I boken ”Upplysningens dialektik” skrev filosoferna Theodor Adorno och Max Horkheimer att kulturindustrin hade en passiviserande inverkan på människor. Idag när underhållning och populärkultur tagit över våra liv på en nivå som de inte hade kunnat föreställa sig ens i sina mardrömmar, är det kanske äntligen dags att lyfta deras styvmorsbehandlade tankegångar till en politisk nivå. Chris Hedges, Pulitzerprisbelönad journalist och tidigare korrespondent på New York Times, menar att det finns ett direkt samband mellan expansionen av kulturindustrin och minskningen av läskunnighet. ”När politiska system förfaller, vilket genom historien går tillbaka till Colosseum och republikens upplösning i Rom, uppmuntras folk att investera sitt känslomässiga och intellektuella liv i skådespel, antingen sport eller någon annan form av underhållning”.

Lässvårigheterna i USA beskrivs av Hedges som epidemiska. Statistiken visar att sju miljoner amerikaner är analfabeter och ytterligare 27 miljoner är oförmögna att läsa tillräckligt bra för att skriva en jobbansökan. 30 miljoner kan inte läsa en enkel mening och 50 miljoner läser på en fjärde- eller femteklassares nivå. Nära en tredjedel av landets befolkning är antingen analfabeter eller knappt läskunniga – en siffra som ökar med 2 miljoner om året! År 2007 läste 80 % av amerikanska familjer inte en enda bok! Samtidigt ser genomsnittsamerikanen på TV mer än fyra timmar om dagen. Att skolelevers kunskapsnivå sjunker beror enligt Hedges på en större samhällsutveckling där även dagstidningar och böcker väcker intresse hos allt färre. Allt som inte erbjuder ögonblicklig förströelse avfärdas som otillgängligt och elitistiskt. En konsekvens av denna brist på bildning är ett slags historisk amnesi som gör att människor inte längre kan förstå de krafter som kontrollerar deras liv, menar han. Under åren som föregick den senaste Pisaundersökningen har Sverige toppat listan över världens mest uppkopplade länder och enligt World Economic Forum visar det att Sverige är ”En verkligt kunskapsbaserad ekonomi”. Men att ett lands IT-mognad skulle stå i direkt proportion till dess kunskapsnivå är en uppfattning som varken Pisaresultaten eller Chris Hedges ger stöd åt.

Forskning visar istället att förmågan till komplexa tankar och kritiskt tänkande som är avgörande i en tid som står inför några av de största utmaningarna i mänsklighetens historia, kräver tid, tystnad och avskildhet. Vår pågående separation från det tryckta ordet har gjort det svårt för människor att hantera komplexitet, men också att konfrontera vad som händer med dem. Receptet enligt Hegdes för att skydda sig mot de fördummande krafter som populärkulturen för med sig, är att bygga murar i en värld som går mot förfall. Själv äger han varken TV, Facebooksida eller Webbsida. Han twittrar inte och får därmed utrymme för att läsa varje kväll. Syftet är att inte ge en utarmad masskultur kraften att påverka språket som han beskriver sin egen verklighet på. I Sverige som ofta beskrivs som det mest amerikaniserade samhället utanför USA, har trenden för denna populärkultur och ständiga uppkoppling nått oerhörda proportioner. Det handlar inte bara om att vi slutat läsa och skaffa oss bildning genom skola och utbildning, utan även om att vi i jakten på bekräftelse på vårt värde känner oss ständigt stressade och pressade att prestera och skaffa oss mer och mer av materiella värden. Få människor har djupare samtal med partner, vänner eller släktingar och tiden för reflektion eller inspiration för att förstå livets olika dimensioner och värden är i det närmaste obefintlig. Ett paradigmskifte är helt nödvändigt för att mänskligheten ska ha en chans att överleva och återerövra de mänskliga dimensioner som hör livet till och som inte låter sig inordnas i populärkulturens, teknikens eller ekonomins strukturer.

Det finns två temperaturmätare på hur det står till med värderingarna i ett samhälle; hur man tar hand om barnen och hur man behandlar de gamla. Den gemensamma nämnaren för dessa båda grupper är att de inte tjänar några pengar och kan försörja sig själva utan är beroende av hjälp och stöd av sina föräldrar respektive vuxna barn. Sverige är världsberömt för hur vi månar om barnen och barnens behov genom vår föräldraförsäkring, välutvecklade barnomsorg och barnens rätt till ett gott och värdigt liv. Tyvärr börjar vi bli nästan lika berömda, eller ska vi kanske kalla det ökända för hur illa vi behandlar våra gamla. Å ena sidan har vi kämpat för att öka medellivslängden så att vi har möjlighet att leva längre än i princip något annat folk på jorden, å andra sidan har stödet och möjligheterna för våra äldre att uppleva en värdig ålderdom kraftigt försämrats. Dels har vi många riktigt gamla och svaga som tvingas bo kvar hemma trots att de inte är kapabla varken fysiskt eller psykiskt att klara detta. Berättelser vittnar om 99-åringar som nekas plats på äldreboenden för att ålder och allmän svaghet inte anses som skäl till att få denna hjälp. Väl på äldreboendet är det många som behandlas på ett ovärdigt sätt av såväl anhöriga som personal. De anhöriga har sällan tid att komma och hälsa på. Man glömmer lätt gamla mammas uppoffringar och omsorger under barnens och barnbarnens uppväxt då behovet av hennes stöd och hjälp var stort. Nu då hon inte längre kan bidra till familjens praktiska liv blir det svårt att prioritera tiden för att besöka henne och kanske rent av ta hem henne någon helg ibland. Kanske är det så att föraktet för åldrandet och överfokuseringen på ungdomstiden på ett undermedvetet plan påverkar politiker och andra makthavare i samhället i deras syn på äldrevården? De som arbetar inom denna sektor går på knäna sedan länge och tvingas antingen bli avtrubbade och leva med samvetet att inte kunna hinna ge den omsorg som de gamla behöver, alternativt sluta eller gå in i väggen av denna omänskliga situation som går stick i stäv med deras värdegrund.

I DN (7/1) kunde vi läsa en träffande artikel av Britta Ring som refererar till Akademikerförbundet SSR och Kommunals rapport ”Matlåda, med eller utan samtal?”. ”Visst är det underligt hur ord som självbestämmande, värdigt liv, trygghet och meningsfullhet får helt nya betydelser på en hemtjänstmarknad med löpande band och ackord? skriver hon. I hemtjänsten går personalen också på knäna och tvingas hantera ett människovårdande yrke på ackord. Några exempel; blöjbyte, läggning 10 minuter, mat, medicin, byta blöja, byta underlag 10 minuter, middag + disk 10 minuter o.s.v. Vårdbiträdena springer och jäktar för att klara schemat. En oförutsedd händelse kan spräcka allt. Springtiden som förr hette gångtid är inte inräknad och dras ofta av från den beviljade hjälpinsatsen. Efter hård kritik mot obetald springtid justeras systemet i sommar så att ”kunderna” inte ska berövas tid som de har betalt för. Och vårdbiträdena får stämpelklockor. Om det fungerar på VOLVO, varför ska det inte fungera lika bra i äldreomsorgen?