Samhällsmaskinen

För några år sedan såg jag en Konstutställning på Malmö Konsthall som hette “Samhällsmaskinen” som gjorde stort intryck. Olika konstnärer hade fått i uppdrag att gestalta vad som hänt i Sverige under Välfärdssamhällets utveckling och Folkhemmets uppbyggnad från 1950-talet och framåt. I modernitetens framfart visades hur uråldriga stadskärnor med slingrande gränder skövlats för att skapa rum för nya, funktionella bostäder, kontor och vägar. Vi blev av med smuts och elände men på köpet även en del av charmen och känslan som finns där saker och ting har fått växa fram naturligt utifrån lokalbefolkningens behov och utveckling.

Det som gjorde starkast intryck var några konstnärers skildrande av hur det rationella tänkandet, förnuftet och planeringen från samhällets ingenjörer och experter legat till grund inte bara för de yttre förändringarna i samhället och i våra städer, utan även införlivats till vårt förhållningssätt till oss själva och till varandra. Med hjälp av förnuftet och vetenskapen var målbilden att bli en alltigenom rationell människa som skulle kunna leva ett förnuftigt och konstruktivt liv och bli en lönsam samhällsmedborgare. Det var då vi började förhålla oss rationellt till vårt eget känsloliv, till våra tankar och upplevelser.

Konsekvenserna av detta har inte skildrats tillräckligt men vi lever med dem varje dag och de har blivit en väsentlig del av det svenska samhället. I den intressanta artikeln “Därför är vår Coronastrategi ett uttryck för den svenska hyperrationaliteten” av Per Svensson (DN 18/6 2020) resonerar han om hur kopplingen mellan denna aktuella situation och konsekvenserna av “Samhällsmaskinen” ser ut och vad den har för konsekvenser. Frågan är om vi har kommit till en punkt där vi kan ge upp försöket att uppfostra människan till att bli alltigenom rationell och förnuftig och erkänna hennes irrationella natur? Kan vi överlåta dessa behov av rationalitet till AI och robotar och därmed låta människans förhållande till sig själv och sin omvärld att få finnas i all sin outgrundliga komplexitet?

1960-talets samhällsbyggare hade aldrig kunnat ana att vi 2020 skulle vurma om Gamla Stans vindliga, medeltida och högst irrationella gränder och byggnader och att denna uråldriga stadsdel som med nöd och näppe räddades undan skövling av några av dåtidens modiga medborgare som bildligt talat ställde sig framför grävskoporna, ett halvsekel senare skulle attrahera turister i strömmar från världens alla hörn och utgöra en nationell stolthet. Inte heller kunde man föreställa sig att människor skulle vilja söka sig från självständighet och oberoende till kollektiva boendeformer, att betoning på familjen skulle bli viktigt och att yngre generationers andliga sökande skulle bli framträdande. Man trodde att man en gång för alla hade lyckats radera ut dessa irrationella aspekter av människan och att antidepressiva mediciner, ångestdämpande medel och sömntabletter skulle hjälpa oss att för alltid förhålla oss förnuftigt och rationellt till oss själva och till tillvaron.

Ännu är samhället inte redo att överge denna utopi men den rådande krisen låter sig helt enkelt inte förklaras eller hanteras med hjälp av “Samhällsmaskinen”, vilket leder oss in i ett nationellt kristillstånd som förhoppningsvis kan öppna upp för en ny berättelse om livet och vad som ger mål, mening och värdighet i tillvaron.

Att fira Midsommar en vanlig fredag när resten av världen arbetar och gör affärer kan vara en viktig påminnelse om att livet är till för att levas.

Glad midsommar!

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.