Skillnaden mellan lycka och mening

Anledningen till att jag skrev min första bok för tjugo år sedan “Att få livet att gå ihop” – om yngre karriärmänniskors arbets- och livsvillkor” (2000), var att jag ville fånga den brist på mening som människor som föll inom ramen för ett lyckat och privilegierat liv upplevde. Sedan dess har den psykiska ohälsan bara ökat varje år och 2017 blev det psykiska lidandet den främsta orsaken till sjukdom och lidande i världen. Ett fenomen som borde förbrylla fler är att det enligt WHO´s mätningar finns en stark global korrelation som visar att de psykiska diagnoserna är som högst i länder med högst rikedom. Det finns med andra ord en viss sanning i att ju bättre vi får det, desto sämre mår vi.

Trots denna stora paradox sitter vi ännu fast i ett medicinskt narrativ som lyfter fram diagnoser och medicinering som vägen framåt. I Sverige går dryga 10% på psykofarmaka och 12% av alla pojkar i Stockholm har en psykiatrisk diagnos, ändå frågor sig få om det kan vara rimligt att vi på så kort tid fått en så ökad frekvens av genetiska defekter som enligt forskning tar tusentals år att utveckla. Att vi inte kommit längre beror enligt min mening på att det narrativ som vi rör oss inom för att förklara världen och dess skeenden helt enkelt inte rymmer några existentiella parametrar och frågan om meningsfullhet har fallit bort trots att den är den mest centrala drivkraften hos alla människor.

Lycka handlar om delar av oss som upplever att vi är nöjda eller missnöjda, glada eller ledsna, lyckliga eller olyckliga och kan kopplas till de konkreta aspekterna av livet som hur vi har det med vårt arbete, i våra relationer, med ekonomin o.s.v.  Att vara människa innebär samtidigt att söka efter något mer; vad syftet är, om vårt liv ingår i ett större sammanhang, om vi lever på ett moraliskt försvarbart sätt, om vi bidrar till att göra världen till en bättre plats – frågor som berör frågan om känslan av mening i tillvaron i existentiellt avseende. Några av svaren till den ökade ohälsan i världen står sannolikt att finna i de brister som många upplever i den existentiella dimensionen, vilket kan förklara varför vi mår så dåligt samtidigt som vi har det så bra.

Dessa dimensioner fångas inte upp av lyckomätningarna, frågorna ställs helt enkelt inte, vilket både visar att vi lever i en tid då det vi känner och upplever saknar språk och referensramar och att vi saknar en meningsbärande berättelse om vad livet handlar om som vi kan haka upp våra tankar, funderingar och upplevelser på. Att uppleva att livet saknar mening, samtidigt som man har allt som enligt samhällets paradigm borde generera lycka, kan vara ett väldigt plågsamt tillstånd. Många utvecklar en depression och plågas av skuldkänslor och självanklagelser eftersom man har både en trygg tillvaro i ekonomiska och materiella termer, en hög frihet att forma sitt liv och är omgiven av en kärleksfull familj. Varför känner man sig då ändå ensam och plågas av en ständigt närvarande känsla av meningslöshet? Många söker hjälp i vården som är rustad för att ställa diagnoser, hitta avvikelser och finna rätt medicin för att råda bot på problemet. Frågan om mening kan dock inte medicineras bort och då medicinen inte hjälper och inte heller KBT (Kognitiv beteendeterapi) som är den enda terapiform som erbjuds de lidande, övergår förtvivlan för många i ren desperation. Ett liv utan mening är som bekant inget liv och vägen till självmord kan då plötsligt komma väldigt mycket närmare.

Kan ett samhälle överleva utan något existentiellt ramverk att förhålla sig till? Ingen har ännu svaret på detta eftersom inga samhällen har haft någon sådan erfarenhet tidigare. Det vi kan konstatera är att det finns många svar i det psykiska lidande som miljoner människor i västvärlden plågas av liksom i den återkoppling jag brukar få av de människor jag möter i min roll som existentiellt inriktad psykolog; “Tänk att jag hade svaren inom mig men saknade språket för att kunna ställa frågorna”……..

1 svara
  1. Gunilla says:

    Precis det jag tänker när jag ser på Tv från fattiga länder. Människor som knappt har mat för dagen är glada och skrattar och dansar. Barn ser lyckligare ut än barnen här i Sverige

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.