Spelberoende – vems är ansvaret?

De senaste dagarnas debatt kring ungdomars spelberoende är välkommen. Allt fler barn, ungdomar och även vuxna fastnar i timmar varje dag framför datorn eller djupt nedsjunkna i mobiltelefonen.

Jag har känt mig bekymrad över denna utveckling i flera år då jag sett hur besattheten av spelet avskärmat redan små barn från leken med andra, hur ensamheten i relationen brett ut sig då partnern sitter med sitt spel istället för att umgås med sin flick- eller pojkvän e.t.c. Precis som med annan form av missbruk sker det en successiv tillvänjning och en konsumtionsökning som till slut spårar ur och leder till att man fastnar och inte vet hur man ska ta sig ur. Det utmanande med dataspelsberoende är att det vänder sig redan till små barn som inte har någon chans att värja sig, speciellt inte eftersom det ofta är föräldrarna som ger spelen i gåva till sina barn och alla kompisar är upptagna med motsvarande ersättning för lek och samspel.

Spelbeteendet har förändrats drastiskt sen “Fia med Knuff’s” lansering på 1800-talet.

Konsekvenserna för denna tillvänjning över tid då dessa barn blir unga vuxna kan vi ännu inte se eftersom det är ett så pass nytt fenomen. En rimlig riskbild handlar om att förmågan till social interaktion med andra, utvecklande av empati, känsla för gränser, egna behov och andras behov och andra grundläggande mänskliga förmågor för att kunna fungera i familjekonstellationer, på arbetsplatser och i samhället, blir kraftigt nedsatt och begränsad. Det är ingen slump att barn och unga med autistiska symptom, ADHD och liknande är särskilt benägna att hamna i denna form av missbruk. Att försvinna in i spelens värld och att göra den till sin verklighet är ett skydd mot komplexiteten i det verkliga livet. Dessa barn behöver träna och arbeta extra med det sociala samspelet och umgänget med andra, missbruket leder dem i motsatt riktning. Frågan om ansvar blir självklart central och alla värjer sig.

Speltillverkarna gör rekordvinster och ju fler som utvecklar beroende av detta slag, desto högre lönsamhet och medel att utveckla spelen ännu mer. Deras åsikt går ut på att de är fria från ansvar och att det är upp till varje människa att göra ett eget val och att ta ansvar för sin situation. Om det finns problem så fanns de redan innan spelen kom in i bilden och bör därför hanteras utan koppling till detta fenomen. Föräldrar, lärare och andra vuxna upplever å sin sida en maktlöshet eftersom alla barnens kompisar har spel och då kan inte det egna barnet avvika från denna självklara norm. Det är också skönt att ibland få lite egen tid och möjlighet att hinna med sina egna projekt medan barnet är upptaget av sin egen värld.

Min personliga och professionella åsikt är att detta beroende stimuleras av andra problem i samhället och i människors liv som handlar om mål och mening och att det är vuxna som måste lära barnen att dra gränser precis som man behöver lära sig gränser i förhållande till alkohol men även antal aktiviteter och andra livsstilsrelaterade frågor. Det finns självklart dimensioner av lärande som sker via dataspel som kan vara värdefulla och tillföra något gott men det står utom alla tvivel att det har gått för långt och att behovet av en gränsdragning är akut! För dig som har barn eller ungdomar omkring dig som du har ansvar för och/eller som själv känner igen dig i denna bild är det nödvändigt att hitta rimliga gränser. Som med all form av missbruk som man vill sluta med eller begränsa kommer detta dock inte att gå självmant. Du kommer att få abstinens och längtan efter att få ge dig hän åt det du bestämt dig för att begränsa är i början stark – ända tills du visar hjärnan att du inte är ett offer för dina impulser. Börja redan idag, det lämpliga tillfället kommer aldrig!

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.