Stressens mysterium börjar klarna

Under de två årtionden som gått sedan utbrändhet blev ordet på allas läppar och stressrelaterad ohälsa slog igenom som en epidemi i vårt samhälle har fokus på de bakomliggande orsakerna handlat om att vi arbetar för mycket och att det är sjukskrivning från jobbet som är lösningen då man väl har drabbats.

Vi vet att människor inte hade det bättre förr och att människor var tyngda av långa arbetsdagar och hårt arbete redan från unga år. Självklart var människor trötta och säkert var många också deprimerade av tillvarons hårda livsvillkor med litet eller inget utrymme för förändring eller förbättring. Ändå hade vi ingen utbrändhet eller utbredd psykisk ohälsa. Jag håller därför med om att något annat har tillkommit som orsakar dessa problem och som vi ännu inte har definierat eller tagit på allvar.

I mitt eget arbete som psykolog, både i mitt kliniska arbete med patienter och som organisationskonsult i arbetslivet, har jag under de två årtionden som jag arbetat med dessa frågor kommit fram till att vi försöker lösa nutida problem med gamla lösningar. På många sätt är det faktiskt så att vi har fått det bättre och vi arbetar både färre timmar och har mindre press på jobbet än tidigare generationer. Industrisamhällets utveckling gjorde också människor sjuka och födde fram fackrörelser och arbetsmiljölagstiftning som syftade till att skydda människan från att bli sjuk av arbetet. Både arbetstidsreglering som Ergonomi kom till för att främja en konstruktiv balans mellan arbetsgivare och arbetstagare. Logiken bakom detta var att man förstod att människan behöver en gräns mellan arbete och fritid, att människan behöver återhämtning och vila samt att man måste anpassa den fysiska arbetsmiljön så att den inte orsakar ohälsa.

Under 1900-talets sista decennier gick vi in i det postmaterialistiska samhället och globalisering, datorisering och digitalisering förändrade livet och arbetslivet i grunden på motsvarande sätt som övergången mellan jordbrukssamhället och industrisamhället gjorde. Istället för kroppen var det nu hjärnan och personligheten som var arbetsverktygen och vi upptäckte att det inte gick att automatiskt stänga av jobbet när man väl lämnade kontoret eftersom tankarna på jobbet följde med hem.

Parallellt hade vi genom industrisamhällets strävan efter att lyfta oss från fattigdom till ett välfärdssamhälle med högutbildade medborgare, fått lära oss att det viktigaste i livet är att vara duktig. Eftersom vi kastat bort religionen till förmån för förnuftet och rationaliteten hade vi även förlagt människovärdet i själva prestationen. Att vara någon betydde enligt denna logik att lyckas. Samhällets förväntningar på individen fick konsekvenser på djuppsykologiska strukturer och medförde att människor utvecklade vad professor Lennart Hallsten benämnde PBS (Prestationsbaserad självkänsla).

Kombinationen av ett gränslöst samhälle och en personlighet med ett eget inre driv att till varje pris visa sig duktig och att prestera sig till sin känsla av värde, av att duga, samt frånvaron av ett språk och en förankring för livets existentiella frågor, blev helt enkelt för mycket för människan att hantera. Reaktionen på detta är stress, trötthet, depression, ångest och utmattningsreaktioner eller med andra ord en bristande inre hållbarhet.

Forskning visar att det är bristen på balans mellan arbete och vila som är problemet eftersom återhämtning är nyckeln till hälsa. Detta stämmer men man behöver tillägga att förutsättningen för återhämtning och vila är att människan finner ro i och med sig själv. I mitt arbete har jag träffat många människor som varit långtidssjukskrivna och därmed haft alla yttre förutsättningar för vila och återhämtning men som inombords känt sig lika vilsna, stressade och oroliga som någonsin. Med andra ord räcker det inte med att ha de yttre förutsättningarna på plats för att vilan ska infinna sig. I det gränslösa samhället där vi måste lära oss leva med att aldrig hinna allt vi skulle önska och att hantera känslor av otillräcklighet är förmågan att finna ro i sig själv oavsett de yttre omständigheterna en förutsättning för välmående och vila.

Samhällets reaktion på folkets psykiska lidande har varit en generös utskrivning av antidepressiva, ångestdämpande och sömnmediciner. Detta har varit en akutinsats som räddat många liv men de underliggande problemen blir inte lösta av att vi censurerar oss från vad vi faktiskt tänker och känner. Tiden är mogen för att vi nyktert analyserar det samhälle vi lever i nu som gett oss mer yttre frihet än någonsin att själva forma vårt liv enligt hur vi väljer att leva. Till skillnad mot tidigare finns det dock inte någon eller något i vår omvärld som kan reglera livsbalansen för oss och ge oss ”rätt” att vila. Vi har fått friheten att välja hur vi ska leva i våra händer och med den också ansvaret att hantera sig själv och sitt liv på ett sätt som upplevs meningsfullt och hållbart.

Fram tills nyligen har människan fostrats till att anpassa sig till de yttre förutsättningarna och vi som lever nu är de första människorna i människans historia som på en kollektiv nivå styr över grundläggande frågor i livet som när vi ska äta, sova, arbeta och vila. Utöver det ska vi också bestämma vad vi ska utbilda oss till, var vi ska bo, om vi ska leva med någon, ha barn eller inte, samt alla vardagliga detaljer som t.ex. val av elbolag eller mobiloperatör eller för den delen vilken diet vi bör följa för att hålla oss i form. Då inget längre sker på automatik kräver analys och beslutsfattande tid, men ställer också krav på oss att välja rätt. Blir det fel har vi ingen att skylla på då vi själva är ansvariga för våra fria val. Givet att vi på en psykologisk nivå är utlämnade till att det måste bli rätt eftersom det är då vi känner att vi duger och att vi har ett värde som människa, lever vi med en ständigt närvarande och ofta omedveten existentiell form av stress som i psykologisk mening innebär en kamp för överlevnad. Att ”gå i väggen” innebär för många att förlora sig själv.

Att sätta gränser på jobbet och säga nej till arbetsuppgifter då det blir för mycket är svårt eller t.o.m. omöjligt för en människa vars värde ligger i att leverera på topp för att få bekräftelse på att man duger. Givet att arbetslivet numera för de flesta är gränslöst och innebär frihet under ansvar finns det ingen annan som kan sätta de nödvändiga gränserna än individen själv. Arbetsmiljölagstiftningen försöker fortfarande med rätta påpeka och tvinga arbetsgivare och chefer att ta ansvar för balans i livet för sina medarbetare. Detta är en viktig parameter i sammanhanget men vägen framåt handlar om att människan själv behöver rustas för att ta ansvar för sig själv och sin balans i tillvaron med stöd av den lagstiftning som finns på området.

För att vända utvecklingen behöver vi även förstå sambandet mellan existentiell ångest och stress där vi inte tar hänsyn till vad det betyder för människan att leva utan språk och förankring i någon livsåskådning som ger svar på frågor kring liv och död, om mening och som avlastar från det personliga ansvaret för livets alla dimensioner. Det är utmanande att hantera åldrande, sjukdom och död både i relation till närstående som till det egna livet. Det är också svårt att hantera utsattheten i att känna sig obetydlig och värdelös om något går fel eller man misslyckas istället för att kunna vila i en känsla av ett grundläggande människovärde oavsett vad man gör eller inte gör. Den existentiella ångest som normala livshändelser orsakar är outhärdlig om man saknar verktyg att möta och hantera den på. I ett sådant läge är det tacksamt att kunna fly in i jobbet och i aktiviteter med den underliggande drivkraften att springa så fort att man slipper tankar och känslor. Vad hjälper det i ett sådant läge att chefen säger att man borde gå hem och ta ledigt?

Vi har fått ett liv att förvalta och när vi blivit fria att formge det livet i stort sett som vi behagar krävs det mycket personlig utveckling, mod och stryka att våga och kunna staka ut sin egen väg, och att därigenom få uppleva den känsla av mening som människan ytterst strävar mot. I mitt eget mångåriga arbete med behandlingsprogram för människor som drabbats av vår tids ohälsa har jag som existentiellt inriktad psykolog praktisk såväl som teoretisk kunskap och erfarenhet av att människor kan bli friska och leva hållbara och meningsfulla liv även efter att ha drabbats av depression eller utmattningssyndrom – om bara de får rätt verktyg.

Den vanligaste spontana kommentaren som människor i mina behandlingsprogram gett under årens lopp är; ”Varför har ingen talat om detta för mig förut?”. Det uppstår en spontan känsla av förvåning över att de verktyg vi behöver för att kunna leva väl i dagens samhälle inte förmedlas av föräldrarna, inte i skolan inte i arbetslivet och inte av samhället. Kontentan är att det behövs en generell kompetensutveckling i levnadskonst med människans eviga existentiella behov och drivkrafter som grund. Endast så kan man ställa krav på människor att ta ansvar för sitt liv och komma tillrätta med den epidemi av psykisk ohälsa som håller oss fångade i en känsla av att vi ”snuvas på konfekten” d.v.s. å ena sidan har vi det bättre än någonsin och å andra sidan har vi aldrig mått sämre.

5 Kommentarer
  1. Annica says:

    Så klokt skrivet.❤️❤️❤️
    Du fångar så mycket i denna vackra text.
    Att gå in i väggen är verkligen att förlora sig själv.
    Det är också att på sikt med stöd, kloka medmänniskor och ett arbete med sig själv vinna sig själv tillbaka igen.
    Att hitta den inre kärnan av sig själv och det egenvärde vi alla alla egentligen har utan prestation.
    Att äntligen ha modet att vara sann mot sig själv och sin egen själ och att lyssna ärligt till vad ens egna hjärta egentligen har försökt säga.
    Jag tror vi som kraschat ,och vi är många,på något sätt i en framtid kan bidra till förändring.
    Inte bara för oss själva utan också för medmänniskor runt omkring.
    Vi behöver ha modet att tänka nytt och att ibland byta fokus och få nya perspektiv.
    Vi behöver varandra i denna förändring.
    Tillsammans kan vi bli starka och skapa förändring.
    Allt gott.
    ❤️❤️❤️
    Annica

    Svara
  2. Lotta Stagne says:

    Verkligen bra skrivet Fredrik. Delar din mening och uppskattar det jobb du gör för oss alla och kommande generationer. Redan då jag första gången läste din “vägen vidare” så kändes det som du hade hittat en riktning för hållbarhet och nu framstår som ännu klarare. Jag brinner också för dessa frågor och bidrar på mitt bästa sätt. Tillsammans blir vi starka. Önskar att vi skulle ha ett Able Lounge här i Skåne…Tack!

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Hej Lotta, varmt tack för din generösa feedback! Det gläder mig verkligen att höra att du haft och har glädje av det jag skriver och vill förmedla. Hoppas att ABLE snart får möjlighet att öppna upp för alla härliga människor i Skåne också! Allt gott/Fredrik

      Svara
  3. Marie Winbo says:

    Tack #fredrikbengtsson för ditt insiktsfulla inlägg. Det får mig att tänka på vikten av att känna meningsfullhet, en tro på att det finns en mening med allt och att kunna vila i det.

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Hej Marie, tack för in kommentar. Det gläder mig att mina ord kunnat hjälpa dig och inspirera dig till att känna en djupare kontakt med dig själv. Vänligen, Fredrik

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.