Supermamma? Nej, tack!

[dropcap]I[/dropcap] Söndagens DN(17/2) kan vi under Kropp & Själ läsa om en ny bok av Elizabeth Gummesson som fått titeln ”Good enough för föräldrar”. I artikeln kan vi läsa om författarens eget liv som supermamma där maximal prestation på livets alla områden var ledordet. Hon berättar att tillvaron handlade om en uppvisning i allt möjligt. ”Vem kunde ha flest marschaller i trädgården på barnkalaset?, Vem bakade bästa fikat till fikakorgen på fotbollsturneringen? Vi har hört många liknande berättelser om prestationsbaserad självkänsla tidigare och jag har skrivit många inlägg på bloggen om detta tema. Vi har så många ”duktiga flickor och pojkar” i vår del av världen att vi behöver fortsätta belysa och debattera detta ämne eftersom det ödelägger så många människors livskvalitet. Elizabeth Gummesson berättar om att hennes egna behov var fullständigt utraderade och att hon alltid fanns till för andra och deras behov.[pullquote align=”right”]Frågan är vad kan vara viktigare än att vara närvarande i sitt eget liv?[/pullquote] Till slut går det inte längre, energin tar slut och själen protesterar för att det egna livet saknar riktning och därmed mening i tillvaron. Att gå i väggen eller bli fysiskt sjuk är ofta räddningen från ett liv som man inte själv får plats i. Det blir brytpunkten som leder till ett brutalt uppvaknande där vägen tillbaka handlar om att ta reda på vem man är och vad man behöver, samt hur man måste lägga upp sitt liv för att hitta en balans mellan att vara till för sig själv och för andra.

[dropcap]D[/dropcap]agligen möter jag människor som kämpar med dessa frågor, vackra, begåvade och fantastiska personer som styrs av en inre oro av att inte duga, färgade av en självbild som bygger på en låg självkänsla. Endast den yttre bekräftelsen på att man är duktig ger en tillfällig lättnad i den annars så förödande känslan av värdelöshet och intighet. Enligt min mening är det konsekvenserna av det överdrivet prestationsinriktade samhälle som västvärlden präglas av idag, som behöver lyftas fram ännu mer och utmanas för att vi ska vända denna destruktiva utveckling. Livet är det som pågår medan vi är upptagna med att planera det. Livet är en gåva och vi behöver ta vara på det varje dag och i varje ögonblick. Medvetenheten om detta är stor tack vare media, böcker och alla samtal som vi har med våra familjer, vänner och kollegor. Hindret för att leva som vi skulle behöva ligger inom oss och handlar om det djupaste fundamentet som format bilden av vem vi är och hur vi ser på oss själva. Att ändra på detta kräver ett specifikt psykoterapeutiskt arbete och därefter en livslång strävan i en annan riktning. Ytterst få har möjlighet att få en sådan hjälp idag eftersom det anses för dyrt och krävande. Frågan är vad kan vara viktigare än att vara närvarande i sitt eget liv?

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.