Sydeuropas kris banar vägen för ett nytt samhälle.

Det kan väl knappast ha undgått någon att den ekonomiska krisen i Sydeuropa nu närmar sig sin kulmen och att det snart inte längre kommer att gå att hålla samman ekonomin i Spanien, Grekland, Portugal och Italien. På en rationell nivå känns det oroligt och många människor i dessa länder lider och har det väldigt tufft just nu. Livet går inte längre att känna igen och många av de självklarheter som de liksom vi i norra Europa har tagit för givna gäller inte längre.

Under mina resor i dessa länder och i möten med människor i dessa kulturer kan jag dock uppleva att det i krisens fotspår även finns ett hopp om en framtid med bättre livskvalitet och en lättnad över att inte längre försöka upprätthålla en livsstil och en attityd till livet som är präglad av USA och Nordeuropa. I dessa länder har livet sedan urminnes tider handlat om närvaro till livets enkla dimensioner såsom god mat i goda vänners lag, ett gott lokalt vin, musik och ljumma kvällar efter soldränkta dagar.  Under de senaste decennierna har denna urgamla enkelhet fått ge vika till förmån för arbete och strävan efter materiella värden, karriär, status och en livsinställning som vi i Nordamerika och i Nordeuropa inspirerat till. Den psykiska ohälsan och depressionerna som ökat lavinartat i dessa länder under senare år hänger mycket samman med sorg och förlust av mening och en livskänsla som de förlorat i teknikens och globaliseringens framväxt.

I min värld kan man inte bygga en kultur, en ekonomi eller ett samhälle som inte utgår ifrån människors behov och värderingar. Man kan med tvång inordna sig och låta sig inordnas i ett system och spela en roll, men hur länge? För en kille i finansbranschen i New York känns kostymen bekväm och stressen i tillvaron ses som en positiv sporre till att klättra uppåt i samhället, men för samma kille i Spanien är känslan obekväm och hans längtan går i en annan riktning. Sanningen befriar till slut och det är denna känsla som börjar sprida sig i Sydeuropa nu. De förlorar sin ekonomiska stabilitet men denna ekonomi har varit byggd på värderingar och ett synsätt på livet som de i själva verket inte anammar. Att Katalonien i Spanien vill bryta sig loss och bli självständiga är ett tecken i samma riktning. De har tvingats till att ”bli spanjorer” för att kartan ritades om av Franco men utan att de själva haft någon önskan om att byta identitet.
Friheten att vara sig själv har inget pris och det är denna våg som just nu sköljer över Nordafrika och i Sydeuropa om än med olika förtecken. Världen som vi känner den håller på att gå under – på andra sidan kommer en ny värld att växa fram, en värld som tar sitt avstamp i människors identitet, värderingar och förutsättningar.

2 Kommentarer
  1. Camilla says:

    Tack Fredrik, dina inlägg under de senaste dagarna som belyser hur situationen ser ut för människor i Sydeuropa är mycket engagerande. Jag önskar inget hellre än att sydeuropéerna lyckas mota vår nordeuropeiska attityd kring arbete, välfärd, jämlikhet och materiell standard i grind.

    Som en intressant reflektion kring hur vi svenskar så gärna eftersträvar den amerikanska livsstilen så tänker jag på ett samtal jag hade en vacker sommarkväll i Stockholm med en amerikansk väninna och hennes man, båda boende på Manhattan och med framgångsrika karriärer inom finans- och fastighetsvärlden.

    Min väninna har haft en lång välavlönad karriär på flera av de främsta investmentbankerna på Wall Street och har varit en av få kvinnor i en värld med många framgångsrika män. Likaså har hennes man jobbat i många år inom fastighetsbranschen, med uppdrag i Washington och New York. De har under de senaste åren fått uppleva svidande bakslag över den amerikanska ekonomin och kraschen av Lehman Brothers där hennes man varit involverad i rättsliga efterspel och blev åtalad av amerikanska staten och utsedd till syndabock för det företag för vilket han då jobbade. Deras personliga ekonomi har tagit stor skada, och de har fått betala ut miljonbelopp för advokatkostnader för att skydda sig själva och sin familj.

    Min väninna, som är född amerikanska med svenska rötter på sin mors sida, förklarade för mig att hon inte längre stod ut med umgänget bland sina jämngamla väninnor som lever ett liv med välavlönade män, perfekta hem med dygnet-runt anställda barnflickor och hemhjälp trots att de själva är hemmafruar och där cocktailpartyn och välgörenhetstillställningar har blivit sättet man visar att man är rikast och mest framgångsrik. I själva verket avslöjade min väninna i ett långt samtal till mig att hon nu är arbetslös därför hennes arbetsgivare helt sonika hade beslutat sig för att flytta hela det team av fondanalytiker inom vilket hon jobbade i till San Fransisco och hon inte vare sig ville eller kunde flytta med. När hon sedan har sökt nya jobb inser hon att hennes välavlönade arbete inte längre är till någon särskild nytta, utan de jobb som erbjudits henne är likvärdiga till innehåll men till halva lönen, vilket innebär att hon och hennes familj har börjat omvärdera hur de lever och inte heller finner nöje att bo kvar i sin lägenhet på Upper East Side på Manhattan och betala enorma summor till de finaste men närmast ”obligatoriska” privatskolorna åt sina söner.

    Min väninna avslutade vår kväll med att berätta att både hon och hennes man nu på fullt allvar funderade på om de inte fått nog av den tomma livsstilen i New York med ytliga människor och istället drömmer om att flytta till Stockholm. Så även mitt i ”the Apple”, som du beskriver den, med män och kvinnor i finansbranschen där vi tänker oss att kostymer och stressen är positiva sporrar till att klättra uppåt i samhället, finns det enskilda människor och familjer som på fullt allvar ifrågasätter vad de gör och hur de mår.

    Naturligtvis representerar inte min väninna och hennes man alla män och kvinnor i USA eller ens andra inom finansbranschen på Wall Street, men jag anar en förändring i deras synsätt vilket jag ser som väldigt hoppfull och på ett sätt som jag inte hört henne tidigare! Min väninna avslutade vår kväll den där natten i juli med att fråga om det inte var så att svenskarna trots allt lekte med sina barn och att kanske skulle hennes egna söner tycka det vore jätteroligt att få hamna med jämnåriga kamrater i en vanlig kommunal skola till skillnad mot det artificiella livet på Manhattan där föräldrar tillbringar sina helger med att vila upp inför kommande arbetsvecka och gå på cocktailpartyn medan istället barnflickorna får ta hand om barnen och ständigt följa dem till deras fritidsaktiviteter.

    Svara
    • Fredrik Bengtsson says:

      Tack Camilla för ditt inlägg och för en inblick i hur vardagslivet kan te sig på Manhattan. Jag tror att människor i hela västvärlden funderar över liknande frågor kring mål och mening i livet just nu och att vi håller på att glänta på dörren till en ny värld. Hoppas din väninna och hennes familj hittar en lösning som blir bra för dem! Hälsningar Fredrik.

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.