ensamhet Archives - Jakten på Det Goda Livet

Reflektioner kring omvärldsnyheter · Relationer ·

Ensamhet är en känsla.

november 1, 2013

Om några år väntas närmare hälften av alla hushåll i Sverige bestå av bara en person – ökningen av andelen ensamhushåll förs med jämna mellanrum fram som tecken på den utbredda ensamheten hos människor i det här landet enligt en artikel i SvD (8/10).

Å andra sidan kan man titta på Statistiska centralbyråns siffror över hur många som saknar en nära vän, en person som de kan ta kontakt med och prata med om vad som helst. 1980 saknade 26 procent i åldern 16–84 år en nära vän, men 2012 är det bara 14 procent som uppger att de inte har någon nära vän. Då borde väl trenden vara att vi blir allt mindre ensamma? Ensamhetskänsla är en känsla. Hur man bor eller hur många vänner man har behöver inte ha så stor betydelse. Ensamhet kan även innebära en skön känsla av avskildhet, att frivilligt dra sig undan och att njuta av det. Man kan t.ex. vara ensam i den bemärkelsen att man är singel, men utan att känna sig ensam.

Men om man känner sig ensam så är det negativt.

Lars Andersson, professor i åldrande ser ensamhet som en del i ett syndrom som också innehåller depression, ångest, självkänsla samt känsla av kontroll. Han menar att de fem sinnestillstånden är oberoende av varandra, men påverkar varandra.

”Det är inte alltid lätt att säga vad som är hönan och ägget. Ensamhet kan skapa ångest när man inte har familj eller vänner att umgås med och prata av sig med. Men det kan också börja med ångest för närhet som gör att man drar sig undan och till slut känner sig väldigt ensam. Att lindra äldre människors ensamhet behöver alltså inte nödvändigtvis vara att skaka fram en öppen verksamhet. Sådana aktiviteter kan vara uppskattade, men Lars Andersson menar att för att komma åt ensamhetskänslor är det faktorerna självkänsla, depression, ångest och känsla av kontroll som man ska rikta in sig på”.

När äldre människor ofta känner sig ensamma söker man gärna förklaringen i hur deras livssituation ser ut just nu, men det fins också anledning att gå tillbaka till barndomen. Föräldrar som varit överbeskyddande eller avvisande spökar även hos äldre människor. Både att ha blivit försummad som barn och att ha blivit överbeskyddad ökar risken att känna sig ensam på äldre dar, visar forskning. När föräldrar är likgiltiga, inkonsekventa eller avvisande mot barnet finns risk att de utvecklar en otrygg anknytning, brist på självförtroende och förtroende för andra. Om föräldrarna varit överbeskyddande och inte uppmuntrat barnet att söka kontakter utanför familjen finns det risk att barnet även i vuxen ålder är osäker i umgänget med andra. Ensamhet lyfts ofta fram som en riskfaktor och det finns många studier som pekar på samband mellan ensamhet och ohälsa.

Läs hela artikeln här –>

Relationer ·

Nu vill vi bo tillsammans igen!

mars 15, 2013

Alla ni som läser min blogg regelbundet har följt mina tankar kring den nya tidsandan som vi nu har klivit in i och att den medför ett annat förhållningssätt till livet och miljön. Den senaste tidens mediala fokus på ändrade attityder till familj där färre skiljer sig, fler skaffar flera barn med samma partner e.t.c. är ett tydligt exempel på en trendförskjutning där friheten att vara fri från alla band och dess baksida ensamheten, för yngre generationer nu har lett fram till ett ökat fokus på relationernas betydelse för hälsa och livskvalitet.

I DN (10/3) kan vi läsa ett intressant reportage benämnt Tillsammans 2.0 som belyser den nya tidens förhållningssätt till kollektiva boendeformer. Det handlar alltså inte om 70-talets ideologiskt baserade tankar om kollektivet som kommit tillbaka, utan om en ny trend där allt fler människor i västvärldens storstäder upplever att det är praktiskt, ekonomiskt och miljömässigt mer hållbart att leva tillsammans med andra människor – och så klart mindre ensamt! Självklart är det inte alltid en dans på rosor att bo och leva med andra människor, man måste kompromissa, anpassa sig till andras behov och kan inte leva ut den självcentrering som blivit symptomatisk för dagens människor i västvärlden. ”Back to basic with a twist” skulle kunna vara ett lämpligt uttryck för att beskriva de större skeenden som sker i människors värdesystem just nu där synen på boende och relationer är ett av många uttryck för att vi börjar inse att vi har gått för långt bort ifrån våra naturliga instinkter som människor. Det går inte att komma ifrån att vi precis som djuren är flockdjur och att vi inte är skapade för att leva skilda från andra och plågas av känslor av övergivenhet – mitt i storstadens vimmel av andra människor. Att leva med andra lär oss att utveckla livsnödvändiga egenskaper som empati och aktivt lyssnande, men också anpassningsförmåga och övning i att hantera besvikelser och frustration. I avsaknaden av andra att ”nöta och blöta med” slipper du dessa vardagliga irritationsmoment och uppnår en känsla av frihet som länge varit något som västvärldens människor eftersträvat och sett som höjden av lycka. Detta med all rätt, eftersom 1900-talets frihetssträvan hjälpt oss att frigöra oss från familje- sociala och samhällsstrukturer som blivit förlegade i takt med att vi växte ur det gamla bondesamhället.

Nu då vi är fria att leva det liv vi vill leva, att välja och att välja bort, väljer allt fler att återknyta med människans uråldriga behov av närhet, gemenskap och relationer med andra för att slippa ensamhet, för att underlätta vardagen men också för det högre syftet att hushålla med jordens begränsade resurser. Det blir spännande att följa hur denna trend mot mer kollektiva boendeformer kommer att utvecklas framöver och vilka konsekvenser det kommer att få på folkhälsan. Jag gissar att depressioner kommer att minska och att kreativitet och nytänkande kommer blomstra som det gör när människor som trivs tillsammans börjar umgås och dela sina tankar och känslor med varandra, oavsett om det handlar om en arbetsplats, ett hem, ett grannskap eller en krets av vänner. Att leva ensam har med andra ord blivit omodernt och det är positivt att det öppnas upp nya former av boende som inte bygger på att du måste leva i ett parförhållande eller i en familjesituation av mer traditionell karaktär om det inte är så ditt liv ser ut.

Budskap från film och serier ·

Paradis: Kärlek

februari 17, 2013

Sällan har jag sett en mer autentisk film än den bioaktuella Paradis: Kärlek av österrikaren Ulrich Seidl. I sin yttre form skildrar den maktbalansen mellan vita och svarta, mellan rika och fattiga, kolonialismens krafter där de vita, välbeställda kvinnorna utnyttjar de svarta, fattiga männen och omvänt hur de svarta männen utnyttjar de kärlekstörstande kvinnorna för att förbättra sina inkomster. Liknande berättelser har vi sett tidigare, inte minst i Laurent Cantet’s fantastiska film ”Mot Södern” som kom ut för några år sedan och som utspelades på Haiti.

Det intressanta med Paradis: Kärlek är att den sätter fingret på stora, existentiella frågor kring kärlek, mening och ensamhet som hjälper oss att fundera över konsekvenserna av vårt välfärdssystem där vi gjort oss så fria att vi inte längre behöver någon annan – och därmed riskerar att hamna i en förödande känsla av ensamhet som gör livet meningslöst. Huvudpersonen Teresa är en medelålders och typisk vit, västerländsk kvinna som det finns miljoner kvinnor som kan känna igen sig i. Hon har en dräglig tillvaro hemma i Österrike med ett arbete, en bostad och en tonårsdotter. Ett av den västerländska människans primära problem är att vi blivit avskurna från våra instinkter och från våra känslor och att vi lever ett endimensionellt livEtt vanligt liv utan större skavanker där hon är fri och kapabel att klara sig själv och sin ekonomi själv. På semester i Kenya möter hon en annan kultur där männen ser henne, ger henne den bekräftelse på att hon duger som kvinna som hon längtar efter som en törstande i öknen och som uttrycker kärlek och närhet med sexualitet. Teresa duperas och låter sig svepas med, sannolikt var det åratal sedan hon fick uppleva passion och kärlek från en man som hon var attraherad av och i männens famn finner hon ett lugn och en frid som har att göra med mening, bortom alla konventioner om rätt och fel. Att Teresa låter sig ”luras” att tro på de afrikanska männens historier om alla olyckor och familjesituationer som de behöver hennes ekonomiska hjälp att hantera, kan upplevas som att hon är väldigt naiv. Jag tror dock inte att det handlar om att hon är dum och naiv, utan om att hon är beredd att betala vilket pris som helst för att få uppleva en stunds illusion av närhet och kärlek – känslan av mening i en rationell värld som blivit meningslös på grund av en förödande känsla av ensamhet och självständighet.

I Afrika är ingen ensam, det sociala systemet ser annorlunda ut och människor upplever inte ensamhet på det sätt som vi gör i västvärlden. Människor lever i och med stora familjer, som en del i en släkt eller ett grannskap och sexualiteten är mer ett uttryck för instinkt och därmed okomplicerad jämfört med det västerländska logiska och rationella tänkandet och analysen som gör det till en intellektuell angelägenhet. Ett av den västerländska människans primära problem är att vi blivit avskurna från våra instinkter och från våra känslor och att vi lever ett endimensionellt liv. Latent, under ytan ligger enorma behov av att få leva ut och återfinna kontakten med de dimensioner av oss själva som vi förlorat kontakten med i strävan efter att bygga upp ett liv som på ytan överensstämmer med mallen för en lyckad tillvaro. Priset vi betalar är skyhögt och i filmen får vi bevittna Teresa tappa fotfästet och hur hon genomgår en fundamental förvandling, från den samlade och korrekta medelålders kvinnan till en allt mer desperat person vars världsbild rämnar i takt med att hon får uppleva sina djupare behov som hon inte längre vet hur hon ska hantera. Det är rörande och samtidigt skrämmande att se hur hon försöker lära de afrikanska älskarna att passa in i hennes världsbild om romantik och kärlek, ungefär som att hon var regissör i en teaterpjäs med en så stor längtan att bli förförd att hon just där och då inte bryr sig om att verklighetens torftighet ligger långt ifrån hennes dröm om kärlek. När hon till slut inser detta blir smärtan stor, vilket hon försöker hantera genom att fly till en ny famn – och en ny – allt ihop om att någonstans där ute finna den trygga famn som hon längtar efter mer än någonting annat och som hon behöver för att finna mening i tillvaron. Allt annat blir sekundärt och på så sätt kan man säga att även denna film illustrerar ett missbruk, ett beroende och en upptagenhet av en drog som gör att allt annat bleknar och får stå tillbaka.

Allmänt · Livet på jobbet efter paradigmskiftet ·

Föräldraledigheten perfekt tillfälle att tänka på karriären

januari 27, 2013

På DN. Jobb (24/1) kan vi läsa en artikel om hur föräldraledigheten kan användas till att fundera över hur du vill ta dig vidare i karriären. Jag kan tänka mig att väldigt många läsare lockas av de goda tips och råd som ges i artikeln som hänvisar till en ny bok med titeln ”Grattis” En bebis och ett nytt drömjobb”. Själv blir jag förfärad av läsningen eftersom jag tänker på alla dessa duktiga och prestationsinriktade människor där ute som kommer läsa denna artikel och uppleva att de nu inte längre bara kan njuta av sin föräldraledighet och gå in i den bubbla som familjelivet kan erbjuda under en viss tid, utan nu ”måste” tänka på att fylla denna privilegierade med nya krav. Att få ett barn och att bli förälder, oavsett om det är första barnet eller ett i raden av flera, är en omtumlande händelse i livet.

I Sverige har vi tack vare vår unika möjlighet till föräldraledighet förutsättningar att ge våra barn den oersättliga grund i livet som skapas genom att ge det nyfödda barnet en fysisk och psykisk närvaro som lägger grunden för en stabil självkänsla och en känsla av att vara det viktigaste och mest centrala i föräldrarnas liv. Alla som har barn vet hur värdefull det första året i barnets liv är för anknytning och etablering av en stabil relation, inte bara i relationen mellan barnet och föräldrarna, utan också mellan föräldrarna och i den större familjekontexten.Vi lever i en utmanande tid där kraven på prestation och på att duga är högre än någonsin. Frestelsen, eller kanske t.o.m. känslan av nödvändighet att vara påkopplad till jobbet 24/7 är hög hos många Omställningen är stor för alla parter och det tar tid att hitta de nya rollerna. Ju mindre stressade vi är och ju mer närvarande desto större är förutsättningarna att det ska bli bra. Enbart fysisk närvaro räcker inte. Om vi som föräldrar är där rent fysiskt men i tankarna och känslorna är upptagna med vår karriär eller andra frågor som fjärmar oss från närvaron och där och då känslan med barnet, upplever barnet det som att det inte får kontakt och att det saknar värde. Detta skapar mycket oro och ångest hos barnet och är en viktig förklaring till depressioner hos vuxna. Att uppmuntra nyblivna föräldrar till att hålla kontakt med jobbet under föräldraledigheten, att planera inför sin framtida karriär och/eller vara engagerade i andra uppslukande projekt bygger på en okunskap om den viktigaste investeringen vi som föräldrar kan göra för vårt/a barn. Dessutom är själva distansen till jobbet under föräldraledigheten det som gör att vi kan komma tillbaka med nya perspektiv på livet och med nya färdigheter som vi kan ha nytta av i arbetslivet.

Vi lever i en utmanande tid där kraven på prestation och på att duga är högre än någonsin. Frestelsen, eller kanske t.o.m. känslan av nödvändighet att vara påkopplad till jobbet 24/7 är hög hos många. Om du inte kan avsätta den tid och det fokus som det nyfödda barnet behöver för sin utveckling, är det enligt min mening bättre att engagera en kärleksfull barnflicka eller en släkting som vill och kan ge barnet det icke-splittrande fokus som det behöver, än att vara hemma och vara uppkopplad med dator och telefon medan ditt barn varje dag ”badar” i en känsla av ensamhet och övergivenhet – även om du sitter i samma rum och jobbar och inbillar dig att du är där. Det som är mest förvånande är att denna typ av uppmaning till ökade krav på dig själv och vad du ska prestera sker parallellt med att den stressrelaterade ohälsan i vårt samhälle ökar, särskilt bland unga småbarnsmammor.

Allmänt

Gästbloggare: Michelle Schulz – Lyckan att åldras

januari 25, 2013

Denna vecka har vi gästbloggare Michelle Schulz, psykolog och konsult i livsstilsfrågor inom ABLE Lounge som skriver om att finna mening i livet efter pensioneringen från arbetslivet. Nedan kan ni läsa om hennes tankar kring denna viktiga fas i livet samt om det Livsplaneringsprogram för pensionärer som Michelle och ABLE Lounge erbjuder!

Lyckan att åldras- att finna mening och leva harmoniskt efter pensioneringen!

Just nu pågår en serie om livets mening i Svenska Dagbladet. Filosofipraktiker Tulsa Jansson som inledde serien i måndags (21/1) skrev många kloka ord. Känslan av meningslöshet behöver inte bero på att vi saknar stimulans och intressen. Att ha för många val och inte kunna prioritera kan få oss att tappa mening. Om vi inte kan göra aktiva val som känns viktiga för oss utan låter oss styras av påståenden och färdiga uppfattningar som vi inte vågar granska och ifrågasätta, tas den meningsbyggande känslan av att bemästra våra liv ifrån oss. Tulsa påpekar att vi med jämna mellanrum borde fråga oss vad mening betyder för oss. Vad är meningsfullt för mig? Även om vi alla delar existentiella utmaningar som att bli vuxna, att hantera livets villkor, att åldras och att dö, är våra svar mångfacetterade och individuella. Idag har vi så bråttom att leva att vi ofta glömmer att fråga oss om vi lever det liv vi vill leva. Att vid livets slut ångra sig för att inte ha ägnat tillräcklig tid och kraft åt för oss viktiga saker kan bli en källa till depression eller bitterhet. Att förstå om vi är i samklang med våra livsvillkor eller inte, och varför, ger oss möjlighet att påverka och skapar mening.

Olika faser i livet ställer oss inför olika krav. Varje ny fas innebär nya livsvillkor och en anpassning av vårt sätt att tänka och agera Vi är ofta duktiga på att ordna våra liv rent praktiskt, men kan ha svårare att hantera den nödvändiga mentala anpassningen.

Ta till exempel åldrandet. Vi bär ofta på en skev uppfattning om äldreblivandet. Vi associerar kanske till sjukdom och ensamhet. Men människan slutar aldrig att växa hur gammal hon än blir. Att gå i pension ger en större frihet. Genom att ta vara på vår livserfarenhet kan vi anpassa vår livsstil till våra nya behov och därmed finna en mening med att bli äldre. Åldrandet ger oss större möjlighet att göra egna val utan krav. Vi behöver inte längre bevisa något, vi kan avstå från många förpliktelser och välja vad vi gör med vår tid. Ansvaret vi har för andra blir allt mindre. Då är det dags att lägga energi på att ordna ett bra liv som äldre. Ungdomsfixeringen i de västerländska samhällena ifrågasätts alltmer. Det uppskattas att en äldre person är vän med sin åldrande kropp. Se din kropp som en god tjänare, njut av livets goda sidor. Många av oss har hemma en gammal klenod som vi vårdar ömt. Den är knuten till många kära minnen. Den har spår av tidens tand men vi gläder oss åt att äga den. Precis som vår kropp!

Varje åldrande människa borde få ynnesten att kunna ge sig tid att summera sitt liv, förstå varför det blev som det blev, försona sig med det och blicka framåt. Det handlar om att lämna vissa saker bakom sig och leva ett klokt och sunt liv i harmoni. Då blir åldrandet intressant!

För mer info om ABLE Lounge’s program på temat Mening, vänligen kontakta oss på info@ablelounge.com
Broschyr till livsplanering

Relationer ·

Mitt sexliv har blivit sämre sedan jag blev chef!

januari 23, 2013

För drygt fem år sedan undersökte tidningen Chef svenska chefers kärleksliv och fann att cheferna var både för pressade för att sova och för trötta för att älska. Idag är läget ännu värre visar deras aktuella undersökning som presenteras i januarinumret. ”Man får tvinga sig till att ha sex, attraktionen finns inte där för stressen skymmer den. Med en laptop i knät framför TV-n avhandlar vi våra barns framtid och andra viktiga händelser. Det är som att sitta och förhandla med en medarbetare. Vi hinner inte komma i rätt känsla innan vi somnar av trötthet.”

Bilden som förmedlas är dyster och alarmerande och något som väldigt många kan känna igen sig i. Stressen och pressen har tagit över tillvaron för väldigt många människor och tagit död på grundläggande instinkter och behov såsom hunger, sociala behov av umgänge med andra och inte minst sexlusten. Det är en alarmerande känsla av trötthet och utmattning som kännetecknar livet för många.
Som jag skrivit om i andra inlägg här på bloggen kämpar vi med en känsla av meningslöshet i en tid då vi samtidigt har allt vi kan peka på. I våra stylade och välstädade hem breder ensamheten och olyckan ut sig som en farsot. Var det verkligen värt priset att offra så mycket för att få det snyggt omkring sig och kunna vila i känslan av att man lyckats och att man duger i andras ögon?

Några chefer som varit med i undersökningen beskriver priset för karriären enligt följande: ”Jag har separerat. Mitt ex kände sig på tredje plats. Barnen kom först, jobbet på plats två. ” ”Jag vill bara sova. Har inte samma lust längre.” ”Det var 28 år sedan vi hade sex sist.”
Artikeln är väldigt läsvärd och sitter fingret på det grundläggande mänskliga problemet i den västerländska kulturen. Att vara chef innebär status, makt och pengar och symboliserar det som vi strävar efter att uppnå. Det betyder att vi är duktiga och uppfattas som lyckade av vår omgivning. Hur ska vi då kunna klaga och ens för oss själva erkänna att priset är för högt och att vi blir ledsna och utmattade av allt ansvar och alla krav? När jag läser artikeln blir jag å ena sidan bestört över att det är så eländigt, å andra sidan känner jag hopp eftersom det är först när vi nått botten eller kommit till vägs ende som vi kan resa oss och börja gå i en annan riktning. En förändring måste helt enkelt ske och det är dags för var och en av oss att börja göra saker annorlunda. Vad är livet värt om vi missar det?

Relationer

Familjen är död – leve familjen!

november 21, 2012

I DN (19/11) kan vi läsa en väldigt intressant kolumn av David Brooks, amerikansk författare och journalist. Temat handlar om människors frihetssträvan i relation till vårt behov av att få höra till och att ingå i ett sammanhang. Han pekar på den intressanta och tydliga trenden i världen där singlarna blir fler och fler – men också mer och mer ensamma och vilsna.
Det uttryck han använder för att beskriva denna globala utveckling är tidsåldern då människor världen runt gick in i möjligheternas tidsålder som en reaktion på att de tröttnat på allt som reducerade deras valfrihet. Sedan urminnes tider har människor i alla kulturer tvingats in i tvåföräldersfamiljer. Idag betraktas en sådan familj i allt större utsträckning som en möjlighet av många. Exempel på denna utveckling kan vi se världen över; Antalet ensamstående amerikaner har stigit från 9 procent 1950 till 28 procent idag. I Skandinavien är mellan 40-45 procent av befolkningen ensamstående och en majoritet av Taiwans kvinnor under 50 år uppgav 2011 att de inte vill ha barn. Världen rör sig åt samma håll, från samhällen som grundats på tvåföräldersfamiljen till självserverings- samhällen med många valmöjligheter. Detta globala fenomen har analyserats i en studie med titelen ”The Rise of Post-Familialsim: Humanity’s Future?” I undersökningen lyfter man fram att en anledning till denna fundamentala förändring i människors värderingar hänger ihop med att folk fäster sig allt mindre vid religionen samt att man fokuserar mer på sitt arbete som man ser som nyckeln till den personliga valfriheten.
I Singapore har denna utveckling gått särskilt långt, ett samhälle som tidigare var mycket familjecentrerat men i takt med att ekonomin tog fart rasade äktenskapsfrekvensen. Idag har Singapore ett av världens lägsta födelsetal. ”Det man inriktar sig på i Singapore är inte att njuta av livet utan att hålla sig i täten; i skolan, på arbetet, i inkomster, säger en 30-åring som var med i studien. Många uppfattar en fast relation som ett hinder mot detta.” Denna kulturella förskjutning i människors grundläggande värdesystem får onekligen enorma konsekvenser på många olika plan.
I det nyligen genomförda presidentvalet i USA kan man tydligt se denna värdeförskjutning i hur människor i det amerikanska samhället valde att rösta. Gifta personer tenderade att rösta på Romney och Republikanerna medan singlarna valde Obama och Demokraterna. Det finns en global rörelse som växer sig starkare för varje år som drivs av demokratiska frihetsvärderingar och det är denna kraft som utgör förändringen av samhället i grunden och i människors livsval.
Precis som jag har skrivit om i olika inlägg här på bloggen, lyfter Brooks fram att finns det en fara i att upphöja den personliga friheten och valmöjligheten till det enda värdet i livet eftersom baksidan av det myntet heter ensamhet och vilsenhet. Vi människor har behov av att känna oss fria och att kunna göra egna val – men att vara fri och att höra till, det är två dimensioner på samma skala som behöver vara i balans om vi vill leva lyckliga och harmoniska. David Brooks tes är att människor mår bäst när de är inhöljda i engagemang som står över det privata valet såsom engagemang i familj, Gud, arbete och fosterland och hans poäng är att problemet kanske inte handlar om förändringar i familjestrukturen som den sett ut historiskt, utan att människor idag går genom livet och ständigt försöker hålla alla valmöjligheter öppna. Den bristande förmågan till engagemang och förankring i en dimension som är större än den egna personliga vinningen, i kombination med en prestationsinriktad självkänsla där det egna värdet som människa är kopplat till prestation, är själva essensen i den våg av depressioner och psykisk ohälsa som sveper som en våg över världen just nu.

Budskap från film och serier · Frihet · Relationer

Frihet och Relationer

augusti 22, 2012

När jag skrev om filmen Midnight in Paris av Woody Allen tog jag upp temat relationer och reflekterade över ensamhet inom ramen för en relation. Det handlade om att lyfta fram paradoxen att man kan känna sig väldigt ensam även om man lever i en kärleksrelation ifall ens partner inte kan se och förstå vem man är och vad man behöver. Jag tänker att detta är en särskilt viktig vinkling av temat frihet eftersom en parrelation till sin natur bygger på tillhörighet och samhörighet. Vår djupa längtan efter att få dela vårt liv med någon som älskar oss och som gör att vi kan slippa känna oss ensamma. Rädslan för ensamheten och längtan efter kärlek driver oss gärna in i relationer genom att vi bejakar behovet av tillhörighet, ibland dessvärre på bekostnad av vårt behov av frihet.

Jag har sett många exempel på människor som lever i parrelationer med en stark känsla av fångenskap och ensamhet som inte nödvändigtvis bygger på att man har det dåligt på ytan eller tycker särskilt illa om sin partner. Känslan av ofrihet har sin grund i att man inte känner sig sedd för den man är, att man inte förmår stå upp för sina behov eller kan hitta en samexistens som bygger på att man kan vara den man är. En introvert person med starkt behov av ensamhet kan t.ex. ha svårt att hävda sitt behov av att ibland få vara för sig själv om partnern är extrovert och finner sin energi genom att umgås och vara tillsammans. En sådan situation leder ofta till att den introverte drar sig undan och plågas av en ständigt underliggande stress om hur hon/han ska göra för att hitta sitt nödvändiga utrymme för återhämtning utan att göra sin partner besviken. Den extroverte partnern å sin sida misstolkar situationen och känner sig ratad och bortvald och är sällan medveten om att partnerns undandragande inte har med honom eller henne att göra.

En förståelse för varandras olika behov och respekten för och viljan att ge sin partner det utrymme hon/han behöver är en viktig väg att gå för att känna lycka och harmoni i ett förhållande. Lika viktigt ibland är att acceptera att ens olika behov inte är förenliga och att man kanske just där och då inte kan ge varandra det som man skulle må bra av. Dessa insikter och en sådan öppen kommunikation bygger självklart på att man först och främst måste känna sig själv, ha en klarhet i vem man är och vad man behöver för att kunna fungera så bra som möjligt. Utan den grunden att stå på är man ganska vilsen i en tillvaro som bygger på att man måste staka ut sin egen väg. När vi blivit fria att välja vår partner måste vi lära oss att acceptera att vi också måste vara beredda att ”jobba” med oss själva och med vår relation om den ska hålla långsiktigt.

Många förhållanden spricker på grund av bristande kunskap och förståelse för sig själv och för varandra. En vanlig grundorsak är en obalans i relationen på skalan mellan tillhörighet och frihet som jag skrivit om här den senaste veckan. Därför kan det vara viktigt att då och då fundera på hur man upprätthåller balansen mellan dessa båda poler för sig själv och som ett par. Den introverte kommer alltid att behöva en större portion frihet medan den extroverte behöver en högre grad av tillhörighet. Dessa olikheter kan vara berikande och det som ger krydda till relationen om man förstår hur och varför man fungerar som man gör.