0

För att lyckas med lyckan får man inte vara för kräsen

  • april 25, 2013

På DN’s Insidan (16/4) kan vi läsa en intressant artikel på temat lycka. David Brax som doktorerat i temat har en intressant vinkling i sin syn på lycka som jag tror att många människor skulle ha nytta av att reflektera över. Han kopplar lycka till förmågan att njuta av saker, upplevelser och händelser och menar att det i grunden handlar om en livsinställning. ”Tricket med att få in mycket njutning i livet är att inte vara för kräsen med vilka saker och situationer som man njuter av. Det finns mycket som gör att vi njuter. För mig kan det vara snö eller sol eller moln eller regn eller vad som helst när som helst. Konsten är att vara uppmärksam och välvillig.” Ett dilemma i vår kultur är att vi i vår iver att duga och vara duktiga har glömt bort att vara nöjda och att njuta av livet. Det finns alltid något som vi kan göra mer eller bättre av vilket gör att vi lever efter den gamle kungens devis; ”plikten framför allt”.  Vi lever i vackra hem som vi inte hinner njuta av eftersom vi måste vara många timmar på jobbet för att ha råd att betala räkningarna för allt vi måste ha och ägnar fritiden åt att sköta om våra ägodelar. Våra trädgårdar och vår matlagning har anpassats efter tidningarnas trender och är ofta fantastiska och underbara – men vi unnar oss inte att njuta av dem. Att njuta kräver närvaro och det är just det vi inte har tid med. Därför kan vi inte njuta av våra relationer eller ens av samlivet med vår partner eftersom njutningen uppstår i närvaron och i mötet med det som är just här och just nu. Inom existentiell psykologi lär vi oss att vi kan välja hur vi vill förhålla oss till tillvaron, vilket inte betyder att det är enkelt, men dock fullt möjligt. Kanske bör vi därför funderar över hur vi väljer att bjuda in njutningen i livet, inte bara en gång om året då vi har semester, utan en liten stund varje dag. Tricket är som David Brax säger att inte vara för kräsen….

Meningsfullhet ·  

0

Rätten att få vara deprimerad!

  • april 5, 2013

Nyligen var jag på en middag i Paris hos goda vänner där jag träffade en kvinnlig psykiatriker som berättade hur hon dagligen måste gå emot sina läkarkollegor och ”slåss” för att låta de fysiskt sjuka patienter som drabbades av depression som en reaktion på sin sjukdom och de begränsningar av livet som denna medförde, få vara deprimerade och bli tagna på allvar i sin upplevelse av att livet just där och då kändes meningslöst och tufft. Hennes ståndpunkt var att patienterna behövde få prata, uppleva att någon lyssnade och tog deras upplevelser på allvar utan att försöka stoppa undan eller hindra dem från att möta och bearbeta adekvata känslor på den situation de hamnat i. Hur ska de kunna komma vidare och hitta ett nytt förhållningssätt till tillvaron som fysiskt begränsade efter en stroke eller annan kronisk och/eller livshotande sjukdom om de inte tillåts känna det de naturligt känner, utan medicineras bort från sitt eget känsloliv och från kontakten med de djupare skikten i sin själ?Vad är livet värt om vi gör våld på våra djupaste värderingar och drivkrafter? Detta är själva grunden för mitt eget arbetsliv som jag och mina kollegor gör för att hjälpa människor att hantera kriser och förändringsprocesser av olika slag. I det medikaliserade samhället där vi lärt oss att till varje pris bota det onda och att undvika smärta och lidande saknas det kunskap och respekt för att depressionen har ett budskap och fyller en funktion som vi kan missa om vi enbart dövar oss med hjälp av mediciner.

Patricia Martel, läkare och författare till boken ”Burn Out” (Atlantica 2010) har skrivit om sina erfarenheter av detta i egenskap av läkarstuderande.  Under sitt nionde och sista år på läkarutbildningen arbetade Patricia Martel 80-90 timmar per vecka på en canceravdelning, på kvällarna vakade hon över svårt sjuka patienter som hon ofta aldrig hade träffat förut och som ibland avled under natten. Hon beskriver atmosfären på sjukhuset som oerhört tung och anonym. På dagtid handlade livet som läkare om att göra ”bra siffror”, men patienterna hade behov av att få prata, om närvaro, av tid. Klyftan mellan de värderingar som Patricia ville basera sitt arbete som läkare på och de krav som hon var satt att uppfylla, gick inte ihop. En dag bröt hon ihop och drabbades av en svår depression och konstaterade att hon var utbränd. Under sin rehabilitering och återgång till liv och arbete blev hon intresserad av att reflektera över och så småningom skriva en bok som handlar om hur det kan komma sig att den idealism och entusiasm som präglar läkarstudierna och som avspeglar de medicinstuderandes drivkrafter, mot slutet av utbildningen har övergått i cynism för de allra flesta? I sin analys och som svar på denna fråga lyfter hon fram dels de samhällelliga och ekonomiska styrsystemen som allt oftare är oförenliga med läkarnas drivkrafter att vilja tillmötesgå patienternas behov av vård, samt det egna ansvaret att se att man inte kan låta sig styras av kravet att i alla lägen rädda en patient. Man är där för att hjälpa och underlätta och ibland får man nöja sig med det. För egen del säger hon, i likhet med många andra som drabbats och som tagit sig igenom en utbrändhet, att hon i efterhand är tacksam över denna erfarenhet. Den funktion som hennes depression medfört är att hon fått en klarsyn över centrala frågeställningar som berör såväl henne själv som många andra i liknande situation, vilket gjort henne till en bättre läkare och en insiktsfull författare i ämnet. Hon konstaterar att utbrändhet är en positiv respons på en process av avhumanisering. Vad är livet värt om vi gör våld på våra djupaste värderingar och drivkrafter?

Allmänt ·  

0

Det är konstnärerna och de kreativa som går i täten för den nya tiden

  • mars 28, 2013

Här på bloggen har jag skrivit flera inlägg kring den nya tiden och pekat på att den föds fram av ett behov av hållbarhet gällande såväl miljö som hälsa. Dagligen ser jag tecken på att vi håller på att genomgå detta transformerande skifte och det blir tydligt att utvecklingen drivs av ungdomar och av konstnärer som förmår snappa upp behov innan de hunnit uttalas och därmed skapa en ny trend. Denna nya globala trend tar sig uttryck på många olika sätt och man kan uppfatta att det handlar om helt skilda spår, när de i många fall är sprungna ur samma grundläggande behov och drivkrafter. Ett exempel är den pågående sommarkampanjen för H&M där modet är inspirerat av naturen, av blommor som ser helt naturliga ut, med en underliggande text som utgår från Sustainability. Denna trend har plockats upp av de kreativa hjärnor som förutspår vad som kan locka människor världen över att vilja köpa deras kläder. En till synes helt annan fråga som har bäring på ovanstående resonemang gäller den nya påven i Vatikanen – en man som till skillnad från den föregående väldigt intellektuelle Benedictus XVI är en man med örat mot marken som möter människor på ”gatan” och som vet vilka behov och frågor de är upptagna av eftersom han har mött dem i deras vardagliga liv. Hans framtoning handlar om enkelhet och närvaro – värden som den nya världen bygger på.

Påsken är en högtid som manar till eftertanke och vila. Vare sig man är religiös eller inte så finns det en viktig symbolik med påsken som känns särskilt aktuell i år. Det handlar om död, sorg, uppståndelse och glädje i en process som följer livets rytm. Kanske är det så att årets påsk handlar om att den sista sucken går ur det som upprätthållit den gamla tiden, vilket medför ett behov av att separera och få sörja de värden som gått förlorade – innan vi kan glädja oss åt det nya som föds fram och som vi kommer kunna anamma om vi närmar oss våra viktiga frågor med ett öppet sinne. Det vi lämnar bakom oss är en tid då vi fick vara obekymrade, efterkrigstidens enastående välfärd där ingen hade hört talas om varken miljöförstöring eller utbrändhet. Symptomen på en ohållbar livsstil hade inte ännu gett sig tillkänna och vi fick leva ostörda i vår lilla bubbla där allt var möjligt och framtiden tedde sig ljus på alla sätt. Den tiden är över. Istället har vi vaknat upp till en tid då vi måste lära oss att bli medvetna och att ta ansvar – för världen och för oss själva. Påskens högtid innebär i sin struktur en process som kan hjälpa alla som behöver det att göra en transformation mellan det gamla och det nya.  Tag chansen!

Glad påsk!

Allmänt · Livet på jobbet efter paradigmskiftet ·  

2

Föräldraledigheten perfekt tillfälle att tänka på karriären

  • januari 27, 2013

På DN. Jobb (24/1) kan vi läsa en artikel om hur föräldraledigheten kan användas till att fundera över hur du vill ta dig vidare i karriären. Jag kan tänka mig att väldigt många läsare lockas av de goda tips och råd som ges i artikeln som hänvisar till en ny bok med titeln ”Grattis” En bebis och ett nytt drömjobb”. Själv blir jag förfärad av läsningen eftersom jag tänker på alla dessa duktiga och prestationsinriktade människor där ute som kommer läsa denna artikel och uppleva att de nu inte längre bara kan njuta av sin föräldraledighet och gå in i den bubbla som familjelivet kan erbjuda under en viss tid, utan nu ”måste” tänka på att fylla denna privilegierade med nya krav. Att få ett barn och att bli förälder, oavsett om det är första barnet eller ett i raden av flera, är en omtumlande händelse i livet.

I Sverige har vi tack vare vår unika möjlighet till föräldraledighet förutsättningar att ge våra barn den oersättliga grund i livet som skapas genom att ge det nyfödda barnet en fysisk och psykisk närvaro som lägger grunden för en stabil självkänsla och en känsla av att vara det viktigaste och mest centrala i föräldrarnas liv. Alla som har barn vet hur värdefull det första året i barnets liv är för anknytning och etablering av en stabil relation, inte bara i relationen mellan barnet och föräldrarna, utan också mellan föräldrarna och i den större familjekontexten.Vi lever i en utmanande tid där kraven på prestation och på att duga är högre än någonsin. Frestelsen, eller kanske t.o.m. känslan av nödvändighet att vara påkopplad till jobbet 24/7 är hög hos många Omställningen är stor för alla parter och det tar tid att hitta de nya rollerna. Ju mindre stressade vi är och ju mer närvarande desto större är förutsättningarna att det ska bli bra. Enbart fysisk närvaro räcker inte. Om vi som föräldrar är där rent fysiskt men i tankarna och känslorna är upptagna med vår karriär eller andra frågor som fjärmar oss från närvaron och där och då känslan med barnet, upplever barnet det som att det inte får kontakt och att det saknar värde. Detta skapar mycket oro och ångest hos barnet och är en viktig förklaring till depressioner hos vuxna. Att uppmuntra nyblivna föräldrar till att hålla kontakt med jobbet under föräldraledigheten, att planera inför sin framtida karriär och/eller vara engagerade i andra uppslukande projekt bygger på en okunskap om den viktigaste investeringen vi som föräldrar kan göra för vårt/a barn. Dessutom är själva distansen till jobbet under föräldraledigheten det som gör att vi kan komma tillbaka med nya perspektiv på livet och med nya färdigheter som vi kan ha nytta av i arbetslivet.

Vi lever i en utmanande tid där kraven på prestation och på att duga är högre än någonsin. Frestelsen, eller kanske t.o.m. känslan av nödvändighet att vara påkopplad till jobbet 24/7 är hög hos många. Om du inte kan avsätta den tid och det fokus som det nyfödda barnet behöver för sin utveckling, är det enligt min mening bättre att engagera en kärleksfull barnflicka eller en släkting som vill och kan ge barnet det icke-splittrande fokus som det behöver, än att vara hemma och vara uppkopplad med dator och telefon medan ditt barn varje dag ”badar” i en känsla av ensamhet och övergivenhet – även om du sitter i samma rum och jobbar och inbillar dig att du är där. Det som är mest förvånande är att denna typ av uppmaning till ökade krav på dig själv och vad du ska prestera sker parallellt med att den stressrelaterade ohälsan i vårt samhälle ökar, särskilt bland unga småbarnsmammor.

Allmänt ·  

0

Våga vägra wifi – Per sörjer semestersamtalets död

  • januari 13, 2013

I Resemagasinet Vagabonds första nummer 2013 kan vi läsa en krönika av Per J Andersson som är väldigt tänkvärd. Temat handlar om hur världen och inte minst upplevelsen av att resa påverkas av tillgången till wifi. För bara några år sedan kunde resor till små byar eller mindre utvecklade länder innebära att man hade en giltig anledning till att vara bortkopplad från resten av världen och därmed mer närvarande på den fysiska plats man befann sig på istället. I krönikan beskrivs hur ett trevligt samtal kring middagsbordet avbryts av att någon ska googla fram ett svar på en fråga, vilket resulterar i att resten av sällskapet passar på att kolla sina mail i sina mobiler, väderleksrapporter eller loggar in sig på Facebook för att kommunicera med vännerna där hemma.

Han gör också en nostalgisk tillbakablick på backpackerlivet som tidigare handlade om att möta människor, dela upplevelser och knyta kontakter med människor från hela världen utifrån att alla var utlämnade från sina vanliga sammanhang och därmed lika kontaktsökande som man själv var. Backpackers idag samtalar inte längre med varandra på caféer och barer, så snart de har gjort sin beställning och fått lösenordet till wifin börjar de tysta stirra ner i sina telefoner för att uppdatera sig om världen runtomkring och om livet där hemma. Vad händer med närvaron till det liv som pågår runt omkring dem om cybervärlden blir mer verklig än den faktiska verklighet som man rör sig i? Per J Andersson vill poängtera att han inte är någon bakåtsträvare och att han själv är internetberoende precis som vi andra. Däremot förutspår han en motreaktion där människor aktivt tar ställning mot fri wifi till förmån för avskildhet och lugn och ro. Jag själv som nyligen rest runt på Kuba där tillgången till internet på många håll fortfarande är starkt begränsad, kunde själv tycka att det var skönt med avskildheten och känslan av frihet över att inte kunna vara uppkopplad. Samtidigt mötte jag lokalbefolkningens frustration över att vara begränsad och förhindrad att ta del av världen och att bli en del av cybervärldens outtömliga möjligheter som vi har lärt oss att se som självklart i vår uppkopplade del av världen.

Jag tror inte på förbud och begränsningar vad gäller information och möjlighet till kunskap och kontakt med andra via internet. Däremot ser jag att vi behöver lära oss att hantera gränserna mellan vår faktiska värld där livet faktiskt pågår och cybervärlden som på många sätt inkräktar på det övriga livet idag. Som jag skrivit om i tidigare inlägg finns idag ett utbrett beroende och missbruk av sociala media och internet som inte ännu uppmärksammats av varken oss själva, vår omgivning eller av samhället. Konsekvenserna för våra relationer till oss själva och till andra är dock lika förödande som vilken annan form av missbruk som helst. Jag tror därför på en kollektiv rörelse där vi aktivt tar ställning för att begränsa livet i cyberrymden när vi är ute och reser till förmån för en ökad grad av närvaro på platsen där vi befinner oss, med våra medresenärer och för de nya upplevelser och kontakter som vi där och då har möjlighet att ta till oss.

Lika viktigt är att tänka på detta på hemmaplan för att öka närvaron med familjen, din partner och dina vänner. Relationer kräver att man möts för att man ska lära känna varandra och för att en relation ska kunna ta form och utvecklas. En afrikansk vän till mig berättade att det numera i hans hemland är vanligt att killarna bjuder ut tjejer de vill dejta på middag, men under hela middagen sitter de fastklistrade vid sin mobiltelefon istället för att föra en konversation eller lära känna flickan ifråga som sitter framför dem. Hur ska det vara möjligt att uppleva sig som sedd, som viktig och intressant för den andre om hon eller han väljer att kliva in i en annan värld istället för att vara där med dig? Det är liknande omständigheter som gör att många barn i västvärlden svarar att det viktigaste i livet för mamma och/eller pappa är telefonen, datorn eller jobbet.

Lycka · Meningsfullhet · Spiritualitet

0

Enkelhet – hur finner vi den?

  • oktober 25, 2012

I Paris finns det en kyrka mitt i stan som heter Saint Gervais. Intill finns ett kloster och en katolsk orden som heter Jerusalemorden som består av både munkar och nunnor. Deras uppgift är att verka mitt i storstadens brus och hets genom att i den medeltida kyrkan bjuda på en andlig, otvungen och enkel närvaro för stadens människor.

För mig har denna plats haft en enorm betydelse både för mig personligen men också för min förståelse för vad människor idag faktiskt behöver i form av andlig närvaro i sin vardag, samt hur en struktur i samhället kan erbjuda ett sådant viktigt stöd. För ett antal år sedan medan jag fortfarande bodde i Paris skrev jag en artikel om denna plats som publicerades i en svensk tidskrift som hette Ethos där jag försökte urskilja vad det faktiskt var som gjorde att denna kyrka till skillnad mot de flesta andra varje dag var fylld av människor och liv. I Saint Gervais finns en ständig närvaro av några munkar och/eller nunnor även utanför mässan. Det kan handla om att de spelar något instrument i något litet kapell, att de sitter och ber för världen eller att de samtalar med någon besökare som har frågor om kyrkan eller om sin andlighet. Mässorna är alltid fullbesökta och den enorma kyrkan är fylld till bristningsgränsen av människor från olika länder, i alla tänkbara livssituationer, barn, unga, vuxna och äldre. Några stannar hela mässan i djup kontemplation och bön, andra kommer in i fem minuter för att insupa atmosfären för att sedan ta känslan med sig och gå vidare till andra åtaganden. Under dagen eller på kvällen då det inte finns någon organiserad aktivitet går människor förbi den ständigt öppna kyrkan för att gå in en stund och hämta kraft för att orka med dagens påfrestningar och bekymmer. Påfallande många är icke-religiösa affärsmän och affärskvinnor som söker en oas i storstadens hektiska tempo för att inte förlora sig själv i den allmänna stressen som omger dem.

Med tiden blev jag nyfiken på att försöka förstå och komma underfund med vilka gemensamma nämnare som jag själv och andra besökare delade. Jag fick därför möjlighet att under en tid intervjua såväl några munkar och nunnor som olika tillfälliga eller regelbundna besökare i kyrkan för att försöka nå fram till ett svar på detta djupt allmänmänskliga behov som man uppenbart förmådde möta i Saint Gervais på ett till synes självklart och oreflekterat sätt. Det jag kom fram till var att det fanns tre nyckelkomponenter som förenade människors upplevelse av denna plats som handlade om Enkelhet – Närvaro och Ödmjukhet. Då, som så ofta i mitt liv därefter slog det mig att bristen på dessa till synes enkla och självklara komponenter är själva essensen i den andliga fattigdom som vi lever med i västvärlden idag.
För många upplevs livet som alltmer komplicerat och längtan efter enkelhet är stor. Stressen och oron för att inte räcka till gör att vi antingen lever i det förflutna och ältar det som varit som inte blev bra, eller också ägnar vi oss åt att oroa oss för framtiden. Vi behöver gå på kurs för att lära oss det mest naturliga av allt, d.v.s. att vara närvarande i nuet. Det verktyg vi använder för att försöka styra upp tillvaron handlar om kontroll. Egna intressen och målfokusering styr våra beteenden och avståndet till en mer ödmjuk inställning till livet, till oss själva och till andra människor är avgrundslik.

 Då jag så småningom flyttade till Sverige och inte längre hade möjlighet att regelbundet besöka denna underbara plats upplevde jag en stor saknad och tomhet i början. Med tiden insåg jag dock att nycklarna som präglar Saint Gervais är tillgängliga för oss alla att ta fram var vi än befinner oss och närhelst vi önskar. Alla som vill har möjlighet att bestämma sig för att börja leva efter dessa livsprinciper – jag lovar att du kommer att få uppleva en skillnad och en ökad sinnesro!