reflektion Archives - Jakten på Det Goda Livet

Anders Timell intervjuas i DN's artikel.

Männens nya medelålderskris – artikel i DN.

juni 6, 2013

I söndagens DN (2/6) kan vi läsa om hur populärkulturen porträtterar män i 45-årsåldern som fruktansvärt uttråkade.
”Det är lätt att tro att män i medelåldern har gått vilse och tappat bort sin inre glädje. Överallt syns män runt 45 som kämpar mot sitt förfall och sin tristess”, skriver Timothy Tore Hebb i sin artikel.

Min erfarenhet är att det finns män som hamnar i en livskris som utlöses av det magiska 40- årsstrecket men det finns också en grupp män i samma åldersgrupp som inte hamnar i kris utan som istället upplever en ökad frihetsgrad och tillfredsställelse.
”Det är viktigt att våga resa inåt, att inte bara ha sina känselspröt utåt, och vara sig själv. Jakten på bekräftelse är farlig och kan göra en ännu tråkigare, säger Anders Timell”

Vad är det då som avgör om det blir kris eller utveckling? Min egen slutsats av detta är att de män som levt för att prestera, att visa sig duktiga och få bekräftelse på jobbet och av omgivningen på din duglighet är särskilt utsatta då de redan i 35-årsåldern börjar märka att det finns yngre förmågor som orkar mer och som har nya idéer om hur saker och ting bör göras. Livet har levts i snabb fart, man har hunnit med karriär, familj, villa, resor och materiella behov och kan bocka av alla de parametrar som bör finnas på plats för att man ska kunna luta sig tillbaka och känna sig nöjd. Det är då som känslan av tomhet infinner sig som ett ovälkommet brev på posten. Och nu då? Var det inte mer än så här? Vad ska jag nu sträva efter? Dessa existentiella frågor är naturliga och uppkommer för att det finns utrymme och visar på vägen framåt, men eftersom insikten om och bekantskapen med mer existentiella meningsfrågor ofta är helt främmande för denna grupp män som fokuserat på prestation och yta fram tills nu är det självklart lätt att gå vilse och att fastna i en Medelålderskris. Denna grupp män behöver helt klart stöd och hjälp för att komma vidare och hitta ett nytt utvecklingsspår i livet som leder till fördjupning men problemet är att deras självbild handlar om att vara perfekta och att klara allt själv, vilket gör dem obenägna att söka den hjälp de behöver även om de har råd att skaffa sig den. Mer vanligt är istället att spä på krisen genom att fly till jobbet, aktiviteter, byta boende, byta fru samt att döva ångesten med alkohol eller annat missbruk som spel eller sex. Män som till sin läggning är mer introverta, som naturligt reflekterar över tillvaron och som kanske alltid gått sin egen väg i livet och inte bygger sin identitet på strävan efter att passa in i en yttre norm eller jämför sig med grannar, arbetskamrater eller andra kollektiv, kan istället uppleva 40-årsåldern som en härlig tid i livet. Man har börjat hitta sig själv, vet vem man är och vad man vill. Man har också modet att göra lite ”obekväma val” och satsar på de saker eller dimensioner i livet som man finner meningsfulla. Dessa män är mer sökande, ställer sig frågor och är inte rädda för att pröva nytt eller att söka sig till det okända. Om de byter boende är det inte för att skaffa sig något ännu större och bättre som omgivningen kan tolka som att man ännu är någon att räkna med, om de bryter upp från sitt äktenskap är det inte primärt för att de behöver en yngre partner som hjälper dem att hålla fast vid sin egen ungdom. Deras väg handlar istället om att göra val som bygger på att de får uppleva så hög grad av meningsfullhet som möjligt vilket gör att boende, materiella ägodelar, jobb och även relationer blir relativa och möjliga att förändra beroende på vilken funktion de fyller i det egna livsprojektet. Att vara 45 med ordnad ekonomi, småbarnsåren bakom sig, ännu friska föräldrar och en egen god hälsa kan ur detta perspektiv te sig som en väldigt härlig tid i livet då det finns utrymme att satsa på det äventyr som livet innebär om vi bara lyckas förhålla oss öppna och nyfikna och inte fastnar i trygghet och förutsägbarhet som oundvikligen leder oss in i en grå känsla av tristess.

Framtidens företag · Livet på jobbet efter paradigmskiftet ·

Dags för en ny syn på arbetsliv och arbetstid?

maj 28, 2013

Skenande arbetslöshet, stress och utslagning skapar en ohållbar situation på dagens arbetsmarknad. Parollerna ”Dela på jobben”och ”Arbeta mindre – lev mer” har aldrig varit så relevanta som i dag. En sänkt arbetstid är viktig både för minskad arbetslöshet, bättre miljö och ökad livskvalitet, skriver företrädare för Miljöpartiet i Svenska Dagbladet (25/5). Oavsett partipolitik tror jag att många människor känner igen sig i en känsla av att de rådande strukturerna i samhället och i arbetslivet inte längre är förenliga med de behov som vi har idag. En förändring är nödvändig för att komma tillrätta med en obalans som börjar närma sig orimliga proportioner.

Generation eftergeneration har slitit för att bygga ett bättre samhälle. Målet med det industriella samhället och Folkhemmet har varit att nästkommande ska få ett bättre, bekvämare och mindre slitigt liv. Politiska tänkare från höger till vänster har genom århundraden formulerat att målet med vårt arbete är att vi ska få mer tid till det som gör livet njutbart. Men trots en generellt hög materiell standard saknar vi ofta tiden, eller orken att göra det som är viktigt för oss. Konsekvenserna av detta är en känsla av meningslöshet som lett fram till att depressioner drabbar stora delar av befolkningen.

Trenden med ökad konsumtion av snabbmat, föräldrar som inte hinner umgås med sina barn, människor som blir utbrända och sjukskrivna är negativ för både den enskilda, för företagen och för samhället i stort. Vi är i skriande behov av att genomföra genomgripande förändringar i vår livsstil för att uppnå en hållbar hälsa och en hållbar livsstil som är förenlig med miljötänkande, men förändringar kräver tid. Med mer tid hinner fler ta cykeln till jobbet. Med mer tid hinner fler laga bra mat. Med mer tid hinner vi ta hand om oss själva och varandra och engagera oss i miljöfrämjande insatser. Det vinner alla på. Vi lever i en tid där vetenskapliga och tekniska framsteg leder till att allt färre kan producera allt mer. Produktiviteten ökar snabbare än tillväxten i rika länder och det är därför relevant att fråga sig om dagens syn på arbetstid och de strukturer vi har att förhålla oss till är förenliga med individens, företagens eller samhällets bästa?

Insikten om detta når allt fler. FN:s miljöprogram och EU-parlamentets miljöutskott har uttalat att det inte räcker med införandet av grön teknik för att uppnå en hållbar utveckling, utan slår fast att produktivitetsvinster i växande grad bör tas ut som sänkt arbetstid i stället för höjd lön och ökad konsumtion. Att vi behöver arbeta allt färre timmar för att producera det vi behöver är ur grön synvinkel en möjlighet, inte ett problem. Dagens 40-timmars normalarbetstid är ingen naturlag. Arbetstiden har i Sverige kortats vid ett flertal tillfällen. I Långtidsutredningen 1980 påpekades att utan 1970-talets arbetstidsförkortning hade det funnits 500000 färre jobb. En lägre heltidsnorm är ett sätt att minska arbetslösheten som idag återigen är ett stort samhällsproblem. En klokt utformad arbetstidsförkortning skulle kunna ge både fler jobb för dem som står utanför arbetsmarknaden och ökad livskvalitet för dem som håller på att arbeta ihjäl sig och inte får livet att gå ihop. De flesta människor jag möter skulle gärna vilja fortsätta göra det de gör och trivs med sitt arbete – men på mindre tid för att kunna hantera familjeliv och egen tid. Många arbetar också betydligt fler än 40 timmar eftersom dagens arbetsliv dessutom slimmats till en nivå där all reflektion och planering kring jobbet sker utanför arbetstiden, vilket gör att den verkliga arbetstiden för allt fler övergår 50-60 timmar i veckan eller fler. De flesta som arbetar upplever att de arbetar alldeles för mycket och att trycket konstant är alldeles för högt, samtidigt som vi har tusentals människor som står utanför arbetsmarknaden och inte har något alls att göra. Om man är praktiskt lagd och inte snurrar in sig i regelverk och komplicerade tankeekvationer är det självklart att denna obalans är orimlig och att vi borde kunna hitta nya lösningar!

Meningsfullhet ·

”Det bästa har vi framför oss!”

april 12, 2013

När jag öppnar den franska tidningen Psychologies (avril 2013) möts jag av den inspirerande rubriken ”Le meilleur est à venir” (Det bästa har vi framför oss). Det är tidningens chefredaktör, Arnaud de Saint Simon som skrivit en krönika över varför vi har anledning att se optimistiskt på tillvaron och framtiden trots alla orosmoln som hopat sig i världens alla hörn. Han påminner oss bland annat om att kriser genererar en kreativ kraft och att tiden vi lever i får oss att lära oss att vara flexibla och innovativa som aldrig förr. Medias fokus just nu handlar mycket om de negativa konsekvenserna av globaliseringen och om den ekonomiska krisen, men Monsieur de Saint Simon för fram att globaliserings uppsida handlar om att människor möts över kulturgränser, världen krymper, andras problem blir gemensamma angelägenheter och hela jordens folk måste lära sig att samverka för att rädda planeten från miljöförstöring. Internet och tekniken hjälper oss att mötas och få kontakt med andra, att skaffa oss information och hålla oss uppdaterade på vad som händer utanför den egna lilla bubbla som vi lever i. Budskapet i krönikan kan sammanfattas med att det handlar om vilken inställning vi väljer att ha till oss själva och till livet i stort, är glaset halvfullt eller halvtomt?

I den underbara balans mellan djup och yta som kännetecknar såväl det franska samhället som psykologitidningen ”Psychologies”, får vi oss inte bara enkla och självklara tips till buds, utan även en djupare klangbotten att reflektera över. Monsieur de Saint Simon lyfter i sin krönika exempelvis också fram att förmågan att se ljust på tillvaron handlar om att vi har ett eget ansvar och att vi behöver satsa på vår personliga utveckling för att hänga med. Rädslan för förändring och bristen på mod att öppna sig för nya förhållningssätt lyfts fram som ett konkret hinder för en positiv framtidssyn, och eftersom 90% av det franska folket ännu inte genomgått någon psykoterapi eller annan personlig utveckling ser han att det finns en stor potential att ta sig över detta psykologiska hinder – om man vill. Den psykiska ohälsan, depressioner, ångest och utbrändhet som är hela västvärldens farsot tvingar fram nya förhållningssätt till den egna hälsan där vi får bära ett större och större ansvar för vår livsstil och i förlängningen hur vi mår på alla plan. Detta lyfts fram som en positiv följd av den aktuella samhällsutvecklingen som kommer att generera en högre grad av självständighet och förmåga att välja en sund livsföring. I det nya samhälle som Monsieur de Saint Simon förutspår, tar han avstamp i den kanadensiske psykologen och krönikören Susan Pinker som anser att det är kvinnornas värderingar som kommer att utgöra basen i den nya tiden; intuition, empati och känslighet. Psychologies är en underbar tidning som för fram det bästa och de mest djupodlade reflektionerna från den intellektuella världens syn på mänskligt liv samtidigt som man får sig lite goda tips om hur man håller sig ung och fräsch, mode eller varför inte en anti-rynkkräm…En god balans mellan det inre och det yttre.

Lycka ·

Lyckan finns i balansen och i det goda

april 7, 2013

I det antika Grekland ansåg de stora filosoferna att ett lyckligt liv handlade om att finna balans mellan aktivitet och vila, mellan stimulans och egen tid för reflektion, samt att göra gott mot sig själv och andra. Att vara snäll helt enkelt. Utbrändhet uppstår som en antites till denna livsfilosofi, som en naturlig konsekvens av att vi låtit oss ledas in i en livsföring som bygger på obalans. Kännetecknande är överdriven aktivitet där arbetet ofta är en stor del, men även krav och förväntningar på andra områden som ingår i det privata livet. För mycket stimulans gör hjärnan trött och vi får svårt att sova och koppla av. Vi försummar de egna grundläggande behoven och kör kanske till och med över de egna värderingarna och drivkrafterna som skapar mål och mening i tillvaron. Min uppfattning är att denna form av obalans har blivit en regel snarare än ett undantag i den moderna tiden. Vi pratar mycket om vikten av balans men de flesta lever ett liv som bygger på konstant obalans. Hur kommer det sig? Kanske är det i svaret på denna irrationella fråga som vi finner lösningen på hur vi ska kunna bryta ett sådant kollektivt och destruktivt mönster. De gamla grekerna varnade oss för hybris, att tro för mycket om oss själva och vår kapacitet och därmed riskera att hamna i obalans och olycka. Är det inte precis där vi har hamnat? I den fria tiden vi lever i idag där allt är möjligt och du är din egen lyckas smed finns det inga gränser för mycket du kan/bör prestera för att känna att du duger och få andras bekräftelse på att du är duktig. Många människor har under de senaste decennierna gjort betydande klassresor och tagit sig upp från enkla förhållanden till höga positioner i arbetslivet och i samhället. Lönerna och ersättningarna de får för detta arbete överstiger vida deras vildaste fantasier och drömmar de hade som barn. Ändå infinner sig inte känslan av nöjdhet, mycket vill ha mer….

I USA som är rollmodellen för hur vi vill leva i Europa har vi glömt bort att den obalans i livsföring som jag skriver om här drivs av vita amerikaner som är ättlingar till de utvandrade européer som var fattiga och underlägsna och i samhällets bottenskick när de lämnade sin värld. USA’s ekonomiska framgång och utveckling hade inte kunnat åstadkommas om den inte byggt på dessa ”svaga” människors längtan och behov av revansch, att visa för sig själva och världen att de kunde bli framgångsrika, förmögna och lyckade på ett sätt som överträffade sagorna. Hybris blev till slut en accepterad och icke-hanterad kraft i det amerikanska samhället som enligt min mening är den främsta orsaken till de huvudproblem man tampas med där idag. I Sverige har vi istället pressats tillbaka av Jantelagen och haft svårt att bejaka våra styrkor och vår storhet. När denna kollektiva kraft börjat släppa greppet om oss under de senaste decennierna har vi också haft svårt att begränsa oss. Längtan efter att få känna att vi duger är starkare än allt och genom att skaffa oss allt det vi tror att vi behöver i materiella termer för att visa oss själva och omvärlden att vi är duktiga och lyckliga har vi tappat bort det viktigaste av allt: oss själva! På en kollektiv nivå är vi fångade av en prestationsbaserad självkänsla som gör att vi överpresterar på arbetet, förhåller oss till idrott och träning som om vi vore elitidrottare och låter oss styras av trender kring mode, inredning, resor, relationer, barnuppfostran m.m. m.m. på ett sätt som leder till – hybris. Moderation och måttlighet är ledorden som kan föra världens obalanserade samhällen till balans såväl gällande hälsa som till en hållbar miljö. De flesta människor kan förstå logiken i detta men viljan till förändring saknas eftersom det finns en längtan och ett behov där inne i själens djup som är starkare än något annat….Hur rår vi på denna kraft?

Allmänt ·

Jag vill känna mig som farmor

mars 13, 2013

”Ibland lägger jag mig på rygg i sängen utan dator, mobil och tidning. Och så ligger jag där i tystnaden och känner mig som farmor.” Lisa Näs, reporterpraktikant på DN har skrivit en tankeväckande reflektion kring vår tids brist på tystnad och vila genom att ta avstamp i sin farmors verklighet då hon var ung. Farmor studerade också i sin ungdom men utbudet av tidningar, TV-program och allt som hon förväntades hålla sig uppdaterad med för att hänga med och vara någon att räkna med, var väsentligt begränsat. Det gick bra att lägga sig på sängen en stund på kvällen och smälta dagens intryck utan att göra något särskilt. Tankarna fick gå i sin egen riktning och bildade mönster och sammanhang som hjälpte till att sortera ut det viktiga från det oviktiga och att ange riktningen framåt.

En stor del, kanske den främsta anledningen till vår tids stressproblematik, handlar om att vi omges av en konstant stimulans av intryck och egna och yttre krav och förväntningar på vad vi bör göra för att duga som vi inte har lärt oss att hantera. Vi fyller dagarna med aktiviteter och tankar kring allt som måste göras, men även det roliga och inspirerande som vi gärna vill hinna med. Varje dag känns för kort och känslan av otillräcklighet och att aldrig hinna med är en ständig följeslagare. När kvällen kommer och vi helt enkelt måste släcka lampan för att få några timmars nattsömn snurrar tankarna på för fullt och i avsaknaden av yttre stimuli börjar känslorna att ta plats. Allt det där som vi inte hann känna under dagen och alla intryck som inte hjärnan hunnit sortera tar nu sin givna plats. Den stund på dagen av vila som farmor hade som ett naturligt och oreflekterat inslag i sin vardag har vi nu förlagt till natten då vi behöver vår nattsömn. Störd sömn gör att vi blir trötta, orkar mindre och en negativ spiral av stressymptom börjar ge sig tillkänna och växer för allt fler till en stor snöboll som inte stoppar förrän den når väggen.

Tänk vad bra att då läsa Lisa Näs kärnfulla och insiktsfulla reflektion till farmor och sätta detta i relation till det egna livet här och nu! Det går att stänga av TV-n, det går att låta bli att svara i telefon och det går att pröva att lägga sig ner en stund och bara låta tankarna fara och flyga högt och lågt i sin egen riktning utan att det måste ha hänt något särskilt. Det är dags att vi börjar ”arbeta” med att sortera ut vad vi faktiskt anser oss behöva lära oss, vara uppdaterade på och känna till och att vi inser att livet inte går under om vi missar en TV-serie som alla andra ser eller om vi inte alltid hinner hänga med vad som händer ute i den stora världen. I en värld som saknar gränser finns den totala friheten. Människan behöver gränser för att överleva och kunna leva ett friskt och meningsfullt liv och just därför behöver vi alla lära oss att hitta och att sätta våra egna gränser till vad vi ska ”äta av det ständigt uppdukade smörgåsbordet” och vad vi ska avstå ifrån. Det finns inget facit eller någon klok förälder som hjälper dig. Det är upp till dig själv att finna din egen väg, kanske kan tankarna på farmor vara en hjälp att hitta rätt?

Relationer ·

Att lyckas leva med någon är ett mirakel

februari 25, 2013

Abdellah Taïa, en lovande marockansk författare är för närvarande i Stockholm med anledning av utgivningen av hans andra roman, ”Frälsningsarmén” på svenska. Han intervjuas på DN Kultur (23/2) och förklarar hur fragment ur hans eget liv blir till litteratur genom att han med perspektiv kan se det stora i det lilla. Han berättar t.ex. att han vid sin mors begravning plötsligt insåg varför det varit så viktigt för henne att bygga ett hem, något som han själv många gånger känt sig irriterad på. Tre gånger förlorade hans mor sitt hem; som litet barn då hon förlorade sin mor och kastades ut då fadern gifte om sig, när hennes förste man stupade i Indokina, samt när hennes andre makes släkt tog över deras hus och hon blev utkastad igen. Hon beslöt sig därför för att skapa ett eget hem för familjen och gjorde det till sin livsuppgift.

Adellah Taïa är en författare med en psykologisk blick på de underliggande skeendena i familjens liv och berättelse som förklarar relationer, beteenden och vad som skapar mening i tillvaron. Även om hans berättelse tar avstamp på den marockanska landsbygden är hans skildringar på en djupare nivå allmänmänskliga och inspirerar till en reflektion kring den egna familjens och släktens berättelse. Vilka skeenden har format oss till att bli den vi är? Det centrala temat i hans eget liv handlar om det mysterium som varje parrelation innebär. Han berättar att han är fixerad vid dynamiken i en parrelation. ”Att lyckas leva med någon är ett mirakel. Jag brukar fråga par hur de gör säger han. Fast man får aldrig några svar, det förutsätter att man berättar om sådant som inte går att tala om”, fortsätter han. Jag tycker det är något fint och respektfullt med att betrakta en parrelation som ett mysterium och äkta, djupa och långvariga relationer är ju det tänker jag. Att lyfta blicken och se på sin parrelation eller sin längtan efter en sådan som något magiskt, kan bidra till att man höjer sig över nivån av vardagsirritation och gräl om oväsentligheter. Kärlek och relationer är vad livet för de flesta kretsar kring och i takt med att vi blir mer och mer fria att göra våra egna val tänker jag att Abdellah Taïa har väldigt rätt i sin uppfattning om att det faktiskt är ett litet mirakel att lyckas leva med någon.

Allmänt ·

”Sociala problem vanligast i orter med få invandrare”

februari 6, 2013

Den senaste månaden har DN belyst intressanta och viktiga fenomen i vårt samhälle som ger anledning till att reflektera kring den svenska kulturen och den svenska mentaliteten. För någon tid sedan skrev jag ett inlägg som handlade om övermedikaliseringen av barn och ungdomar med psykiska diagnoser såsom ADHD. En viktig slutsats som forskarna dragit till de bakomliggande orsakerna var att barn med föräldrar som var lågutbildade och låginkomsttagare var överrepresenterade i denna målgrupp – men endast i familjer med svensk bakgrund. Bland barn med invandrarbakgrund kunde man inte se samma mönster, utan snarare att de hade lägre frekvens av psykiatriska diagnoser än barn i svenska familjer.

Igår (3/2) kunde vi i DN läsa om ett annat fenomen som belyste integrationsproblemen i Sverige. I en omfattande kartläggning visar det sig att det inte är invandrarna som står för våra stora integrationsproblem, utan mindre orter och kommuner med låg invandring och företrädelsevis svensk befolkning. Kreativitet, nytänkande, engagemang och aktivitet i att hitta nya vägar till jobb och sysselsättning visade sig vara som lägst bland denna grupp i samhället. Mitt i Sverige finns regioner där arbetslöshet, bidragsberoende och betalningsproblem är i paritet med Greklands och Spaniens nivåer. Problemen är värst i orter som har få personer med utländsk bakgrund. Sverige idag är ett splittrat land i den meningen att vi har vissa delar av befolkningen som tar ett överdrivet ansvar för sig själva och sin omgivning på ett sätt som orsakar utmattning och depressioner som följd av att de missköter sina egna behov och är obalanserade i att axla ansvar och att låta andra få träda fram ibland. I studien ingick även en kartläggning av psykosocial hälsa bland niondeklassare som visade att barn med invandrarbakgrund har lägre förekomst av depression, mobbing och flera andra mått på psykosocial ohälsa. Det är som bekant svårt eller rättare sagt omöjligt att hitta lösningar på ett problem som man inte känner orsaken till. Eftersom den allmänna uppfattningen och känslan felaktigt är att många av våra stora sociala och ekonomiska utmaningar och problem orsakas av invandrarna i vårt samhälle, riskerar svenskarna själva att undfly ansvar och den självrannsakan som är nödvändig för att hitta de rätta lösningarna.

Sverige idag är ett splittrat land i den meningen att vi har vissa delar av befolkningen som tar ett överdrivet ansvar för sig själva och sin omgivning på ett sätt som orsakar utmattning och depressioner som följd av att de missköter sina egna behov och är obalanserade i att axla ansvar och att låta andra få träda fram ibland. Andra delar av befolkningen har istället hamnat i en förödande passivitet och förlamning där intresset för vad som sker i omvärlden är obefintligt och den egna förmågan att resa sig, ta ansvar och hitta nya vägar att ta ansvar för sig själv och sitt liv är väldigt lågt. Mitt emellan dessa båda svenska grupperingar har vi den allt växande befolkningen med invandrarbakgrund som trots eller kanske tack vare krig, misär, problem och trauman hittar nya vägar att försörja sig, starta företag och aktivt ta ansvar för sig själva och sitt liv på ett sätt som många svenskar är för bortskämda för att orka med. Sverige ger fantastiska möjligheter för alla som är friska till utbildning och karriär – det går att påverka sitt liv och att leva ett gott liv om man väljer att anstränga sig. Det är dessa möjligheter som invandrarna tar till vara, som gör att de är beredda till förändring, att flytta dit jobben finns, att engagera sig och att driva sig själva och sitt liv framåt för att få det bättre. Utmaningen i välfärdssamhället av idag är att fokusera på de grupper i samhället som vaggats in i en tillräcklig känsla av trygghet för att lugnt stanna kvar i ”soffan” trots att tiderna har förändrats och det är dags att konfronteras med världen som den ser ut idag och att själv anpassa sig till den. De fakta som nu har kommit i dagen kan förhoppningsvis bidra till att hitta ett rätt fokus som hjälper de människor som behöver stöd och hjälp att genomgå en förändringsprocess för att hitta en nyorientering i tillvaron.

Relationer

Intouchable – En oväntad vänskap

januari 7, 2013

Så här efter jul- och nyårshelgerna när vi har tillbringat mycket tid med våra nära och kära och haft tid att reflektera över oss själva och våra relationer, tänkte jag inleda denna första vecka på det nya året med att skriva om temat relationer. Relationer till partner, barn, familj, vänner och bekanta är en stor och viktig del av det som upptar många av våra tankar. En del psykologer hävdar till och med att vi är våra relationer och att vi utan dem inte är någonting.
Nyligen såg jag en uppfriskande film på temat relationer som heter ”En oväntad vänskap” i svensk översättning. Filmen bygger på en sann berättelse om hur en vänskap utvecklas mellan en förmögen vit och svårt handikappad man, och en svart man från förorten utan vare sig utbildning, klass eller några andra parametrar som skulle kunna förena de båda männen i en vänskapsrelation.

Trots dessa olikheter, eller kanske tack vare dem, utvecklas en fri och äkta vänskap mellan dem som lär oss mycket om fördomars begränsningar och livets oanade möjligheter. Det är på många sätt också en film om mod, modet att våga gå utanför ramarna, att välja sin egen väg och att finna sina egna lösningar bortom konventionen eller andras tyckande. Människan är till sin natur konservativ. Vi umgås ofta med likasinnade och med människor som ser ut som vi, som har någorlunda samma bakgrund, värderingar och förhållningssätt till livet. Inom denna familje- och vänskapsklan kan vi känna oss trygga, det är förutsägbart och vi behöver inte reflektera så mycket över våra relationer. De liksom bara är och fortsätter år ut och år in utan att vi stannar upp och funderar över vad relationerna tillför.
Det uppfriskande med filmen ”En oväntad vänskap” är att huvudpersonen, Philippe, vågar pröva ett nytt och oprövat kort då han väljer en personlig assistent som kan hjälpa honom med hans dagliga bestyr efter det att han blivit totalförlamad efter en olycka. Den svarte förortskillen Driss kommer från en helt annorlunda miljö, hans erfarenheter och förhållningssätt till livet är totalt olika de uttalade och icke-uttalade regler och förhållningssätt som Philippe är omgiven av. Just för att Driss inte är fångad av de synsätt och förhållningssätt som präglar Philippes liv och omgivning, kan han möta Philippe på ett nytt, annorlunda och uppfriskande sätt. Att han till exempel glömmer bort att Philippe inte kan svara i telefon eller äta själv är lika förfärande för Philippes omgivning som det är uppfriskande och härligt för Philippe själv. Han blir sedd som en hel människa och inte som en förlamad grönsak!
Driss går sina egna vägar och kommer in i Philippes liv och hem med vanor och sätt att vara som vänder allt på ända. Det är just detta som blir så uppfriskande – det annars så förutsägbara livet blir plötsligt fullt av överraskningar och nyfikenheten på livet kommer tillbaka för den tidigare så deprimerade Philippe. Ett sätt att se på relationer vare sig de är nya eller gamla är att de behöver tillföra något, att uppgiften är att hjälpa varandra att hålla sig levande och att växa och att utvecklas inom ramen för sina relationer. Både Philippe och Driss växer oerhört mycket genom sin vänskap och de får uppleva saker som de inte skulle ha fått göra utan varandra.
Filmen är en vacker påminnelse om att våga öppna sig för det nya och okända i livet, att inte slå sig till ro med fördomar om andra som begränsar tillvaron och att vi människor behöver varandra. Det är vackert och stort att låta någon bli viktig, att knyta an och att få uppleva att någon som står oss nära är oersättlig. Kanske är det just på grund av att Philippe blivit handikappad och begränsad i sin rörlighet som han förmår se bortom fördomar och inse att det han allra mest behöver är någon som kan bjuda in livet i tillvaron igen. Han behöver Driss som förmedlar den mer naturliga och instinktiva form av liv som människor från andra, mindre bildade och tänkande kulturer ofta representerar. De har en känsla för sunt förnuft, de är pragmatiska och de är handlingskraftiga – just de egenskaper som Philippe så väl behöver. Driss å sin sida är en ung man som behöver få känna sig sedd, som behöver få stöd och hjälp att ta sig ur sin halvbrottsliga bana genom att få uppleva att han är betydelsefull för någon annan. Allt detta förmår Philippe ge honom och på så sätt blir deras vänskap ett exempel på ett sunt behövande av varandra och en vänskap som bygger på att båda växer och utvecklas tack vare att de har varandra!

Allmänt

Julfrid eller julångest?

december 16, 2012

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Viktor Rydberg

Viktor Rydbergs välkända dikt från 1881 är älskad av generation efter generation. Det är en tidlös dikt som för fram människans eviga behov av reflektion kring livets djupare existentiella dimensioner där svaren ofta står att finna i det enkla och vardagliga. Dikten ger perspektiv på tillvaron och lyfter oss till en nivå där vi kan betrakta livet lite från ovan, finna en närvaro i det som är och gå in i en liten bubbla där livets mysterium fascinerar och allt yttre brus tonar bort. Mitt i den största julstressen då det bara är en vecka kvar till jul och allt som ”måste” bli klart före jul tonar upp sig till ett övermäktigt berg att bestiga, är det befriande att kunna ta till en dikt som denna som hjälp, som ett verktyg som automatiskt för tankarna till det som är viktigt och som påminner om det vackra mysterium som julen innebär för barnen innan skimret över tillvaron raseras i takt med att ansvar och rationalitet tar över tankar och känslor.

Vi har alla varit barn och vi bär alla på minnen av en tid då livet var ett mysterium och en gåta som vi försökte klura ut. Det går att återknyta med den känslan och att välja att gå in i julfirande med en känsla av förundran istället för med den välbekanta känslan av ångest och stress över allt som ”borde” fixas och vara klart. Låt dig förundras och smaka på hur det känns att inte ha svar på allt…

Reflektioner kring omvärldsnyheter

TV-serie tar tampen på toleransen

november 19, 2012

Den största utmaningen för mänskligheten i att bejaka och föda fram morgondagens samhälle handlar om tolerans och respekt för olikheter. Som jag skrivit om tidigare, befinner vi oss i vår del av världen i en livssituation med en mycket hög grad av yttre frihet som ger utrymme för människan att bejaka sin identitet och att skapa det liv hon/han vill leva.

De rättesnören i form av familjebakgrund, kön, religion, etnicitet som tidigare definierade livet, värdegrund, rätt och fel o.s.v. är på väg att luckras upp i en global värld där demokratiska värderingar formar politiken och därmed strukturerna i samhället. Sällan ger vi oss i Sverige kredit för att vi har kommit så långt i arbetet med tolerans mot olikheter givet att vi historiskt sett är ett gammalt enkelt bondesamhälle med oerhört starka normer för rätt och fel. Jantelagen har varit folkets rättesnöre i generationer, vi har fram till de senaste decennierna haft låg invandring och exponering och möte med människor från olika kulturer som har andra sätt att betrakta livet på. Visst har vi utmaningar i vår vardag och visst måste vi kämpa med att hantera komplexiteten som vårt mångkulturella samhälle innebär, men jämfört med andra länder känner jag mig stolt och hoppfull över att vi trots allt har kommit så långt och att vi haft modet att utmana oss själva för att låta oss påverkas av det nya och okända.
Min egen reflektion kring detta handlar om att vi svenskar är så oerhört framtidsinriktade och prestationsinriktade. Vi försvarar inte den svenska nationalsjälen utan är mer upptagna av vad som händer där ute i världen och vad vi behöver göra för att ligga i täten gällande livets alla områden. Som jag skrivit om tidigare tror jag inte det är en slump att vi i Sverige nu också har uppgiften att leda utvecklingen mot morgondagens samhälle gällande strukturer, politiska, sociala och ekonomiska system som lyckas förena välfärd med att människor bra även på insidan. Då måste vi börja redan i barndomen då grunden läggs för vilka värderingar och synsätt som vi tillägnar oss. Den nya TV-Serien för barn ”Hotell kom som du är” verkar vara ett led helt i denna riktning.
På DNs Insidan (16/11) kan vi läsa om denna spännande och tidsenliga satsning där det framgår att syftet med serien är att utmana tittarens uppfattning om vad som anses vara normalt och hur vi bemöter dem som inte är som vi. Barn föds utan värderingar men med ett behov av att anpassa oss och att passa in i en familj och i ett omgivande samhälle. Barn får därmed ett tolerant eller ett intolerant beteende från sin omgivning, det är ingenting som är medfött.

Christer Mattson som är grundskolelärare i Kungälv arbetar med toleransfrågor bland ungdomar och har bidragit med sina erfarenheter gällande upplägget. Han betonar vikten av tid för dialog och reflektion för att barnen ska kunna ta in det som visats. I detta ger han några av nycklarna som behövs för byggandet av det nya samhället där stressen i tillvaron och prestationskraven som jag skriver mycket om här utgör ett reellt hot mot såväl hälsa som demokrati och tolerans mot andra. Tolerans handlar om att kunna förstå världen ur någon annans perspektiv även om man inte håller med om personens åsikter. Ansvaret att arbeta mot tolerans är hela samhällets, både skola, familjen och olika föreningar. Christer Mattson brukar ge de ungdomar han arbetar med i uppgift att skriva en uppsats om ”Dagen då jag som muslimsk raggare kom ut som homosexuell”. De flesta tror att de inte klarar det berättar han, trots att de har kunskaper om såväl raggare, som islam och homosexualitet. När de sedan börjar skriva och fantisera leker de med olika identiteter och börjar sakta förstå hur andra tänker.

I det fria samhället där inget är givet tror jag att vi alla ibland behöver denna typ av uppgifter där vi tvingas sätta oss i någon annans perspektiv och liv som känns väsensskilt och svårt att förstå och acceptera. Hur många krig och konflikter skulle exempelvis inte kunna undvikas eller lösas om förmågan till inlevelse i motståndarens perspektiv var möjlig? Vi måste lära oss att leva tillsammans eftersom intolerans alltid kommer att finnas och behöva utmanas. Belöningen i att själv jobba med sin egen intolerans ligger i att livet faktiskt blir roligare då man inte går omkring och hatar någon eftersom man då slipper lägga energi på att störa sig på någon eller något hela tiden. Intolerans är med andra ord oförenligt med strävan efter det Goda Livet!