sorg Archives - Jakten på Det Goda Livet

Sorg bedövade henne i tre år

augusti 21, 2013

Många har åsikter om hur länge man ska sörja. Det har Rebecka Nordström Graf märkt sedan hennes man oväntat gått bort, endast 44 år gammal. Men alla sörjer på olika sätt, säger hon och berättar öppet och konstruktivt i en intervju på DN Insidan (14/8). Ett av de stora problemen i vår tid är att samhället, arbetslivet och de attityder till livet som vi själva har utvecklat inte ger utrymme att hantera livsnödvändiga processer. Att drabbas av förlust och att hantera sorg tillhör livet och är något som vi alla måste gå igenom, vissa på ett mer dramatiskt sätt än andra men ingen slipper undan.

I alla primitiva kulturer har människor alltid varit förbundna med sina instinkter som gett svar på mänskliga och allmängiltiga behov och styrt beteenden och agerande därefter. Det har varit självklart att den som sörjer behöver mycket stöd, att hon/han inte kan förväntas klara av att hantera den rationella världens plikter och ansvar under en tid och att omgivningen behöver stötta med såväl praktisk hjälp som emotionellt och själsligt stöd för att hjälpa den sörjande att gå igenom den nödvändiga sorgeprocessen i sin egen takt. Det är genom att inte känna sig ensam, att uppleva stöd och kärlek från sin omgivning och att få tid och utrymme att gå igenom sin sorg som man successivt kan läka ihop, integrera sorgen inom sig så att den går att leva med och återta livet igen. Allt detta har vi ”glömt” bort eller nonchalerar i det moderna välfärdssamhället. Efter traumatiska sorger och förluster förväntas vi vara som vanligt, effektiva, produktiva och konstruktiva.

Rebecka Nordström Grafs berättelse om sin sorgeprocess är befriande eftersom den beskriver att det är naturligt att man kliver in i censur, att man förlamas av sorg och att livet tappar innehåll och mening. Man måste få vara där ett tagDet är genom att inte känna sig ensam, att uppleva stöd och kärlek från sin omgivning, som man successivt kan läka ihop. för att inte gå under själv. Hon vittnar också om det viktiga i att vissa sorger och förluster faktiskt inte går över. Det går inte att ha en målsättning att bli klar eller att det inte längre ska göra ont. Sorgens styrka är ett mått på storheten och kvalitén i den relation som man har förlorat och vägen framåt handlar om att lära sig att leva med sorgen, att integrera den som en del av sig själv och sitt liv så att det ändå går att fortsätta leva och att successivt hitta tillbaka till ett liv präglat av mål och mening.
De flesta människor som drabbas av depressioner, utbrändhet eller annan psykisk ohälsa har blockerats i sina sorgeprocesser och inte fått hjälp att hantera den eller de förluster eller trauman som de har upplevt. Hur man sörjer och vilken tid det tar att komma framåt finns det inget mått på. Det är en högst individuell process men enligt min egen uppfattning låg det mycket sanning och klokhet i den uppfattning om ett sorgeår som vi hade även i Sverige till för ett par generationer sedan. En stor förlust tar ett år innan man kan förväntas vara sig själv någotsånär igen. Det betyder inte att man är klar då men att man har kommit över en tröskel som markerar övergången mellan censur och förvirring (se tidigare inlägg kring förändringens fyra rum) där arbete och process kring det som hänt pågår.

Rebecka Nordström Graf har skrivit en bok om sin sorgetid, ”Min man dog tusen gånger”. Hon har skrivit den för att anhöriga och vänner förhoppningsvis ska kunna få lite mer förståelse för hur det är för en människa att befinna sig i en sådan livskris. I ett samhälle där vi har tappat kontakten med våra instinkter och den samlade livsvisdomen som generationer tidigare har byggt upp kring hur livet bör hanteras, tror jag att det är viktigt att vi skaffar oss livskunskap om viktiga processer för att kunna leva väl och undvika sjukdom.

Läs artikeln här–>

Relationer ·

Måste man umgås även med en förälder som svikit?

augusti 13, 2013

Svenska Dagbladets pågående artikelserie ”Mor lilla mor” tar upp viktiga aspekter på hur vi kan förhålla oss till krångliga föräldrarelationer.
Vad betyder det att bryta kontakten med en förälder som har svikit en? Har man rätt att göra så? Vad kan det få för konsekvenser och hur förhåller man sig till dem? Dessa och andra viktiga frågeställningar lyfts fram och ger input till den process det innebär för alla som befinner sig i en sådan situation.
Det ligger i människans natur att ha en instinkt att vårda och ta hand om sitt barn och det ligger i barnets natur att vilja knyta en trygg och tillitsfull relation till sina föräldrar. Då detta inte kan ske innebär det alltid en tragedi för båda parter av den enkla anledningen att en brytning går emot våra naturliga instinkter.

I mitt arbete som psykoterapeut är brustna relationer mellan föräldrar och barn ett väldigt vanligt förekommande tema som människor som kämpar med att återfinna hälsa och livsbalans efter en depression eller utbrändhet kämpar med. Ofta är sorgen, frustrationen och ilskan så stor och så förlamande att den inte kunnat bearbetas. Enda sättet har varit att stänga av och att kapsla in de obearbetade känslorna. En dag spricker det och det förflutna hinner ikapp och kräver en hantering. I detta läge önskar man att det fanns ett givet svar att ge på de svåra frågor om moral, ansvar och frihet att göra egna val som automatiskt väcks. Mitt enda råd och min erfarenhet är att man i detta läge bör undersöka och klargöra sin egen värdegrund. Utifrån den finner man svaren på om, hur och i så fall vad man kan och bör göra för att hantera sina komplicerade familjerelationer. Det finns inget rätt eller fel svar. Vanligt är att man inte riktigt har sin värdegrund och sina ställningstaganden gällande denna form av djupare existentiella frågor tydliggjord. Därför blir det svårt att veta hur man ska hantera konfliktfyllda familjerelationer och på vilken grund man fattar vissa beslut. Följden blir att man ofta undviker att fatta något beslut alls, stänger av och låter tiden gå.
När en förälder som man inte har träffat på många år en dag går bort och man nås av dödsbudet, dyker såret upp till ytan igen och det blir extra plågsamt att hantera frågan om vad som kanske hade kunnat vara möjligt om man hade sökt kontakt tidigare…

Det enda råd som min yrkeserfarenhet och min egen erfarenhet av livet har lärt mig att man kan ge är att reda ut sin värdegrund och sedan fatta ett medvetet beslut. Vad som än händer senare i livet har man då tagit ställning efter att noggrant ha utvärderat situationen och då kan man inte begära mer av sig själv. En del kommer fram till ett svar som innebär att oavsett hur dåligt man mår av att umgås med sina föräldrar eller andra anhöriga så ska man fortsätta med det för att kunna vara trogen sin egen värdegrund. Då kan det vara en lättnad att själv få fatta det beslutet och att få göra upp med förväntningar och förhoppningarna om en önskad verklighet. Andra anser istället att var och en är ansvarig för sitt eget liv och sina handlingar och att familjeband inte förpliktar till hänsynstaganden utöver det vanliga. Mår man inte bra av att umgås kan det ge sinnesro att acceptera detta och att välja bort kontakt för att istället vända sig till människor som man mår bra av att umgås med och vara nära. I vissa fall är det också tydligt att det destruktiva inflytandet från en förälder eller annan nära anhörig är så destruktivt att det helt enkelt är omöjligt att bygga upp en stabil självkänsla och att må bra så länge kontakten är levande och påträngande. Då kan det vara nödvändigt med en temporär eller längre paus eller brytning för att kunna återfå hälsa och balans i livet.
Den gemensamma nämnaren för dessa olika former av förhållningssätt är att de kräver ett arbete och en medveten process där man till slut landar i ett genomtänkt beslut och ställningstagande. Det går inte av sig själv utan genom att man nöter och blöter de underliggande frågorna och når en punkt då man hittar sitt eget svar i sig själv.

Läs gärna dessa två tidigare inlägg om relationer:
Måste man ha en relation med sina närmaste?
Felicia försvann – om att transformera en relation.

Allmänt ·

”Och bergen svarade”

juli 30, 2013

Khaled Hosseini’s nya bok ”Och bergen svarade” är en berättelse som påminner oss om att vi inta kan undfly vår historia. Det är också en berättelse om anknytning, om de band som vi knyter som barn och som styr vårt liv till lycka eller förödelse beroende på omständigheterna. Som psykolog slås jag främst av hur väl Hosseini lyckas skildra det själsliga tomrum som uppstår vid förlusten av en förälder eller ett syskon under den tidiga barndomen, samt hur detta tomrum och den ouppklarade separationsproblematik som följer med ett sådant trauma, fortsätter in i nästa generation och påverkar även barnens liv. Behövande föräldrar knyter lätt alltför starka band till barnen och hindrar dem från att leva och utvecklas fritt utifrån sina egna behov och önskningar. Det dominerande inslaget i dessa vuxna barns liv är känslan av att behöva ta hand om och leva nära sina föräldrar snarare än att bygga sitt eget liv. Det krävs mod och kraft samt ett inslag av hänsynslöshet för ett vuxet barn att lämna sin behövande förälder. Hålet, tomrummet i mammas eller pappas själ som uppstått i ett barndomstrauma som följd av ett dödsfall eller annan förlust av nära familjemedlem kan inte fyllas av barnen, men barnen används ofta omedvetet som substitut för denna typ av tidiga förluster där rollerna blir ombytta så att barnen blir föräldrar till föräldrarna. Hosseini’s berättelser är som alltid djupt mänskliga och sätter fingret på såväl våra styrkor som våra tillkortakommanden.

I ”Och bergen talade” finns många gripande människoöden men berättelsens ramverk är de båda syskonen Abdullah och Pari som är oskiljaktiga som barn men som skiljs åt på ett abrupt och brutalt sätt som kommer påverka dem båda livet igenom. Historien är dramatiskt berättad men som psykolog vet jag att denna typ av öde innebär just mycket dramatik och just därför känns berättelsen verklighetstrogen. De flesta som går sönder som barn får aldrig någon hjälp eller något erkännande för sin förlust vilket gör att deras trauma förblir obearbetat och blir en del av deras personlighet. I Abdullah’s fall fick han av sin far uppmaningen att inte gråta, d.v.s. han fick inte tillåtelse att sörja sin syster som utgjort hela hans värld fram till dess att han försvann ur hans liv för alltid. Liknande berättelser har jag hört och få ta del av många gånger i mitt arbete med människor som drabbas av depressioner, utbrändhet och livskriser i det vuxna livet. Bakom symptomen och de vardagliga bekymren döljer sig en berättelse om ett trauma, om en förlust och en sorg som aldrig fått ta plats och som behöver erkännas och bearbetas för att en läkningsprocess ska kunna påbörjas. Tänk vad mycket bekymmer vi hade kunnat bespara oss själva om vi lärt oss att acceptera att sorg och tårar är en del av livet och att det är ett tecken på hälsa och psykisk stabilitet att kunna sörja när man har lidit en förlust.

Provläs en bit ur boken här

Allmänt ·

Det är konstnärerna och de kreativa som går i täten för den nya tiden

mars 28, 2013

Här på bloggen har jag skrivit flera inlägg kring den nya tiden och pekat på att den föds fram av ett behov av hållbarhet gällande såväl miljö som hälsa. Dagligen ser jag tecken på att vi håller på att genomgå detta transformerande skifte och det blir tydligt att utvecklingen drivs av ungdomar och av konstnärer som förmår snappa upp behov innan de hunnit uttalas och därmed skapa en ny trend. Denna nya globala trend tar sig uttryck på många olika sätt och man kan uppfatta att det handlar om helt skilda spår, när de i många fall är sprungna ur samma grundläggande behov och drivkrafter. Ett exempel är den pågående sommarkampanjen för H&M där modet är inspirerat av naturen, av blommor som ser helt naturliga ut, med en underliggande text som utgår från Sustainability. Denna trend har plockats upp av de kreativa hjärnor som förutspår vad som kan locka människor världen över att vilja köpa deras kläder. En till synes helt annan fråga som har bäring på ovanstående resonemang gäller den nya påven i Vatikanen – en man som till skillnad från den föregående väldigt intellektuelle Benedictus XVI är en man med örat mot marken som möter människor på ”gatan” och som vet vilka behov och frågor de är upptagna av eftersom han har mött dem i deras vardagliga liv. Hans framtoning handlar om enkelhet och närvaro – värden som den nya världen bygger på.

Påsken är en högtid som manar till eftertanke och vila. Vare sig man är religiös eller inte så finns det en viktig symbolik med påsken som känns särskilt aktuell i år. Det handlar om död, sorg, uppståndelse och glädje i en process som följer livets rytm. Kanske är det så att årets påsk handlar om att den sista sucken går ur det som upprätthållit den gamla tiden, vilket medför ett behov av att separera och få sörja de värden som gått förlorade – innan vi kan glädja oss åt det nya som föds fram och som vi kommer kunna anamma om vi närmar oss våra viktiga frågor med ett öppet sinne. Det vi lämnar bakom oss är en tid då vi fick vara obekymrade, efterkrigstidens enastående välfärd där ingen hade hört talas om varken miljöförstöring eller utbrändhet. Symptomen på en ohållbar livsstil hade inte ännu gett sig tillkänna och vi fick leva ostörda i vår lilla bubbla där allt var möjligt och framtiden tedde sig ljus på alla sätt. Den tiden är över. Istället har vi vaknat upp till en tid då vi måste lära oss att bli medvetna och att ta ansvar – för världen och för oss själva. Påskens högtid innebär i sin struktur en process som kan hjälpa alla som behöver det att göra en transformation mellan det gamla och det nya. Tag chansen!

Glad påsk!

Allmänt ·

Next to Normal – en banbrytande Rockmusikal om att vakna upp!

januari 30, 2013

Nyligen var jag och såg den fantastiska Rockmusikalen Next to Normal i regi av Lisa Ohlin på Stockholms Stadsteater. Detta mästerverk har gjort succé på Broadway och tar nu nya kliv utanför USA´s gränser, vilket är glädjande eftersom detta är ett kulturellt uttryck för några av vår tids största psykologiska utmaningar som banar vägen för det kollektiva uppvaknande som vi behöver göra i hela västvärlden!

Huvudtemat i pjäsen är konsekvenserna av vår tids oförmåga och brist på förståelse och respekt för djupt mänskliga processer av sorg och förlust. Istället för att erbjuda stöd och ge utrymme för människor att få sörja och gå igenom depressiva tillstånd sätter vi etiketter och medikaliserar bort symptomen. Flykten från lidande och smärta är själva grunden för att vi anses behöva lindrande mediciner. Ibland räddar dessa mediciner liv och ger kraft att orka ta sig igenom det allra svåraste.Medikaliseringen av normala hälsotillstånd kostar samhället miljarder och ger motsvarande vinster till Läkemedelsindustrin. Konsekvenserna för människorna som med hot, piska och tvång av såväl läkare, Försäkringskassan och familjemedlemmar, tvingas in i läkemedelsberoende såsom lugnande, antidepressiva, sömntabletter och elchocker – är en av vår tids största mänskliga katastrofer. Bristen på kunskap om hur vi människor fungerar och vad vi behöver för att må bra och fungera har aldrig varit större. Den urgamla, samlade och instinktiva kunskapen om mänskligt liv har försvunnit i teknikens och det moderna samhällets framväxt.

I pjäsen får vi möta alla dimensionerna av denna medikaliseringsvåg men också tillfälle att reflektera över vad som händer med oss om vi tränger bort och inte förmår möta livets brutala fakta som de är. Flykten från lidande och smärta är själva grunden för att vi anses behöva lindrande mediciner. Ibland räddar dessa mediciner liv och ger kraft att orka ta sig igenom det allra svåraste. Väldigt ofta hindrar de oss från att konfronteras med de omständigheter i våra liv som påverkar oss och som vi behöver bearbeta och lära oss hantera för att kunna leva ett fullödigt liv. Förmågan att sörja och att lära sig att ta sig igenom förluster är en av människans viktigaste och allra svåraste uppgifter. Ett stort problem i dagens samhälle är att vi gör allt för att fly undan och undvika detta. Pjäsen illustrerar detta på ett oerhört träffsäkert sätt som alla kan känna igen sig i, men visar också på vägen framåt. När livet vilar på en skör tråd och inga mediciner längre hjälper, kan vi på dödens brant ibland finna styrka att bryta upp. I detta får vi i pjäsen tillfälle att reflektera över temat omhändertagande och vad trygghet kontra frihet gör med oss. Kan det vara så att omhändertagande och trygghet hindrar oss från att konfronteras med det oundvikliga? Måste vi ibland lära oss att bryta upp och stå på våra egna ben för att kunna göra oss fria? När vi inte längre har någon annan som sopar upp efter oss och när vi måste betrakta livet i dess nakna sanning kan vi ibland finna den nödvändiga styrka i oss själva som vi annars så lätt förlägger hos andra. Detta är en av de allra viktigaste pjäserna för människor i västvärlden att se – ett mästerverk som fångar vår tids största existentiella frågor på en mänsklig nivå och som bidrar till det uppvaknade och ansvarstagande för det egna livet och för tillvaron i stort som är nödvändigt för att vi ska kunna ta oss vidare i mänsklighetens utveckling!

Vinklade världsnyheter

Modet att vara sig själv

januari 2, 2013

Den 14 december satt jag bestört på en flygplats och tittade på CNN där man skildrade det fruktansvärda skottdramat i Connecticut, USA där en ung man störtade in på en skola och sköt hejdlöst omkring sig. 30 personer, varav de flesta barn, omkom och de som överlevde kommer få leva med traumat för resten av sitt liv.
Världen var i bestörtning över detta drama, alldeles särskilt eftersom det var veckan före jul som i hela den kristna världen innebär en fridens högtid. Att ondskan så brutalt kliver fram och visar sitt ansikte mitt i den stundande julfriden blir extra chockartat. CNN skildrade dramat ur alla tänkbara synvinklar och gav alla detaljer som gick att vaska fram. Skolpersonal, räddningspersonal, polis och läkare från sjukhuset dit de överlevande med skador hade förts fick uttala sig. Alla var samlade, fokuserade och väldigt rationella, så som människor gärna blir i situationer som kräver att känslolivet läggs på is för att man ska klara av att hantera sin uppgift.
Efter någon timme var det dags för president Obama att hålla sitt tal till de drabbade och till folket för att visa sitt deltagande. Innan han kom upp spekulerade journalisterna om vad han skulle säga i sitt tal och man enades om att det var tradition att den amerikanske presidenten framträdde i TV i situationer som denna, för att just visa sitt deltagande i de drabbades sorg men utan att föra in någon politik i talet. Diskussionen om USA’s generösa vapenlagar var redan igång och kritik riktades mot att så allvarliga olyckor kunde hända i landet både nu och tidigare, men man enades om att presidenten inte skulle kunna nämna denna starkt politiskt känsliga fråga i detta sammanhang.
Det tal som Obama väl gav var något av det mest gripande som jag har hört i mitt liv. Det var en man, en förälder som talade till de sörjande med ett deltagande som var genuint och mänskligt. För första gången i amerikansk historia kunde världen få se att även en president är en människa med känslor, som kan fälla tårar och uttrycka sina känslor i en värld som hittills dominerats av vita, amerikanska män till synes befriade från några andra känslor än de som kan uttryckas med ett brett leende. Här fanns en president som var en människa och som samtidigt förmådde vara professionell och välja att kommentera vapenlagarna trots att det uppfattats som omöjligt av de politiskt kunniga journalisterna.
Obama talade om att man måste komma tillsammans över partigränserna och se över detta och att vapenlagarna är en fråga som borde stå över politisk uppfattning. Med sitt tal visade Obama att han är en man för framtiden, en brygga mellan den gamla och den nya världen – en sann företrädare av the Cultural Creatives – som jag skrivit om här under de senaste veckorna. Obama visar världen att man även som president kan och bör vara förankrad i värderingar som går utöver den personliga vinningen och att man först och främst är en människa även om man råkar vara president i USA och en av världens mäktigaste människor i sitt yrkesliv. Obama går sin egen väg och visar en stor portion mod – han bereder vägen för män världen över att våga kliva fram, visa sina känslor och sin rationalitet istället för det mer endimensionella ideal som rått fram tills nu. Den nya tiden handlar om att hela och att få vara en hel människa i en värld som uppfattas som en helhet.