The mind asks the questions; the heart has the answers.

”The mind asks the questions; the heart has the answers.”
        – Byron Katie

Egentligen är livet väldigt enkelt. Men tyvärr gör vi det ofta så svårt för oss och krånglar till det alldeles i onödan. När jag själv blickar tillbaka på mitt liv och mina erfarenheter hittills kan jag se att jag för det mesta har haft mitt hjärta som min kompass och att svaren på vad som är rätt och fel, sant och falskt har funnits inommig. Då jag var yngre tyckte jag det var jobbigt att vara en outsider och ville helst av allt vara som alla andra. Därför levde jag som många andra i en sådan situation i konflikt mellan mina tankar, mitt förnuft och mitt hjärta och mina känslor. Som tur var gick jag i väggen när jag var i 20-års åldern och efter det var jag tvungen att bli sams med mig själv och att lära mig att acceptera mig själv som jag var. Det var den enda vägen framåt.

Jag tänker osökt på några strofer av Karin Boye ” Du ska tacka dina Gudar om de tvingar dig att gå dit du inga fotspår har att lita på”….Ungefär så var det för mig att lära mig följa den inre kompassen som visade vägen. Jag tänkte på dessa personliga erfarenheter idag då jag i ett sammanhang i mitt arbete hade ett samtal mednågra personer kring vad karriär betyder i livet. Många har erfarenhet av att det idag inte är riktigt ok att inte vilja kliva uppåt i karriären, att i vissa perioder ta det lite lugnt och att vara nöjd där man är. Att inför en oförstående chef stå på sig, att följa sin känsla och respektera sina behov är inte lätt i en miljö där alla förväntas följa en upptrampad väg som någon annan bestämt. Det är frestande att göra chefen till viljes, att kompromissa med den inre rösten som talar om att man borde prestera – allt för att få höra att man är duktig och för att få det efterlängtade kvittot på att man passar in och gör som man förväntas göra. Ofta glömmer vi vilket pris vi betalar för att tysta vår inre röst, då vi överger oss själv och brister i självrespekt.

Foto Erik Johansson www.alltelleringet.com

Foto: Erik Johansson www.alltelleringet.com

 Vägen må vara lång att vandra men varje dag gläds jag åt att möta allt fler människor som börjat gå sin egen väg, som lyssnar på sig själva och som vågar sätta emot den rådande attityden i samhället att det är prestation och att vara lyckad i andras ögon som är det viktigaste i livet.

 Har du själv erfarenhet av att ryckas med och att lockas in i sammanhang som du egentligen inte känner är rätt för dig?
Har du kontakt med din inre kompass och låter du dig vägledas av den eller av någon annan?

3 Kommentarer
  1. Ann says:

    Jag tror att dom flesta människor lever såsom dom lärt sig av föräldrar och samhälle. Det krävs ofta ett gediget arbete för att frigöra sig från andras förväntningar och att identifiera sina egna värderingar om hur man vill leva sitt liv. Därefter krävs modet att våga följa detta och att ha tillit till sin egen röst trots att många kanske kommer med invändningar om dina val. Det är skrämmande att bryta gamla vanor och att kasta sig ut i det okända utan att veta exakt vart det kommer att leda. Många vill leva ett så enkelt liv som möjligt och tar gärna genvägar om det går men vägen mot ett autentiskt liv är sällan enkelt och det finns inga genvägar.

    Jag har många gånger undrat över meningen med livet- idag vet jag att det är jag som skapar min egen mening och att jag har fullt ansvar för mitt liv. Det kommer att inträffa oförväntade saker på vägen men jag har alltid friheten att välja hur jag ska förhålla mig till dessa. Jag var nära att dö i dengue fever i Thailand 2005, ett trauma som fick mig att bli medveten om det faktum att livet är begränsat och kan ta slut när som helst. Detta är något jag brukar påminna mig själv om och ibland när jag är ute och promenerar så brukar jag tänka “om jag skulle dö idag så skulle jag dö lycklig och utan att ångra något”. Med detta menar jag inte att jag lever ett liv utan bekymmer eller sorger utan snarare att jag lever det liv jag vill leva tillsammans med människor som jag vill dela det med.

    Avslutningsvis så vill jag tacka dig Fredrik för alla inspirerande inlägg!

    Svara
  2. Camilla says:

    Jag vill instämma i att väldigt många av oss lever en tillvaro präglad av sina föräldrar och samhällsklimatet.

    Vid ett samtal med en väninna i morse på gatan kom vi att prata om den alltigenom rådande hetsen och stressen som dominerar så många av våras vardag, och hennes kommentar ”att alla andra rusar runt, lever lyckade framgångsrika liv, och verkar kunna manövrerar allt utan problem – jag måste också vara lika snygg, duktig och framgångsrik som alla andra, men varför känner jag att jag inte längre orkar detta jag tempo”, så tror jag hon satte fingret på något som är högst sant. Vi jagar efter en yttre stämpel på att vi är lyckade och lyckliga, men alla tärs av samma jakt och lurar varandra att alla andra har funnit mirakelmetoden som gör att man mäktar med denna livsstil. Men ytan är bedräglig och jag tror fler och fler alltmer känner sig uttömda och bedragna på sin tillvaro. Den ytliga bilden av lycka är inte den sanna bilden!

    Jag har under de senast veckorna alltmer kommit till insikt om att mitt liv har bestått av dagar där jag hela tiden har presterat efter något som skall ”komma sen” – efter en belöning som skall inträffa i framtiden. Detta förhållningssätt etablerades redan som barn, efter de mallar och krav mina föräldrar satte upp, och har sedan löpt som en tråd genom livet, under skolan, universitetet, arbetslivet och bland vänner och bekanta.

    Mina föräldrar drev mig redan som barn att bli duktig i skolan, de sände mig utomlands till olika länder som barn, inte alls för att njuta av livet och uppleva något, utan därför att målet var att lära sig språk så att mina språkkunskaper skulle bidra till att jag skulle få ett bra jobb som vuxen. I skolan lärde jag mig att jag måste vara felfri, få alla rätt på proven och delta aktivt i undervisningen för att få ett bra betyg som i slutändan det också skulle leda till att komma in på rätt skola för att sedan får ett bra jobb. På jobbet har jag drivits av samma krafter, att hela tiden utföra mer än vad som förväntats därför då kan chefen uppskatta mitt arbete och ge mig goda referenser så att jag sedan kan endera få bättre betalt eller möjlighet till ett bättre jobb – i framtiden.

    Med andra ord kan jag se att jag aldrig någonsin levt mitt liv utefter mitt liv här och nu och att det är det som betyder något. Att livet är det som jag har och det som är min verklighet, utan jag har skjutit på livet för att belöningen (som är vag och inte uttalad) skall komma sedan – därefter, i framtiden, när jag ”uthärdat” det jag gör nu. Otaliga är de födelsedagar, jular, sommarsemestrar när jag betett mig som att ”i år hinner jag inte göra det jag vill, men nästa år ska jag få tid, då skall mitt liv börja”. I flera år har jag skjutit framför mig alla hälsokontroller, motionspass, blomplanteringar, inredningsidéer eller vad jag nu kan tänka mig att jag egentligen skulle vilja ha tid att ägna mig åt men inte har tagit tid till.

    Men nu börjar jag äntligen förstå att jag faktiskt vill ha ett jobb jag njuter av i nuet, inte som ett verktyg för att i framtiden få ett jobb jag verkligen vill ha. Helt plötsligt ter sig allt obekant och främmande, därför jag har ju valt yrke och utbildning efter andras krav och uppställda förväntningar på ett lyckat liv i framtiden. Men vad skulle jag egentligen vilja göra i mitt liv istället, om jag kastar bort andras definition på ett lyckat liv?!

    Det är en hemsk och ruskig känsla men en ovärderlig insikt, att äntligen börja förstå att det är så här jag drivit mig själv – men att jag nu måste ändra mitt förhållningssätt och se att livet är det som pågår nu, jag tänker inte längre skjuta mitt liv framåt i en agenda. Det är NU som jag vill ha ork och tid till nöjen, som jag vill ha en lång skön sommar med mina barn, som jag vill orka ta en lång promenad i solen med goda vänner, som jag vill finna en ny kärlek eller förklara min kärlek för de personer som betyder något i mitt liv.

    Men jag kan bara uppnå en förändring om jag inser att mina prestationer på jobbet har fått mig att avboka mitt eget liv, och det är ett alldeles för högt pris att betala…

    Jag vill också tacka dig Fredrik, jag håller med Ann att dina inlägg och artiklar är väldigt inspirerande och ger många tankeställare!

    Svara
  3. Fredrik Bengtsson says:

    Hej Ann och Camilla!
    Tack båda för era inspirerande kommentarer och inlägg!
    Det är härligt att höra hur ni var och en på sitt sätt har kommit underfund med vikten av att leva ert eget liv och inte någon annans liv. Ni har helt rätt i att vi alla har mycket att kämpa med då det gäller att frigöra oss från föräldrars och samhällets värderingar och attityder men era inlägg ger också hopp och inspiration om att det är mödan värt! Jag är säker på att ni genom att leva närmare er själva också får uppleva den djupa form av lycka som vi endast kan känna då vi lever autentiskt. Lycka till och fortsätt inspirera andra till att följa efter…

    Tack också för er generösa feedback – det gläder mig om jag kan få bidra till tankar och perspektiv på tillvaron!

    Hälsningar Fredrik.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.